Wiking

Wiking Svensson kom från en liten banvaktsstuga 10 km från Kristinehamn, i Rudsberg, och hans pappa fick verkligen slita, vinter som sommar i regn och rusk, och kontrollera spåret med en dressin. Åka flera gånger per dygn för att se till att det inte låg något i vägen på spåret. Wiking föddes där och var 15 år äldre än jag.

Måleri

Han började måla i Väse. Han var järnvägsanställd stationskarl och skötte Väse järnvägsstation. Så fick han för sig att han skulle bli målare. Det hade lustigt nog börjat på så sätt att han hade velat bli musiker och slet som ett djur för att lära sig spela fiol. Han hade då som lärare en professor i Arvika, Zetterquist, som var ledare för hovkapellet i Stockholm.

En dag berättade Wiking för mig:

– Jag slet som en slav med att lära mig ett stycke av Mozart, gick upp till min professor och spelade och jag tyckte det gick djävligt bra.

– Mitt upp i alltihop det här så avbröt mig professorn och sade Hör du, Wiking, vill du gå ut och köpa ett par pilsner åt mig?

– Jag blev ju väldigt förvånad, men gick ut och köpte ett par pilsner.

Han tog den ena pilsnern direkt och den andra ställde han ifrån sig och så frågade han:

– Får jag låna fiolen av dig?

– Sedan så spelade han. Först och främst så spelade han ju perfekt. Han glömde inte en not och då begrep jag att musiker, det skall jag inte bli, så jag slutade direkt!

– Men så var det i stället så att Dagmar, min fru, köpte oljefärg under kriget, hon skulle måla som alla andra, och så målade hon av en blomma och det blev så djävla fula färger så jag har aldrig sett på maken.

– Ja, måla själv då, sade hon.

– Och då tog jag penseln och började måla och tänk, då stämde det, förstår du. Jag kunde inte fatta. Jag hade aldrig målat förut och jag kände med kroppen att jag hade rätt och det blev en väldigt fin kolorit och då beslöt jag mig för att åka till Paris.

– Jag hade ju aldrig ens gått på en målarskola i Sverige.

Paris

Han sade upp sig på Statens Järnvägar 1947, tog med sin fru, sålde det de hade och åkte till Paris, rent otänkbart för alla andra svenska målare, ingen har gjort så förut och där började han måla.

Den som tog emot honom på stationen det var prästen Bjurström, han var släkt med Tord Bjurstöm, en målare. Han tog dem med till kyrkan och de fick kaffe medan prästen klädde sig och då sade Wiking på sin värmländska:

– Hördu, prat int för läng nu då, för du får hjälpe me fort som fasen upp till Montparnasse, så jag får börje på och måle.

På måndagen satte han igång och målade hos André Lhote och där var han ett tag och sedan kom han till Mac Avoy och Othon Friesz också. Sedan ansåg han sig väl vara färdig med sina studier och han blev på ganska kort tid en av de unga som man pratade om lite grann i konstnärskretsar.

De hade inte riktigt sålt allt, när de åkte till Paris. Lite gamla lakan och örngott och handdukar och sådant där, plus ett kuvert med en obligation i fanns kvar. Då de var de uppe hos föräldrarna i Väse, så tog de fram den där kartongen med saker och där låg en gammal rakborste och lite annat men de hittade också obligationen så de ringde in till banken och frågade, sa Wiking.

– Finns det möjligtvis lite pengar på den här?

– Ja, vi skall titta. Jo, 100 000 kronor.

Så Dagmar och Wiking tog obligationen och satte sig på tåget. Hon höll i ena änden på den och Wiking i den andra och så gick de in på banken och fick 80 000 kronor. 20 000 tog de i skatt vid den tiden.

Jag har haft en otrolig tid i Paris tillsammans med Wiking. En gång tog jag tåget och kom ner först. Vi skulle bo på Hôtel La Guerre, inte långt från där han hade haft sin ateljé. Han kom sedan med flyget och jag hade ordnat rum. Vi skulle dela rum. Det var bara det att han inte kunde sova om inte dörren var öppen.

– Men så kan man ju inte göra begriper du väl, sade jag.

– Jag känner mig instängd annars.

Så fort han hade somnat så stängde jag dörren.

Tillbaka

Han borde ju ha stannat i Paris då och köpt lite grejer, men Dagmar sade att det går jag inte med på. André, grabben, var sjuklig och Wiking älskade ju sin André, så då åkte de hem och köpte ett hus utanför Göteborg. Där började han måla och fick ett bra namn i Göteborg och i Sverige.

Det gick bra med måleriet och han gifte om sig men han hade för nära till vinet och ölen, så den nya frun Ninni ville att de skulle vara särbo. Han flyttade in i ett övergivet kapell uppe i Dalsland. Där var det inte så lätt att ta sig till Systemet, så där klarade han sig ganska bra.

Värmlänningar de berättar ofta historier och det är sanna historier men de broderar ofta ut dem en hel del och Wiking kunde brodera och ljuga till det ordentligt. Sådan var han, han kunde hitta på saker och ting.

Den bästa historien, enligt Wiking, den handlade inte om honom själv utan om Putte Wickman och Roland Svensson. Putte som han kände berättade att han hade varit ute och åkt med Roland Svensson pianisten. Roland var blind men hans högsta önskan det var att få köra bil. Så körde de in på en fotbollsplan och där sa Putte att här kan du köra. De körde runt där men efter en stund kom polisen och stannade dem.

– Hur kör ni? sade polisen.

– Ja, jag kör runt.

– Ja, men ni får inte köra på fotbollsplanen. Får vi se på körkortet.

– Jag har inget körkort, sade han.

– Har ni inget körkort? Varför då?

– Jo, jag är helt blind.

Den historien älskade Wiking. Den kunde han berätta hur många gånger som helst och skratta lika mycket varje gång

Belgien

Han blev mycket uppskattad i Belgien med dessa mörka Rembrandtstfärger. Han blev så uppskattad, att han fick en ateljé i en stor lägenhet i Rotterdam med tre rum och kök och han sålde bra i Rotterdam. När han talade om för sina kollegor att han hade en stor ateljé med tre rum och kök och fin utsikt över hamnen i Rotterdam och att han sålde så mycket tavlor som han hann med att måla, ja, då var det ingen som trodde honom.

När jag var nere i Knokke i Belgien, det är deras Riviera där med stora fantastiska miljonärssommarstugor, så kom jag in på ett mycket stort galleri och där kom en man fram mycket vänligt och hälsade och frågade varifrån jag kom.

– Jag är från Sverige men jag jobbar som konstnär i Paris.

– Oj då, sade han, jag har haft en målare som var väldigt uppskattad i Belgien och som sålde bra. Han hette Wiking Svensson.

På det viset var det. Han hade bra år i Belgien.

Slutet

Det sista han gjorde var att åka till Thailand. Han träffade en thailändska som följde med honom till Sverige. Han ville ha henne som modell och måla av henne. Han var så korrekt ändå, så han ordnade så hon fick en returbiljett plus pengar, om hon skulle tröttna på honom. Men så dog han mitt i allt detta, så på begravningen var de alla med – hans första fru, hans andra fru och hon från Thailand. En typisk historia för Wiking, för det hände alltid saker runt honom.

När jag kom till begravningen tillsammans med min fru och min son så kom det fram en man till mig, snyggt klädd, och sa:

– Kan du köpa min slips?

– Nej, jag har ju slips.

– Ja, det var synd. Du förstår, jag får inte vara med på begravningen men jag har ju köpt en krans och allt.

– Inte vara med på begravningen?

– Ja, de slänger ut mig.

– Från kapellet? Det låter inte klokt.

– Jo men det gör de.

Jag knöt slipsen snyggt på honom och så tog jag honom under armen och så gick vi in i kyrkan. Då kom vaktmästaren, stor och stöddig, och jag hann inte blinka förrän han hade tagit honom i kragen och slängt ut honom. Jag gick efter men förstod inte vart de tagit vägen, så jag gick in på begravningen och satt där och tänkte och var förbannad. Och jag tänkte, jag skall ge den jäkeln!

Allesammans paraderade framför Wikings kista och de lade blommor och sedan var begravningen slut. Jag gick ut och ville prata med vaktmästaren men han höjde armen och sade:

– Du skall inte säga någonting. Det här vet du ingenting om.

– Vad då då?

– Den här killen, förstår du, han är sjuk. Han har sprungit på begravningar sedan han var 14 år och han läser in allt om den som skall begravas.

– Han sa ju till mig att han hade köpt en krans?

– Det stämmer inte och det värsta är att han är så duktig att hålla tal, så han går fram och börjar på att prata som en präst och alla gråter. Det blir väldigt märkligt för ingen känner honom.

Det blev alltså en sista historia med Wiking.

Han fick låna min ateljé i Göteborg, när han kom från Paris 1955 med sin familj. Sedan fick jag och min dåvarande fästmö låna Wikings lägenhet i Paris, där han då hade bott och målat. Jag tror att jag i dag är en av de mycket få, kanske den enda, som kände Wiking riktigt på djupet. Jag kände hans pappa och mamma också. Pappan blev 107 år.

Skall man vara konstnär i Sverige, då bör man bo i Stockholm. Wiking bodde Göteborg och hans tavlor har, från att vara så kända, sjunkit ner i nästan glömska. Jag har flera tavlor målade av Wiking och de är underbara så hittar ni en så ska ni se på fint måleri