Intresse

Jag hade klart för mig redan från början att tekniker var jag inte. Leka med kugghjul eller plocka sönder saker kände jag inte för. Enda gången jag gjorde hål för att se hur det fungerade var när jag öppnade magen på min nallebjörn och besviket såg att det bara handlade om träull. Jag har inget minne av vad jag kände för min nalle sedan, men så här i efterhand tror jag att min respekt svalnade.

Det kan också bero på att alla i min omgivning var så duktiga. Jag trivdes inte i skolan, men det fanns ju två ämnen som jag kände för, framför allt biologi – fåglarna i synnerhet. Det fanns på vår skola väldigt många fina uppstoppade djur. De flesta härstammade från en konservator, Lars Erixsson. Han hade under tidigare år arbetat i Amerika och arbetat för de förnämsta museerna där. Hans fåglar levde i sina rörelser. Han var konstnär inom sitt yrke. Han hade också en mycket fin äggsamling, som jag tror fortfarande är fint bevarad på något museum. Han verkade i början av 1900-talet, ja, kanske till och med redan i slutet på förra.

Jag älskade också just uttrycksfulla rörelser, så ofta när jag kom hem från skogen och hade sett en fågel, beskrev jag dess rörelser och menade på, att så här skulle jag stoppa upp den fågeln om jag vore konservator. Fysik och rörelser hänger ju ihop, inte minst i bara ordet, men genom att jag på något sätt kände för att härma saker och ting, så var ämnet fysik i skolan det andra ämnet jag hängde med på och där jag tyckte mig kunna tränga in och förstå rörelser och därmed funktionen. Jag hade fysik bara ett år, men det finns något där som jag har lätt för, fattar ofta nästan intuitivt, när fysik kommer på tal. Det var där min tekniska läggning låg.

Fåglar

Fåglar var istället mitt stora intresse innan målningen tog överhand. Trakterna kring min hembygd är ganska rika som fågelmarker, även under vår och höstflyttningarna. Många är de ögonblicks fröjder av en hastigt förbiflygande tvärstrimmig sparvhök eller de olika fågeläggens vidunderligt underbara färger och teckningar.

Att beskriva taltrastens grönblåa ägg mot den helt fjäder- och duntomma boskålen, verkligen en skål, som består av tuggad träflis nästan som ljus, flådd masonit. Dessa ofta fem ägg mot denna något skrovliga yta snuddar jag ibland vid i mitt nuvarande måleri, det vill säga snuddar – jag har ännu inte lyckats att träffa rätt.

Däremot tycker jag mig en gång fått fram rödhakens roströda spänning mot hans lite grågröna framsida. Det är ofta mycket av dessa fågelögonblick som dyker upp när jag nu målar.

Tänk vilken känsla när vårens första bofink sitter där på sin tallkvist efter vinterns långa resa. Kanske halvlång om man vet att sädesärlan mot de sista isflaken vid strandkanten nyss sprang omkring nere vid Nilens bruna stränder. Jag kan inte se att den i sin underbart vackra grå-svarta färg kan vara lika vacker där nere som i vårt friska solljus på en grå granitsten.

Ett mycket kort ögonblick stod jag öga mot öga med en blåhake. Det bara gnistrade till av något litet orange och ett spektrum av blå toner. Hade inte en gång sett detta fenomen på plansch. Det är märkligt att ett långt studerande av en fågel i naturen kan förta effekten och sudda bort bildminnet. Som tur var hade jag aldrig möjlighet att få tillgång till en kikare, även om det var min högsta dröm då, utan varje närmande fick ju föregås av tålamod och långsam rörelse.

Äggsamling

Jag samlade på fågelägg när jag var i de lägre tonåren. Det var ju vid den tiden inte förbjudet i varje fall inte de fåglar som jag kom åt. Att hålla ett litet fågelägg, inte större än ens nagel, och sedan med försiktighet med en nål göra minsta lilla hål, det var inte lätt. Att sedan göra ett till i andra änden och sedan börja blåsa ut innehållet krävde stor känslighet, skalet var ju hur tunt som helst.

Att istället suga ut innehållet och att på så sätt bara ha ett hål var en ännu större finess, men då blev i allmänhet hålet större för att ett litet glasrör skulle kunde tränga in. Under en av dessa stunder fick jag en idé att i stället för att suga så blåste jag in i ägget och fick på så sätt ett övertryck. Det visade sig att om jag blåste lite på snedden in i ägget, så började innehållet genast sippra ut. Och ju tommare ägget blev desto mer tryck blev det, så på slutet nästan sprutade resterna ut. Första gången blev jag helt förstummad för alla ägg jag sett hade haft ganska stora hål då ägget bara hade ett enda hål.

Ägget i sin form är ju hur vackert som helst. De varierar ju enormt – några kan vara lite slöa, medan favoritformen tycker jag finns hos beckasinen och vissa andra vadarfåglar. Den spänsten i formen som ett beckasinägg har vet jag inte att någon målare nått fram till. Brancusi som skulptör möjligtvis nådde till strandpiparens ägg. Denna fågels fyra gröntrolska ägg i en ockrafärgad starrtuva med några friska gröna strån – för en fågelmänniska som jag fastnade de i bildarkivet för evigt.

Museet

På en skolresa då jag sprang omkring på egen hand när vi var på Naturhistoriska Museet, ägnades mycket tid åt just studiet av hålens storlek på deras äggsamling och vissa gjorde mig helt häpen. Jag blev sista man på museet och som en slagen hjälte satt jag ute på trappan i soligt västerläge, när förmodligen chefen själv kom ut och stängde dörren vid arbetsdagens slut.

I mycket vänlig ton frågade han om den lille mannen sett något intressant, vilket jag naturligtvis hade gjort. Bland annat en helt vit älg, som dessutom var skjuten i Skattkärr, bara ett par mil från mina marker. Ja, det är sant att i sagans skogar i Värmland finns det vita älgar. Det gör det än i dag. En fjäril med olika vingar syntes mig också underlig.

Fast det finaste var äggsamlingen men inte alltid förstklassig. Jag menar hur äggen var urblåsta, alldeles för stora hål, påpekade jag.

– Ja, min vän, det är inte så lätt minsann, speciellt med ett hål.

Jag sade då, att mitt hål inte är större än att nålen går igenom. Detta tvivlade han på och såg på mig djupt fundersamt.

– Hur gör man då?

– Det talar jag inte om svarade jag.

– Ja det var då en lustig ordning sa han.

– Ja, svarade jag för det är en uppfinning.

Jag berättade det långt senare för en person som var intresserad. Min egen äggsamling skänktes för övrigt till Göteborgs naturhistoriska museum för några år sedan.

Fotografi

Ibland hände det – det kan suga i kroppen ännu. Jag lyckades teckna en realistiskt fågel i flykt ut minnet. Det var vid den tiden då den verkliga önskan utvecklade sig att man skulle kunna teckna, på riktigt inte efter foto, för det kunde man ju och fuskade man ännu mer var det ju bara att lägga på och kalkera av.

Nej, det gällde att kunna klara av det med det egna ögat, fånga rörelsen, sedan karaktären. Men vilken fruktansvärd pina var det inte att känna att steget var så långt. Jag vet inte om det är dessa vandringar och respekten för det riktiga livet som har gjort att kamerans målare aldrig kan bli lika respekterade som dessa som hela tiden har direktkontakt med det riktiga livet.

När jag första gången fick reda på att Bruno Liljefors gömde på många foton och målade efter dem, så kände jag mig bedrövad. Då tyckte jag faktiskt att de som kopierade Bruno var ärligare. Allteftersom tiden går så visar det sig alltmer att foto är halva jobbet för många, men det känns också att det måleri som den naturliga modellen har som grund är något helt annat. Det har ju till och med på sista tiden blivit klart att även Pablo Picasso sög ut mängder av former från fotografier, även om de låg gömda. Anders Zorn tycks ha varit mycket rädd att någon skulle få se hans samling av foton som man hittade mycket senare.

Nu lever något kvar av att ögonblickets snabba inspiration av en dykande pilgrimsfalk eller den upplevda solglimten mellan träden, målat på plats eller i minnet. Det blir något annat än efter ett foto. En avmålning kan bli en bra bild, men det har förlorat något på vägen. Jag har provat det ett par gånger själv och jag blev rädd över att se hur fruktansvärt mycket lättare det var, men samtidigt hur mycket ytligare det blev, även om man försökte sopa igen spåren. Jag vet att de flesta tycker att jag har fel, men förklara då varför de flesta målare inte vill visa sina foton.