1931 - Mitt liv i färg
Färgen
Målning börjar ju alla barn med tidigt. Jag kopierade som femåring Vincent van Goghs soldränkta målningar från Arles. De fanns över min säng tillsammans med Claude Monet och Paul Cézanne och Paul Gauguin. Det är genom färgen som mitt måleri nog mest har utvecklats, även om jag också i hög grad älskat formen. Men det känns i alla fall som om färgen har öppnat vägen.
Den första av alla färger jag mötte var den svarta, men det begrep jag inte förrän jag var omkring tio år. Det gick till på så sätt att min syster hade ett konfirmationskalas med i alla fall sina bästa väninnor och jag fick faktiskt var med, vilket inte var så vanligt annars, när de hade kalas. De började då ofta berätta om sina trevligaste minnen, resor och annat och jag tyckte detta var otroligt spännande.
Men det kunde också vara hemska spökhistorier, upplevelser som de hade varit med om och som de inte hade kunnat förstå. Rätt som det var så säger min syster Tullan:
– När jag var sex år var jag med om något av det värsta jag har varit med om i mitt liv. Då bodde jag och mina föräldrar och lillebror i ett hus som hette Åkerstad och det låg vid den tiden på ett stort gärde, möjligtvis med ett hus intill, men det var framför allt oodlad åkermark, som var vildvuxen med högt gräs, buskar och allt. En dag på våren så luntade ägaren till dessa gärden och det bar sig inte bättre än att vinden fick fart i det hela, på ett sätt kanske överraskande, för rätt som det var stod stora delar av fältet i brand med höga lågor och de drev mot vårt hus. Uthuset där jag hade mina leksaker brann upp och lågorna slickade vårt hus och vad som var hemskt, det var det att vi hade utgången utåt på den sidan, så vi var innestängda jag och min mamma och lille Bengt.
Det slog till på något sätt i mitt huvud. Jag lystrade till på ett sätt som jag aldrig hade varit med om och rätt som det var stod bilden klar för mig. Ett fönster med en mittrad vertikal och på båda sidor av fönstret två stycken dimartade föremål som rörde på sig. Då och då kom den ena fram till mig och lutade sig över mig och detta, att jag kände en viss värme eller ängslan då. Dessutom låg jag i en spjälsäng, en hög spjälsäng, och den nådde upp till en del av fönstret, så jag såg det hela liksom genom ett fängelsegaller.
Allt var ju svart, kolsvart. Det var absolut mitt första minne av en färg och då var jag alltså tio månader gammal ungefär.
Det andra färgminnet jag har, det var mycket lyckligare.Det var min morfars kinder, insjunkna kinder, när han kom till oss förmodligen en kall vinterdag. Vi bodde då kvar i ett gammalt hus i centrum av det gamla Kristinehamn.
Jag älskade min morfar. Han var gudomligheten själv. Han var lång och mycket mager. Han hade inget fett på kroppen alls, inte ens mellan ögat och ögonbrynet, utan där såg det ut som han hade han en stor hålighet, så jag drömde om att försöka peta med mitt finger och känna på det tunna skinnet men det lyckades jag aldrig med.
Men hans kinder i alla fall de var egendomligt rosa och lite blåfrusna också kanske varierat i röda toner. De var de vackraste färger och det enda som har påmint mig om denna röda morfarskind, det är en tunn porträttmålning utav en mager man gjord av Paul Cézanne. Det är ingen tjock färg utan det är nästan som en skiss i olja på duk. Där känner jag genast igen min morfar.
Den tredje gången var då jag satt på min bakgård mitt inne i stan och rätt som det var fick jag höra ett förfärligt oväsen, ett dundrande och skrikande och pipande och smattrande. Jag hade aldrig hört någonting liknande, för vid den tiden hade vi ju inte någon radio, så ljud av musik eller någonting sådant, det hade jag ju aldrig upplevt.
Ljudet kom närmare och närmare och jag blev ju naturligtvis enormt nyfiken och i denna enorma nyfikenhet skydde jag inga medel. Jag sprang in mellan våra två hus, över skräp och slask och fram till planket. Rätt som det var så kom den intensivaste röda färg jag hade sett och svart och gult som guld, knallgult. Väsendet bara dånade i öronen på mig. Jag sprang in till min mamma och frågade:
– Mamma vad var det som var på gatan?
Men hon begrep ingenting.
Flera år senare fann jag lösningen i en konstbok om de olika konstens ismer. Där upptäckte jag en futuristisk målning av Gino Severini som heter Danssalong. Plötsligt föll flera bitar på plats. Min egen barndoms futuristiska upplevelse var Frälsningsarmén. Jag minns de uniformerade frälsningssoldaterna i rött och svart när de marscherade förbi medan musiken strömmade ur deras mässingsinstrument. Det fanns en rörelse, en rytm och en kraft i detta som gjorde starkt intryck på mig.
Just detta är futurismens värld. Gino Severinis måleri handlar om rörelse, fart och energi. Den riktningen fick aldrig särskilt många efterföljare, delvis därför att flera av de italienska futuristerna kom att sympatisera med Mussolini och på många sätt försvann ur konsthistorien tillsammans med honom. Men minnet av dessa former levde kvar hos mig.
För bara ett tiotal år sedan såg jag något som omedelbart väckte samma känsla till liv. På en halvt raserad husvägg utanför Barcelona bredde en enorm målning ut sig. Hela ytan var fylld av upphuggna former i rasande rörelse och i färger som svart, rött och den mest våldsamma violetta ton man kan tänka sig. Det var en gatukonstnär som arbetat där. Men för mig blev det något mer än så. I samma ögonblick väcktes ett gammalt synminne till liv, ett minne från barndomen och från den springa i planket genom vilken jag en gång hade sett världen på mitt eget sätt.
Lupiner
Den fjärde färgen upplevde jag en morgon när jag fyllde fem år. Den 22 juni med en blå himmel och ljusa vita moln är fortfarande det vackraste jag vet. Då låg jag nyss vaken i vår kökssoffa, där jag varje natt låg skaföttes med min pappa och sov. Men denna morgon hade jag vaknat lite tidigare och solen strömmade in från söder och rakt på en stol, där jag med chockartad glädje såg en gräddtårta med jordgubbar. Jag högg in på grädden och tårtan hur glupskt och njutbart som helst.
Vid sidan stod ett saftglas med jordgubbssaft. På en annan stol stod en rund hög glasvas och i den var det blommor och det märkliga är att jag ännu minns stjälkarna som stod nere i det friska vattnet. De var naturligtvis gröna eller grön/gula i färgen, men när jag lyfte huvudet högre upp, så fick jag se en kaskad av blå-violetta färger. I solskenet där hade jag aldrig sett en sådan kaskad av närmast brinnande blå färg. Blommorna hade jag heller aldrig sett förut. De var tjockare i nerändan och tunnare upptill ungefär som en uppochnervänd glasstrut. Det fanns ytterligare en blomma i det vackraste rosa jag sett, men det var den blåa som tog mig ända in i märgen.
Det var lupiner och det är mycket möjligt att det var min hemstads första lupiner. Min mamma hade vakat på natten på hospitalet och på hemvägen åkt förbi trädgårdsmästaren och funnit dessa blommor där. Trädgårdsmästaren sa att hade köpt fröer ifrån England och var själv helt förvånad över den enorma, vackra växten, som vi vet sedan har spritt sig till stora delar av Sveriges dikeskanter. Den starka violetta färgen mot den ljusblå sommarhimmelen, den magnifika tallen femtio meter bort, skogskanten, de vita fladdrande gardinerna och den lackerade fönsterkarmen var en upplevelse som sitter djupt i min själ.
Jag har aldrig slutat att älska lupiner. Jag kunde ofta gå in in i detta blåa och nästan kramade klasar mot min kropp. Jag har försökt att måla dessa många gånger och kanske på någon enstaka har jag lyckats att få fram denna intensiva blåa färg med gröna blad. Jag har en tavla kvar fortfarande och gläds åt den lika mycket varje gång där jag alltså lyckats komma i direkt kontakt med färgen. De gånger jag lyckas nå samma hissnande friskhet i en målning kan jag känna samma lycka igen. Henri Matisse har lyckats ibland med sina mimosor och anemoner, men det är det svåraste inom måleriet att nå denna skönheten utan att bli banal.
Tunnorna
Sex år skulle jag tro att jag var. Jag hade inte börjat skolan utan jag hade förmiddagarna och dagarna lediga och nästan varje dag var jag nere hos min farmor och farfar. De bodde i ett hus som var målarmästaren Manne Johanssons och bakom hans långa hus stod det en åtta, tio trätunnor fyllda utav färgpigment. Ja, det var blandad färg med linolja alltså. En lång rad och i varje tunna en spade som man skulle kunna röra med.
Under natten, varje natt, så flöt linoljan upp till ytan och bildade en bärnstensliknande färg som man kunde se mot den vita färgen. Mot de andra färgerna var det svårare att se denna underbara bärnstensfärg, men min lust blev att börja röra i färgen. Det var ju ganska stora tunnor, de nådde mig ungefär till midjan, vilket gjorde att jag hade ganska stor kraft i spaden. Jag började på att röra, röra, röra och vad jag drömde om, det var att få fram max av färgens styrka och för att det inte skulle bli för ensidigt att röra en och samma färg, så hoppade jag från tunna till tunna, nästan som om jag upplevde en slags orgel, en musikalitet.
Jag började ofta med den blåa som var en extra frisk klang och sedan direkt på det gula. Jag visste ju att jag skulle kunna få en märklig stark kontrast och så i den röda och där fanns det en röd färg som var krabblaxröd och som på den tiden hette Berlinerröd och den älskade jag på ett sensuellt sätt på något vis. Den var så oerhört skön för kroppen, tyckte jag. Och så den gröna och så tillbaka till den svarta som var den minst intressanta för den blev svart på en gång, men jag gjorde det i alla fall för att känna. Sedan vidare igen mot den vita och så där höll jag på tills jag var nästan dyblöt och då hade jag i de flesta fall lyckats få absolut klar färg.
Sedan fick jag gå in och vila och många gånger var det kallt ute. Jag frös kolossalt därför att jag tyvärr hade hålfotsinlägg i plåt, men det var ingen som kunde förstå att jag på så sätt fick fruktansvärt kyliga fötter. På eftermiddagarna kunde jag gå tillbaka efter att han själv hade slutat arbetet, för då hade han tvättat sina penslar och det var i andra änden av det långa huset, där hade han sin målarverkstad. Där på en vägg av spåntade bräder med lite mellanrum mellan, så där som man ofta använde i kök som beklädnad upp till fönstret, där strök han ut sina penslar varje dag och det blev ju också olika färg varje dag.
Det hade ju samlats sådana enorma tjocka klumpar, så det var som ett reveterat hus. Där uppstod det en fantastisk verkan i ljuset och skuggan inne i klottret och jag kunde aldrig se mig mätt på detta. De dagar dessa klumpar hade en strykning av ultramarinblått eller just vinrött fick mig i ett tillstånd att se till att mina övriga lekar en dylik dag gav mig möjligheter att hela tiden då och då smita in för att ta mig en titt. Det kan endast liknas vid ett erotiskt sug.
För min pappa, som målade stilleben och landskap, berättade jag ofta hur jag kände, samt tyckte att han var dum, när han målade landskap, då denna yta erbjöd mycket rikare öppningar. Hans svar var alltid:
– Men det är ju din sak att måla så, när du blir gammal. Så långt har jag inte kommit än. Jag befinner mig ännu någonstans mitt emellan
Den målare som har målat nästan på ett sådant sätt men med betydligt tjockare färgklickar är min vän belgaren Bram Bogart, en kraftfull kille både i storlek och material.
Abstrakt
Väldigt många år efteråt när Manne och hans fru hade dött passerade jag Önemo, som huset heter. Deras son Egon bor där nu där och jag stannade för att hälsa. Han var också yrkesmålare, en mycket speciell människa. Han hade små, mycket pyttesmå växtodlingar inomhus som han visade mig när jag var liten. När han petade på dem kunde de krypa ihop ungefär som silkeshår som växer på stränderna och som fångar flugor. Han var en stor ornitolog också. Så sa han till mig:
– Hej, Bengt. Nu skall jag visa dig någonting.
– Jag vet vad det är, sa jag.
– Nej, det vet du inte, sa han.
– Jo jag tror det i alla fall, sa jag.
Och vi kom in till färgerna och även han höll på att stryka av sina penslar på samma vägg. Den var ju gigantisk vid det här laget.
– Ja, det var det där jag menade, sa jag.
– Vadå, sa han.
– Ja de här fina färgerna på dessa egendomliga knölar känner jag igen från när jag var sex år.
– Nej det är inte det, sa han. Titta här. jag har strukit av en bred svart pensel över en stor del, och titta har du sett jag har fått fram en fullriggare med flera stora segel och en mast och en köl. Vilken grej va! Har du sett en sån båt i storm? Nu törs jag ju aldrig måla över den mer, sa han.
– Det har du rätt i, sa jag.
Han såg bilder men jag var såg abstrakt redan när jag var liten.
I trettonårsåldern gjorde jag någonting som mer kunde sägas vara ett skapande och det var lustigt nog i lera. Jag skulpterade en elefant och en kamel, en liggande kamel. Jag hade just varit på en cirkus någon månad innan och studerat djuren. Lustigt nog blev skulpturerna så bra, att jag fick vara med på mitt livs första utställning i min hemstad.
En hobbyutställning på KFUM där människor ställde ut målningar och skulpturer och samlingar av vackra stenar, ja, överhuvudtaget allt som en hobbysamlare kan åstadkomma. Jag fick ställa ut mina två skulpturer och det märkliga var att det var de enda som fick ett slags omnämnande i text i Svenska Turistföreningens skrift. Det kom nämligen några journalister från Stockholm till utställningen och de skrev att de trodde att speciellt elefanten skulle Carl Milles tyckt vara intressant. Jag hade också med en målning och en teckning, ett porträtt av min pappa och det har jag fortfarande kvar, 1943 pappa, står det på den.
Som barn drömmde jag om resor till alla världens länder, men också om resor långt ut i rymden, ner under oceanerna och in i jordens inre. Framför allt drömmer jag om resor i människans eget inre. Det förefaller mig vara den enda möjligheten till ett evigt liv.
Efter döden vill jag förvandlas till en seende vattendroppe, en odödlig, kristallklar och rund kropp. Denna barns idé har aldrig lämnat mig. Under vissa perioder har den till och med varit vägledande i mitt konstnärliga skapande.
Med detta öga har jag gjort de mest märkliga resor, långt innan dagens medicinska instrument, mikrokameror och tekniska hjälpmedel fanns. I fantasin kunde jag röra mig genom världar som ingen annan såg, och kanske är det just där, i dessa tidiga drömmar, som en del av mitt måleri har sitt ursprung.
