Måleri

Först nu sedan jag blivit äldre förstår jag, att jag vid sidan av mitt måleri ändå dugde till något annat. Länge har jag känt vad som egentligen var ämnat för mig, där kroppen liksom fick en spänning och samtidigt en tändning, där materialet, mina fingrar, ögon och kropp fick allt att stämma.

Allt annat som jag försökte med funkade inte. Siffror, bokstäver var vrånga – vissa helt enkelt kom bort, andra blandades. Detta fortsätter ännu. Ofta skriver jag ”Kristinhamn” eller missar på sista siffran, men med färgen och penseln finns en klar sanning med mitt eget inre.

Det var med de yttersta penselborsten, när de strök över papperet eller duken som jag kände att jag var hemma. Till och med mer än hemma. Jag hade också klart för mig att jag var ensam om detta, åtminstone i min omgivning, i min skolklass.

På ett sätt eller kanske många sätt förstod jag att jag inte dugde till. Till och med i idrott fanns det alltid ett motstånd, då jag saknade den fysiska kraften och orkade aldrig riktigt. Det är möjligt att det var nerverna.

Putte

Med Putte gjorde jag nog mina flesta bravader, men som tur var skildes våra vägar åt när jag var tio år och han något yngre annars vet jag inte vad vi kunnat hitta på för sattyg. Många år senare då jag träffade honom då han hade varit maskinist och seglat jorden runt flera gånger om och verkligen levt livet, som han själv sade. Bott med lösa damer i Rio, varit gift med en japanska i Tokyo. Han tyckte ändå att så roligt och spännande som vi haft det hade han aldrig haft igen.

För min egen del förstod jag vad han menade, men rös på samma gång. Hans snälla mamma som hade något moderligt varmt över sig log alltid åt våra bustrick, det vill säga de mindre, de större kom aldrig fram.

En gång när hon skulle hämta kasor i vedboden, som för länge sedan var tömd på riktig ved, kom hon ut i sina bara ben med åderbråck samt med sina slitna tofflor. Vedboden låg uppe vid skogskanten och vägen dit var uppför och tillbaka starkt sluttande. Dessutom isgata, i varje fall spårad av skidorna. När hon skulle ner med sin fyllda balja av sågspån, föreslog vi vår hjälp.

Det vill säga att hon skulle ställa sig på skidorna, likaså placera baljan framför sig också på skidorna varvid luta sig framåt för att hålla balansen, allt medan vi skulle gå bakom och hålla henne. Men det gick bara inte så utan hon åkte iväg i skidspåret i ganska hög fart, hamnade hon nere i staketet. Som tur var var dom sedan länge mycket bristfälliga, så genom att staketstolparna bröts av lindrades mottagandet.

Jag minns att jag blev mycket rädd, inte för stryk, men för mig själv. Jag började förstå att det fanns en risk hos mig att gå över gränsen. Samma som hos Putte. Jag hade själv fått pappas hjälp med att tjärvalla skidorna. När jag följande dag kom och visade, ville naturligtvis också Putte ha svarta skidor.

– Lägg dem på spisen sade jag och tryck till, tills det ryker.

Det blev förstås inte var vackert. Jag minns hans mungipor, när glidet blev ännu sämre och skidspåret dessutom blev svart. Pappa blev förbannad och Putte fick ta mina skidor och jag fick ett par andra äldre.

Sattyg

På senare år har jag nu insett att jag hade en naturlig förmåga att hitta på sattyg. Ja, det senare visste jag redan som barn till och med, så väl att jag ibland var rädd för vad som kunde hända. Nästan med flit slutade jag umgås med vissa av mina kamrater, därför att jag var rädd att tillsammans med dem hitta på orätta ting. Ofta när jag kom med i bilden blev lekarna mer allvarliga och naturligtvis ibland även roligare.

Som barn så plankade vi in för vi hade inga pengar. Jag kröp under tältduken för att komma in på spännande föreställningar. Det var aldrig några svårigheter för mig att komma in gratis, även om jag vid ett tillfälle fick stryk av Brazil Jack. Han tog mig i sista ögonblicket i foten och drog fram mig under tältduken, lagom mycket så att ändan blev synlig, sedan ven hans hästpiska. Men sedan lät han mig vara, vilket jag tog som en slags betalning av entrébiljetten – så cirkusen såg jag!

Genom den totala avsaknaden hemma av pengar till biobiljetter eller andra inträden blev ju den enda chansen att försöka ta sig in ändå. Vilket efter ett tag ledde till absolut suveränitet. Vissa lekar som vi vid den tiden kunde bedriva i den idylliska lilla staden tränade också upp vår fantasi helt fantastiskt.

När man sedan blev äldre men ändå inte hade pengar så att det räckte, var det via köksavdelningen på Stadshotellet som man alltid krånglade sig in till dansgolvet.

Gränsen

Det enda jag aldrig gjort, så illa var det ju inte, var att stjäla eller snatta – det förekom inte. Två rekord har jag; jag har aldrig stulit ens en gummisnodd, inte heller någonsin haft en tänd cigarett i min mun, så det fanns ju hopp även i rackartygen bara man slutade i tid.

Sista gången jag minns den känslan, men det var mer som ett slags spel med mig själv var 1958 när nya Ullevi skulle invigas och alla biljetter var slut. Tillsammans med över femtusen varvsarbetare, nyss färdiga med sitt arbete för dagen, stod jag i trängseln utanför den enorma spottkoppsliknande arenan.

Då fick jag mitt sista egentliga återfall av lust att ta mig in, vilket också lyckades. Inom kanske tio minuter hade jag krånglat mig in och befann mig i uttagningskommitténs bås, det vill säga VM-lagets starka män med bland andra Putte Kock i spetsen samt de andra reservspelarna på bänken. Hade jag gått höger istället för vänster hade jag hamnat i Göteborgsklubbarnas bås.

Ärlig

Det var faktiskt sista gången jag hittade på nåt rackartyg. Snarare får jag nu en panikkänsla och annat obehag i kroppen när jag märkte att klippen i spårvagnsbiljetten blivit fel. All form av det som jag förr njöt så av är borta. Det har närmast blivit det totala motsatta.

Men då och då tänker jag på att om jag hade bott i en storstad och om ingen förälder varit hemma och hållit strängt reda på vad jag gjorde efter skolans slut, om jag hade fått driva omkring lite hit och dit eller om jag inte hade haft rädslan för ett kok stryk. Då vet jag verkligen inte vad som hade blivit av mig.