Förfalskningar

För närvarande är vi inne i en tid då det är populärt att uppdaga alla falska målningar på våra mest berömda museer. Det handlar om Rembrandt och om van Gogh, Modigliani – ja, i stort sett alla de stora.

Göteborgs konstmuseum blev berövat på sin stora Rembrandt ”Riddaren med falken” som ansågs vara en förfalskning. Den har efter nya undersökningar bedömts vara äkta och finns kvar på museet. Jag tror fortfarande det debatteras om den är äkta ibland. När ”Riddaren med guldhjälmen”, som finns i Berlin, blev avförd som förfalskning var det en stor händelse. Men den visas fortfarande där på museet.

Van Goghs ”Solrosor”, som såldes till Sompo Museum of Art i Tokyo för då den högsta summan för måleri någonsin, blev strax efteråt bedömd som falsk. Men det har man numera ändrat på igen. Och två verk med porträtt av hans läkare doktor Paul Gachet anses att ett är en förfalskning och ett är äkta. Men förfalskningen visas på Musée d’Orsay. Man står trots allt häpen.

Mitt första minne av förfalskningar var en bok som kom ut omkring 1940 och som handlade om svenskt måleri, falskt och äkta. Min första reaktion var, att jag inte fattade varför man skulle göra en bok om det, därför att nästan samtliga bilder kändes direkt dåliga.

Några år senare kom en man hem till oss och visade en stor målning. Han var på väg till Stockholm. Med en viss stolthet frågade han vad min pappa tyckte om mästerverket. Jag stod vid sidan av diskussionen. Det är en kopia, sade jag. Båda blev irriterade på mig av olika orsaker. Men på Nationalmuseet fick mannen samma besked. Jag blev inte stolt för det utan mer illa till mods över att jag hade varit den enda som såg detta.

Museum

Värsta gången var när jag kom till Rotterdams Boymans Museum 1951 och trädde in i en av de stora, mäktiga 1600-talssalarna och i fondväggen såg en sliskig, blåtonad målning föreställande Kristus med några lärjungar. Målningen verkade sjuk, banal. Kristus hår verkade mer som en peruk.

Man trodde länge att det var ett konstverk av 1600-talsmålaren Johannes Vermeer. Enligt mannen som vaktade salen skulle detta istället vara Han van Meegerens bästa målning, som han en gång hade sålt till Hermann Göring. Efter kriget blev han dömd till fängelse för bedrägeri och i det holländska fängelset fick han bevisa sig genom att göra en liknande målning. Han hade alltså inte bara lurat Göring utan även de tyska och holländska sakkunniga konstkännarna.

Vid en utställning av Modigliani för några år sedan fanns en hel vägg av förfalskningar, som var dömda som falska av olika anledningar, men en av dessa dukar var en ofärdig målning, som skulle kunna vara en första början till en andra sittning eller att målaren tröttnat på modellen. Jag tror i varje fall att den var äkta bland de falska, men vad som var falskt, var signaturen. Det var sällsynt klåparaktigt gjort. För min del tror jag att modellen eller någon kring modellen i ett långt senare skede, när Modigliani blivit den han är, helt enkelt kladdat dit namnet och förfalskat sanningen.

Detaljer

Under mina år har jag vid flera tillfällen sett att så kallade experter är mer detaljintresserade än målarna, när de betraktar en målning. Örsnibben ansågs till exempel av min vän, professor Per Palme, vara av en viss betydelse. Rubens lär ha haft en viss sväng just där. Det är inget tvivel om utan att en målning måste betraktas i minsta detalj och där just experten många gånger är mycket skolad, men där också förfalskaren kan vara skolad – medan helhetssynen som gör att verket är helt homogent kräver något annat.

I det fallet ligger målarens skolning och erfarenhet närmare till hands, i de fall han över huvud taget är intresserad, för det är långt ifrån alla. En sak är helt klar när nu museerna i världen allt mer blottläggs på sina målningar är att det professionella målarögat haft en alltför liten betydelse.