Paris

Min möjlighet att börja drömma om Paris gick genom ett inköp av en spargris på Epa i Karlstad under en skolresa från min hemstad Kristinehamn. Väl hemkommen skrev jag på den, lerspargrisen, med oljefärg Till Paris 1948. Detta var våren 1943, när det stora slaget mellan tyskar och ryssar pågått hela vintern vid Stalingrad, där tyskarna fick känna på sin första riktigt stora förlust.

Jag började ett närmast omänskligt sparande, som ledde till att jag 1948, när jag slog sönder spargrisen hade 2 300 kronor. Resan till Paris var möjlig, men jag valde i stället att börja på Valands Konstskola. Jag ville faktiskt förstå konst. Där gick jag fyra år under Endre Nemes, som lärde mig att i ännu högre grad få respekt för konstens allvar, en respekt som jag redan, under flera år, hade fått av min målande far. Av Nemes lärde jag mig också förstå, att det fanns en konst utanför Sverige, en internationell konst. Där ute fanns Matisse, Renoir, Picasso och Fernand Léger.

Början

Min första målning sålde jag när jag var 14 år för 3 kronor, en blyertsteckning med en horisont, ett vatten, några buskar vid stranden, några fåglar på himlen och jag ramade in den ordentligt. Det var en beställning från en man som var bekant med min syster. Jag fick beskriva tavlan noggrant och han nickade och höll med om att den var vacker. Det kunde han verkligen se framför sig, vilket han inte gjorde, därför att mannen var blind, men han hade inte varit blind i hela sitt liv.

Jag har målat och klarat mig på mitt måleri, men jag har alltid sett till att priserna aldrig varit högre än att mina skolkamrater och vänner kunnat köpa dem. Detta lärde jag mig av Fernand Léger. Han ville absolut inte heller ha priser på sina tavlor så att människor som tyckte om hans konst skulle kunna köpa dem, naturligtvis med en viss uppoffring, i stället för att kanske röka eller annat. När han dog steg ju priserna över en natt.

Jag hade lite grann samma inställning på mitt galleri Daniel Gervis i Paris. Där fanns bland andra Debré och Toledo, den i Mexico och delar av Amerika nästan gudaförklarade målaren, som för en liten akvarell kunde få 500 000 kr.

Daniel ville genast höja mina priser och jag svarade nej, trots att Daniel och jag var de som tillsammans startat galleriet. Jag var ingen galleriman, men jag var en inspiratör. Jag har alltid varit en inspiratör till mängder av saker och ting, flera gallerier både i Sverige och utomlands. Galleri 54 var helt min konstruktion, trots svårigheter och motstånd från mina kamrater. Jag var med och startade och var idégivare till FIAC, den största, förnämsta och kvalitetsmässigt bästa konstmässan i världen under 15-20 år, som Galerie Daniel Gervis arrangerade på Grand Palais och där jag ställde ut varje år.

Genombrott

Min andra utställning blev mycket uppmärksammad, även om den första var den som verkligen tog tag på ett sätt som jag inte då fattade för jag kunde inte franska. Jag trodde alla utställningar var sådana, men det skrevs i alla tidningar, Le Monde till exempel, och i Lettres Francaises skrev Geneviève Bonnefoi: Äntligen en riktig målare, en sällsynt företeelse i vår tid. Det var då när popkonsten, fotomåleriet började komma in.

Den utställningen blev uppskattad inte minst av arkitekter och en dag kom en medlem av den konstälskande familjen Rothschild in. Hans fru hade varit inne dagarna innan och blivit helt begeistrad. Han kom och hälsade och var vänlig, som dessa människor som vet att de inte behöver göra sig märkvärdiga är. De har allt i sitt hem, inte minst fantastiska konstsamlingar.

Han sade att hans fru hade rått honom att köpa hela utställningen, vilket var vanligt vid den tiden, kanske inte vanligt men i alla fall inte ovanligt. Jag blev naturligtvis förvånad och glad, men på samma gång egendomligt nog lite rädd, för jag har alltid varit rädd för att bli “naken” från mina målningar. Jag har alltid velat ha saker lite grann bakom mig, som jag kunnat stötta mig på, inspireras av, inte måla om, i alla fall få en viss start.

Dagen därpå frågade jag Daniel Gervis om han ville köpa samtliga.
– Nej, det ville han inte, sade Daniel, lite stött i kanten.
– Varför det då, sade jag.
– Nej, han tittade på prislistan.
Prislistan tänkte jag. Skulle han pruta på dessa låga priser.
– Du förstår, sade han, att när han fick se priserna så tyckte han det var för billigt för om han betalar en miljon för alltihop, så får han ju ett helt rum fullt av tavlor, men det han har minst plats för så är det just att magasinera och hänga sina tavlor så står ju väldigt mycket ändå lagrat för kommande museer för han är ju en stor donator. För att vara intressant arbetet skulle de skulle kostat minst fem kanske tio gånger mer, sade Daniel.

Priser

I den tråden har jag fortsatt faktiskt och lyckats sälja och säljer, men i dag handlar allt om pengar och stora pengar, miljardbelopp för en tavla. Då är det inte längre tal om måleri och kvalitet och tavlor som köps därför att folk tycker om dem, verkligen älskar dem, kanske deras enda köp i livet, men ändå så viktigt att det är det enda de tagit med sig till sitt pensionärshem eller att de går i arv i generationer från föräldrar till barn och till barnbarn, vilket är väldigt vanligt med mina tavlor, så de gånger de kommer ut på auktion i Sverige har de ett lågt pris. Nu gäller det att sätta upp priserna till vansinniga nivåer.

Det är min verklighet nu när jag plockar med mina målningar och har startat en stiftelse tillsammans med min fru Cricia till i första hand forskning för gula fläcken och grönstarr som jag lider av. Det, men det är klart att jag skulle önska att det blev något sånär priser så att donationerna kan få en betydelse för dessa stiftelser.

Det gäller även att hjälpa äldre bortglömda konstnärer att få ställa ut för att åter få komma fram. De som har varit ledare för bara 15-20 år sedan, men som har glömts bort och också hamnat i den där karusellen, att de bara försvinner till noll och ingenting. Det är tyvärr så i vårt land. I Frankrike är det fortfarande gallerierna som ligger på sina lager av konstnärer och som på så sätt ser att priserna stiger måttligt från år till år.

Nu är jag själv helt blind och famlar med mina papper dag ut och dag in och även natt ut och natt in. Jag saknar verkligen ljuset och färgerna. Det är min stora sorg.