Agid

Efter det att jag hade gått färdigt på Valands Konstskola kunde jag åka ner till Paris 1951 och fick då bo hos familjen Yves och Sylvia Agid i Villa Agid, som kallades Slottet, tillsammans med min dåvarande fästmö, Britta, som blev au-pair flicka för deras nyfödde son René Agid. Det var ett mycket inspirerade hus och därifrån kunde jag börja min bana som konstnärselev i Paris. Det började med att jag genast ville gå hos Fernand Léger.

Mycket kända människor cirkulerade hos familjen Agid på söndagarna. Jag kunde se dem på avstånd. Det var kända människor hörde jag, till exempel dottern till Marie Curie, även hon vetenskapskvinna och arbetade med sin man.

Men det var även författare , Romain Gary, som var bäste kompis och lekkamrat med René, alltsedan de gick i första klass i skolan i Nice och förblev också en av Renés bästa vänner, så länge Romain Gary levde. De till och med reparerade en lägenhet längst upp i huset på fjärde våningen, vindsvåningen, en lägenhet till Romain Gary och hans fru Lesley Blanch som skrev kåserier i de största London-tidningarna som Vogue. På samma sätt som författaren Colette som hon umgicks med. Hon var mycket begåvad och hade hjälpt Romain Gary, när han var ung som författare.

Ja, det var många som kom där och jag arbetade mycket och tecknade i trädgården, pasteller och även ute i Savigny. En vacker dag presenterade Sylvia mig för en familj som hette Gervis, en underbart stilig familj. Han var rysk jude från Kiev och hade kommit som barn, som flykting vid revolutionen, med sina föräldrar och hon var av fransk fin adelsfamilj från Normandie. Denna dam var en underskön kvinna först och främst smakfullt klädd. Jag minns än att hon hade en roströd blus med någon egendomlig grön tröja till , det var modefärgerna just då. Hon blev så förtjust i mina pasteller att hon direkt sade, att dessa måste man visa i Paris.

Efter vad jag då fattade kände hon någon på ett galleri så att hon skulle kunna hjälpa mig med detta, men det ville jag inte. Jag var fortfarande av den generationen av målare som inte ville ta ett steg snabbare än de tyckte de var mogna och värda för. Man hade bara hängt och allt hade kunnat gå för snabbt, bra eller dåligt, men det ville jag inte. Hon var ledsen för det, men sade till mig:

– Hör av er när ni känner er mogen.

Det tog många år, det tog faktiskt till mitten av 60-talet. Det jag talar om nu, det var 1952-53, så mer än 10 år senare. Då hade familjen Agid redan flyttat ner till Toulouse. Han hade blivit professor där vid universitetet, specialist på diabetes, och sönerna hade växt upp. Den ene, Yves som han hette, hade börjat bli intresserad av måleri men han hade efter sin baccalauréat, studentexamen, börjat studera medicin. Han bodde faktiskt uppe i den lägenhet som från början var gjord för Romain Gary.

Jag själv hade flyttat in i ett modernt hus bredvid. Men bodde och målade även i Villa Agid. 1955 presenterade jag Bengt Lindström för familjen Agid. Bengt hade problem med vinet och hade svårt att hitta någonstans bra att bo. Han fick flytta in Slottet efter det att jag hade varit i huset i flera år och målat och bott där tillsammans med Britta och min son Lars. Jag hjälpte honom med hyran material så hans skapade kom igång igen. Med hand vän Knut Ståhlbergs hjälp blev det känt att han målade i Slottet och då började folk kom och handla av honom. Bengt var en riktig luring ibland. En dag när jag uppe i min nya lägenhet kom Göteborgs Posten ner och ville göra ett reportage om mig, men Bengt Lindström sa att jag var i Italien, så de gjorde ett reportage om honom istället. 

Jag hade levat isolerat bortsett från resor in till stan för att gå på utställningar och museer. Jag kände några målare från Léger-skolan plus en annan målare Marcel Pouget som jag hade blivit bekant med genom Wiking Svensson, som hade bott i Paris och kommit en bra bit på väg, men som hade flyttat hem till Göteborg. Det var de jag umgicks med, men inte mer, och jag ville heller inte lära mig franska, mer än nödvändigt bara så att jag kunde köpa färg och beställa mat på restauranger men inte mer. Jag ville inte kunna läsa tidningar eller höra på radio, för jag ville koncentrera mig totalt på konsten.

I Sverige hade jag haft lätt att prata och engagera mig i politiken och allt som överhuvudtaget hände och det splittrade mig som målare. Även om det fungerade, så kände jag att det tog för mycket tid. Jag ville bli 100-procentig målare, ingenting annat.

Maeght

Nu var det äntligen dags att ta kontakt med Madame Gervis. Hon blev genast glad. Det är ofta fantastiskt i Frankrike, att folk minns möten och vänner sedan långt tillbaka och på ett sätt, så öppet och direkt, som om vi hade umgåtts varenda dag. Hon ville genast komma ut och se vad jag gjorde och hon sade att hon skulle ta med sin son Daniel och besöka mig. De kom ut till min ateljé och jag väntade mig naturligtvis att hon skulle fråga efter pasteller, men det hade jag ju inga, utan jag hade ju oljor nu.

På en gång blev hon intresserad , och även sonen blev mycket intresserad. När hon hade hållit på där och plockat fritt bland mina tavlor och tittat och sonen också, sade hon:

– Nu kan jag inte hjälpa er, men det kan Daniel i stället. Han arbetar på ett galleri i Paris.

Jag blev ju glad. De plockade ut fem tavlor och frågade om de kunde få ta dem med sig.

– Javisst, sa jag.

I dörren frågade jag ändå vilket galleri det var.

– Galerie Maeght.

– Maeght, sade jag.

– Ja, Galerie Maeght.

Daniel och hans mamma försvann. Jag stängde dörren och stod där en bra stund framför min stängda dörr och hörde hur de försvann i hissen. Jag fattade ingenting. Galerie Maeght, det var det galleri som jag definitivt värderade högst i Paris. De hade målare som Miró, Kandinsky, Calder, skulptörer som Giacometti och även målningar av Matisse. Det galleriet plus Galerie Louise Leiris, där Picasso höll till, och Sanyu och några stycken till var väl de gallerier som man räknade med som de bästa i världen.

Efter några dagar kom Daniel tillbaka och hade en chaufför med sig, en chaufför med vita handskar, skärmmössa och en stilig svart kavaj. Daniel var elegant som förra gången lustigt nog med en fluga, inte en slips utan en fluga, som faktiskt såg ut som en stor fjäril runt hans smala hals, plus en pipa, en krökt pipa, som han då och då sög på. Man kan väl säga, att kravatten och pipan var för stora för honom, men det var väl så han ville att det skulle kännas. Han började genast fråga om han fick titta vidare på mina målningar och det fick han. När han hade plockat fram 10 målningar frågade han:

– Skulle vi kunna få ta dem också till Paris, för Monsieur Maeght vill gärna se mer.

Mannen med de vita handskarna ställde tavlorna, med vördnad, i en speciell ställning och försvann ner i hissen tillsammans med Daniel. Jag tittade ut genom fönstret och såg en svartlackerad bil och på långt håll såg jag någon slags dekoration på sidorna. I den bilen försvann de. Jag fattade ännu ingenting.

Jag fick ett telegram tre-fyra dagar senare, att jag var välkommen till Galerie Maeght. Jag klädde på mig då så städat jag kunde och åkte in och möttes av Daniel, först på nedre botten, där de sålde böcker och litografier och jag blev presenterad för damen som skötte den avdelningen. Henne hade jag ju sett tidigare när jag hade bläddrat i alla dessa böcker.

Så gick vi upp till galleriet och jag blev presenterad för de där fina flickorna och damerna, som hade tittat på mig vaksamt tidigare och som nu hälsade vördnadsfullt. Sedan blev jag inviterad in till Monsieur Maeght på hans kontor. Honom kunde jag prata tyska med så vi kunde förstå varandra eftersom min franska fortfarande var usel. När jag kom in där såg jag mina tavlor hängande på en vägg, som han kunde se från den stol där han satt , ända upp i taket. Det var ganska högt till taket. Tavlorna som stod på golvet såg jag delvis etiketterna på. Det var både Chagall och teckningar av Giacometti.

Han tittade på tavlorna samtidigt som han pekade på några och sade:

– De där är alldeles utmärkt bra och den och den tycker jag också om. Ja, jag tycker om allihop.

– Det är nämligen så, att Daniel arbetar hos mig för att hitta tre unga målare som har resonabla priser. Det är många samlare som kommer till mig och köper Chagall, Miró och Giacometti, men de är så pass dyra att alla inte kan köpa dem. Några kunder vill också gärna investera och köpa från unga konstnärer med tanke på framtida utveckling och framgångar, så jag tycker att det skulle kunna vara ett samarbete som jag är intresserad av.

På Galerie Maeght fanns en mycket stor konstkännare som hette Louis Clayeux och han var den som hade dragit Chagall, Miró, Calder och Giacometti till Monsieur Maeghts galleri. Monsieur Maeght själv var konstälskare, men han var inte tillräckligt konstkunnig. Han hade pengar och älskade konst och det är inte dåligt det. Det blev en period av glädje och lycka och jag träffade ju dessa mästare på galleriet och fick också vara med på deras fester. Jag kände mig ju verkligen mycket undrande, men de var vänliga och pratade om konst med mig, både Chagall, Miró, Calder med flera.

Beno d’Incelli

Efter fyra-fem månader kom Daniel och sade att han skulle sluta hos Monsieur Maeght, men att jag fick stanna kvar. Daniel vill ha ett eget galleri. Han hade siktet inställt på att så fort som möjligt bli sin egen, för han hade vissa svårigheter att arbeta under en annan gallerichef.

– Är det så att du stannar här och det sedan blir en schism av någon anledning, att de inte tycker om dina målningar eller något annat får du klara det själv, men jag vill inte råda dig att sluta här. Om du följer med mig till nästa galleri är du välkommen som första konstnären där.

Familjen Gervis hade blivit mer än en familj för mig och de lugnade den här osäkerhetskänslan, rädslan som jag nämnde att jag inte kände mig riktigt mogen och var rädd för att få ett bakslag. Jag bestämde mig att följa med Daniel till Beno d’Incelli som låg 250 m längre ner på gatan Rue de Miromesnil en gata vid den tiden full av fina gallerier.

Jag kände mig mer hemma, jag kände mig mer säker och hos Beno d’Incelli fann jag direkt en person som jag till och med kunde skoja med. Han var armenisk jude, väldigt charmfull. Han var egentligen en superkunnig matthandlare, som hade en av Paris mest exklusiva mattaffärer, men han älskade även konst och där skulle ju Daniel få ta ansvaret fär galleriet.

Jag behövde inte göra något, de hämtade mina tavlor i Savigny, ramade dem och hängde upp i galleriet. Under tiden hade jag målat ganska intensivt och mitt måleri hade mognat betydligt. Efter en tid så blev det i alla fall en utställning med mig. Det blev en stilig katalog och det var ett äventyr i sig.