En tid efter Préfecture de Créteil yppade sig ett nytt jobb, en is- och simhall i andra änden av Paris, i la Défense, i det område som man ser ifrån Triumfbågen med stora höghus i slutändan. Där gällde det en ishall och en simhall och där arkitekten hade föreslagit mig och att det skulle kunna vara betong. Då såg jag att det var samma arkitekt som jag hade pratat med uppe på vernissagen. Han hette Henri Pottier och han hade gjort den stora mässhallen nere i Cannes, där festivaler görs och även mängder av stora jobb i Monaco. Ishallen skulle bli 50 m lång och 8 m hög i keramiska plattor i samma storlek som enkla badrumsplattor 118 x 118 mm. Tillsammans med simhallen skulle det bli 100 000 plattor, alla numrerade på baksidan och med bokstäver. Lade man dessa plattor på varandra, så blev det Eiffeltornets höjd två gånger.

Men då säger min galleriman Daniel Gervis att här kan du inte jobba med blästring utan här måste det bli färg och då föreslår jag, sa Daniel, att du får jobba med keramik och det enda ställe du kan jobba med det, det är i Gien. Det ligger tjugo mil söder om Paris. Så då åkte Daniel, jag och Beatrice, hans fru, ner till Gien, en industri med närmare 800-1000 jobbare, mest portugiser och spanjorer, i en gammal verkstad som var en stor industri, en 150-årig legend med gamla maskiner och ugnar. Två långa ugnar 100 meter och fyra moderna 60 meters. Det var som att gå i ett museum.

Vi hälsade på direktören och gick runt och tittade och sedan så skildes vi åt. Daniel och Beatrice åkte mot Paris och jag gick upp till ateljén, där jag skulle arbeta nästa dag. Där möttes jag av väldigt trevliga och välklädda människor, bland annat en som var dekorationschef. En mycket trevlig kille som älskade jazzmusik, batterist var han. Han skulle ta emot mig dagen därpå. Ett helt nytt material, keramik alltså, och jag hade turen att hitta alldeles intill verkstaden en väldigt liten trevlig restaurang och bar där jag slog mig ner och tog en kaffe och började prata med en blond värdinna som hade kommit lite till åren och frågade henne, har ni rum här? Ja, sa hon det har vi. Kan man hyra här och äta här sa jag. Ja, absolut sa hon. Så vi gick upp på andra våningen och in i ett stort rum med en dubbelsäng med utsikt över floden Loire som flöt utanför. Jag accepterade direkt. Jag fann mig tillrätta på hotellet men det som var märkligt så kände jag mig väldigt snabbt hemma och jag började på att titta mig omkring och märkte det att på det hotellet hade jag varit en gång tidigare i mitt liv och det var när Leif Knudsen och jag hade varit ute och liftat.

Chefsdekoratören, en vänlig rolig man som hade mycket idéer och var mycket snabb och fantasifull. Han hälsade mig nu välkommen upp till sin ateljé, det första huset som man kom till. En ljus och fin och ren lokal med mycket färgprover lite överallt. Han förklarade snabbt att det finns två tekniker, en blank emaljerad och en matt. Den blanka kallar man innan den är emaljerad för biskvi, den andra vet jag inte namnet på. Jag förstod att den blanka var idealet för simhallen. Tillsammans med blänket från vattnet och dessutom badande barn med små badbyxor, alltså inte mycket färg, så där behövdes det glädje och färg. Ishallen som låg helt under jord med lampbelysning fick inte glittra, för där var ju meningen att man även skulle spela ishockey. Där skulle ytan bli slät och diskret samtidigt som mycket kraftfull.

Man plockade fram färger åt mig, för jag hade ju mina skisser med mig. Jag fick först prover på ishallen. Det kom fram fyra burkar, tre var svarta och en var lite svagt gul. Jag var förvånad men han sade helt enkelt, att alla tre är svarta innan bränningen, men här ser du att de har nummer – nummer ett, två och tre. Ett är svart, två är brunt och tre är blått. Så är det alltid, sade han. Jag fick en pensel och vatten och så talade han om, att målar man på biskvi, så är plattan alldeles torr, sugande. Den suger åt sig vatten. Den måste dränkas helt av vatten för att penseln och färgen skall kunna glida på ett fritt sätt. Jag gjorde detta. Jag fyllde en svamp med vatten och drog över en pannå som var fylld med fem liggande plattor och fyra stående, alltså 20 plattor, drog penseln och även svampen båda doppade i vad jag förstod var svart och målade några konturartade partier, lite brunt intill – jag blandade också upp de två lite grann – och sedan den blåa som jag lade lite grann i mitten av formen. Det var snabbt gjort.

Sedan tog jag en annan liknande pannå och fick i stället fram glada färger, lite röda, rosa, ljusblåa, en starkare grön och en ljusare grön. I detta fall var alla däremot ganska lika sitt riktiga utseende, bortsett lustigt nog från den väldigt svagt gröna. Den var helt tråkigt grå, men det var ju lätt att komma ihåg. Jag gjorde en liknande historia och målade då på de redan emaljerade plattorna, där färgen gled direkt. Där kunde jag ta en gummiskrapa i stället och dra lite grann på tvären, så att själva strukturen blev väldigt levande med en gång.

Dessa två pannåer fick jag hjälp med ner till ugnen. Den pannå som redan var emaljerad kördes in på en vagn i ugnen och den andra fick man spruta emalj över i ett fint regn och så in i ugnen. Nästa morgon skulle den där vara bränd och klar så nu hade jag inget mer att göra egentligen än att gå runt i fabriken och försöka supa in den fantastiska 150-åriga stämningen, nu fylld av kanske 1000 arbetare för den var gigantiskt stor och de flesta var portugiser, snattrande eller mer skrikande, för de skriker högt portugiser, men de är alltid glada och modiga och arbetar kolossalt. De log mot mig och jag log tillbaka.

Jag kom att trivas enormt och varje dag vandrade jag längs floden in mot den vackra byn, som visserligen hade blivit väldigt bombad under kriget, men alla husen hade reparerats eller byggts upp närmast som de föregående alltså med mycket branta tak. Kvar fanns den magnifika bron, ett gammalt mästerverk. Uppe på krönet fanns ett slott, som nu var ett av de finaste jaktmuseerna i Frankrike. Men mycket snabbt var jag helt engagerad i mitt arbete och då lägger jag tyvärr allt annat åt sidan Trots att jag var och arbetade i sammanlagt tre och ett halvt år i Gien, så kom jag aldrig till jaktslottet.

Arbetet visade sig dagen därpå vara en underbar upplevelse. Den svarta och bruna men framför allt den blåa var fantastisk, den var matt på ett mycket förnämt sätt – det var den till ishallen alltså. Den andra däremot, den strålade i glitter och färger. Jag kände genast att det överensstämde mycket bra med mina skisser. Arbetet fortsatte vidare, inte i stressad form men i alla fall i seriös lagom snabb form. Under den första veckan fick jag fram en hel del prover, större och större. Därefter fick jag byta ateljé och fick en egen stor lada, säkerligen ett stort magasin för kartonger av kakelplattor eller annat. Det var högt till taket med glasfönster däruppe, en del trasiga men det tänkte jag inte på då. Där kunde jag börja breda ut mina prover, som kom till mig med hjälp av en mycket trevlig portugisiska, som skrattade och som hjälpte mig att plocka ut det hela. Hon var tydligen född i Frankrike men av portugisiska föräldrar. Hon pratade franska och det var ju en god hjälp för mig. Vi kom bra överens.

Det blev större och större, arbetet, och till slut satsade jag på att göra den första högra delen av den 50 meter långa ishallen, den som alltså skulle bli svart, brun och blå och lite gul. Jag gjorde ett första försök 8 meter högt och ca 3 meter brett. Jag hade redan förstått att för att sedan när nästa etapp skulle målas, så var man tvungen att låta en rad på fem kakelplattors bredd ligga halvmålad för att nästa gång, när man fortsatte arbetet åt vänster, så kunde man måla den färdig och på så sätt blev det ingen skarv. Detta hade jag förstått genom de här proverna jag hade gjort.
Sedan kom nästa parti och det var också 8 meter högt men det var 20 plattor brett, så det var ett större stycke och det började jag ju då med att binda samman med den oemaljerade brända delen som låg kvar på sin plats, så att marriaget som man säger på franska, giftermålet mellan formerna och färgerna flöt in i varandra.

Jag hade mina skisser att gå efter och de var noga i sina ytterformer men möjliga att arbeta friare med innanför ytterformens kontur, vilket gjorde att jag kunde arbeta väldigt fritt och på den redan emaljerade ytan flödade färgen fritt på kaklet, närmast rann ibland, men inte för mycket. Där använde jag en lång golvskrapa med en svamp på, en sådan där som man skurar golv med. Man blöter svampen och så skubbar man golvet och sedan gör man en brytning med en spak och så får man en gummikant, som man drar upp vattnet med direkt, när man skurar golvet. I det här fallet gjorde jag likadant med gummiskrapan. På ett varierat sätt fick ytan en struktur som var mycket levande. Man kunde faktiskt tycka att man såg både blåsor i isen, både svarta och blåa och bruna, och man fick också fram skridskoskären genom att dra den här gummikanten lite på sned och få fram uppbromsningar av skridskon. Det blev alltså en regelrätt isbana. Jag blev förvånad själv, men jag hade gjort skisser i ett material som var exakt detsamma, nämligen Perstorpsplattor, och oljefärg blått, svart och brunt och lite gult och där kunde jag med min palettkniv göra ungefär samma struktur och rytmik. Jag brukar säga att gör man ett monumentalt arbete och lyckas få det rätta skissmaterialet så nära verkligheten och strukturen som möjligt, då är halva jobbet gjort.
I mitt första arbete där jag blästrade fram makadammen ur den vita cementen, där hade jag efter flera månaders arbete lyckats finna ett perfekt skissmaterial. Jag tog ett grovt vitt papper och sedan tog jag en fyrkatig vaxkrita, som hade en ordentlig kant och så lade jag den på papperet och drog över det och då blev topparna på papperet exakt desamma som den renblästrade makadammen. Det fick exakt samma liv och när jag fick de skisserna färdiga, så var jobbet nästan halvfärdigt, även om det gällde 800 m2. Här hade jag hittat rätt skissmaterial, när det gällde simhallen.
Dagarna gick lagom fort, folk var vänliga och hjälpsamma, men man hade vissa problem med vissa yngre portugiser. Man fattade inte först, men de var förlamade på ett sätt. De kunde inte ta egna initiativ, utan man var tvungen att peka exakt, innan de överhuvudtaget vågade ta i en platta. Jag förklarade för dem, att nu när vi lägger ut dessa plattor för att jag skall måla, så måste ni titta på baksidan att där står bokstaven A nummer 1 och i nästa del B nummer 1 och så vidare, så att när de skall sättas upp skall man med baksidans hjälp med siffror och bokstäver kunna få plattan på rätt plats. De fattade så småningom, men det var med en väldig skälvande osäkerhet.

En dag bad jag en av dem: ”Tag nu den här kärran med plattor som är färdigmålade och kör den till ugnarna. Du går genom den här dörren och så genom nästa dörr, så är du framme vid ugnarna”, sade jag. Nej, han stod där. ”Varför står du där”, sade jag.” Gå!” ”Nej, jag har aldrig varit i den där andra lokalen någon gång”, sade han. ”Men snälla du”, sade jag ”det är bara att gå rakt igenom.” Nej! Jag fick följa med honom ända till ugnen. Dagen därpå gjorde han det. Han var nämligen uppfostrad under en diktatur, en portugisisk högerdiktatur, som helt sonika hade tagit all initiativförmåga från honom.

Det fanns också en jugoslav av samma slag på mitt första arbete. Honom fick man också leda precis på samma sätt en och två gånger, sedan blev han hur bra som helst. Ja, folk under diktaturer, de har det svårt och kanske aldrig lyckas om det sitter för djupt att ta egna initiativ, faktiskt exakt likadant som de sjuka på sinnessjukhuset Marieberg i Kristinehamn. Där kunde pappa säga till en man: ”Nu skall du rensa den här raden noggrant” och visade hur man rensade och det gjorde han tills han kom till slutet. Då stod han där. Då fick pappa gå dit och säga till honom: ”Nu skall du ta den här raden tillbaka.” Han nickade och var vänlig och gjorde som pappa sade, men vid varje vändning måste pappa vara med och förklara. Så ungefär fungerade dessa portugiser, som inte vågat göra något eget under sin uppväxt.

Arbetet fortsatte i alla fall och efter sex månader var ishallen färdig. Alla kakelplattor från ishallen var nu noga lagda i kartonger, som var mycket noggrant numrerade. Sedan blev det tal om simhallen. Där var problemet alltså från början, att man var tvungen att blöta biskvierna och sedan måla med svampar som var dränkta i färg och lagom mycket vatten. Det flöt otroligt lätt och i det här fallet hade jag gjort en uppfinning. Jag hade gjort pannåer med en tunn list längst ner i kanten. Det var alltså fem kakelplattor i bredd och fyra i höjd samt fyra stycken i höjd på varandra, lite lutande. Det var tillräckligt för att det kunde stå still och då kunde jag på en lutande pannå göra dessa målningar som var lite mer levande, rinnande i sina former. Då jag hade gjort en sådan pannå som var ungefär 20 plattor i bredd och 16 i höjd, kunde jag försiktigt ta ner varje pannå.

Med fingerspetsarna bröt jag ut pannån och kunde lugnt gå fram till golvet, där jag sedan lade ut dem i tur och ordning. Här kände jag lite grann minnet av plåtarna med kakor, när jag var konditorlärling och det var genom dessa bakplåtar som jag fick idén till den smala kanten på nedersidan. Detta blev för Gien en uppfinning som de sedan kom att använda sig av, för då kunde de bygga upp och visa kunderna på en lutande vägg hur kakelmönstret såg ut. Tidigare hade man fått gå upp till andra-tredje våningen och titta ner på golvet, men det här var betydligt mer praktiskt.

Arbetet gick vidare men var lite mer komplicerat, för emaljeringen som då skulle göras på slutet fick göras på en bandmaskin, en löpande bred duk, där plattorna lades och sedan blev emaljerade genom en ridå som gav en jämn emalj och sedan in i ugnarna i fack av ett speciellt slag så att varje platta hade ett litet fack.

En dag hände någonting, ja, det hände saker och ting varje dag, men en gång speciellt. Jag hade målat upp ett stort stycke, en tredjedel av fondväggen på simhallen, och jag var väldigt nöjd. De låg där på golvet. När jag kom på morgonen, så var alla mina plattor krossade, totalt, inte bara de utan andra vid sidan om. Jag blev ju förfärad och gick fram till alla dessa damer som satt där, de var ju som sagt var från Portugal, och frågade än den ena än den andra. Jag fick absolut inte ett ord till svar, bara skakande på huvuden. Då stod jag ännu en gång inför fenomenet, människor som hade levt under en diktatur. Det var en skrämmande sak. Jag själv var ju inte bara ledsen, förvånad, en spökstämning, ingen ville prata. Jag gick runt i fabriken. Ingen kunde förklara.

Så småningom på eftermiddagen fick jag fatt på en man, som kanske inte var riktigt helt intelligent. Han hade som uppdrag att dra keramiska saker på en vagn med järnhjul och han hade tydligen kommit på morgonen och dragit sin vagn tvärs över mina plattor, som låg på golvet. När jag hade fått fatt på honom och lett honom fram, vänligt så han inte skulle reagera på ett negativt sätt, vilket jag var rädd för, frågade jag: ”Är det ni som har gått här?” Ja, sade han och flinade. Men kära nån, sade jag, såg ni inte att det låg något här på golvet med vackra färger? Jo, det hade han sett. Men varför gick ni inte åt sidan, menade jag. ”Nej”, sade han, ”jag har aldrig varit med om att det har legat något på golvet av värde.”

Det var för mig att sopa ihop alla dessa mängder av plattor. De som var trasiga fick jag ju kasta bort, men resten stoppade jag in i kartonger som jag behöll för mig själv och det var ju visade det sig sedan mycket förståndigt. För mig var det att börja om igen – flera dagars ja, ett par veckors arbete. Det var naturligtvis inte vad man skulle ha önskat, men det lönade inte att bli arg. Det lönade sig aldrig att bli arg egentligen i sådana här situationer, utan kunde man ta det lugnt så var det den bästa medicinen och det lyckades jag med.