Resan

I Collioure kom jag och säkert alla andra också närmare Endre Nemes och hans fru Hélène Exemplaroff, en ryska som var uppvuxen under tsarens styre. Det var trevligt att få känna honom lite närmare till och med skoja med honom.

Jag vet att han hade varit ute och köpt ett par espadrillos och kommer stolt tillbaka och jag sa till honom:

– Men har du köpt dam-espadrillos.

Han hade nämligen köpt röda och gröna och det hade jag aldrig sett på en karl förut.

En natt flög det in en sådan där jättestor nattfjäril som finns i Frankrike och det var väl första gången han såg en sån för han blev fullkomligt slagen utav häpnad över denna skönhet. Han var rädd för den som för en orm men han vågade i alla fall gå nära och sedan dagen därpå så tecknade han och målade, inspirerat av denna skönhet. Detta tror jag var ett ögonblick av betydelse han målade insektsbetonade verk under en längre tid efter det.

Han och Hélène hade båda två kämpahumör och de drev med varandra men på ett sätt som de själva tyckte om, men som för yttervärlden verkade väldigt grovt. Till exempelvis hon var så lång och han ganska liten.

Och ingen av dem kunde simma men när de sen skulle bada så låg ju båda två först och väntade in varandra i solen och till slut var de ändå tvungna att gå in och svalka sig i vattnet. Han gick ju ner till midjan ungefär. Sen kommer hon efter och går ett par steg längre så även hennes midja kom i vattnet varpå de fortsatte de framåt en bit tills inte Endre kunde gå längre. Men hon kunde ju gå ett stycke längre och då hade hon segrat då skrek han till henne:

– Akta dig, det finns bläckfiskar.

Och vi kunde ju inte direkt skratta vi var tvungna att le för att vi ville ju inte genera dem, men det var deras sätt att vara, och det där tyckte de om. Så var och en har sitt eget sätt till min glädje.

Efter ett tag i Collioures så hade jag blivit bekant med en målare från Stockholm, en duktig tecknare vid namn Björn Hedlund. Han skulle tillbaka till Paris. Leif kunde ta tåget för hans pappa Kolbjörn hade kommit till Paris och de skulle umgås där några dagar.

Det blev därför en ny kompis och en mycket speciell kille måste man säga. Intressanta samtal och vi följdes åt och det hände vissa saker som var lite annorlunda. En dag efter många dagars vandring gick vi igenom Toulouse och de fantastiska persiko-odlingarna som lyste så lockande utefter vägen, men man vågade inte stjäla för det fanns folk på fälten överallt. Det kom också mycket regn och en dag blev det ju verkligen regn som vi aldrig hade varit med om. Nästan som om dropparna studsade en halvmeter upp och man blev blöt nästan ända upp till knäna av vattnet som studsade. Men vi hade skaffat lite regnkläder. Jag hade hittat en regnrock där det stod USA på ryggen. Det var sliten men det gjorde ingenting.

Doktorn

Det kom en bil åkandes och bromsade upp intill oss. I framsätet satt en man och i baksätet ytterligare en man och då säger mannen i framsätet:

– Jag är läkare och jag har en patient i bilen men han är så orolig och attackerar mig hela tiden. Han är så våldsam, men inte farlig. Vill ni sitta på var sin sida om honom och ni kan ju hålla honom i handen om ni vill.

Vi gjorde som läkaren sa och vi nickade till mannen och han såg lycklig ut att ha fått sällskap. Vi tog honom i handen i handleden. Han satt så lugn och till slut släppte vi honom och tänkte att vi ville ju inte hålla i honom.

Men de skulle vi inte ha gjort för att då tog han sats och slungade ut sina två nävar rakt i ansiktet. Jag fick en smäll på ögat och det blev lite blått men Björn som hade en tand som stod lite på sned han fick en stor spricka i läppen så han blödde ganska mycket.

Då tog vi tag i honom igen men det visade sig att han hade enorma krafter, krafter som man inte kunde fatta och ibland var vi som i taket med hans armstyrka och ibland på golvet. Det var fruktansvärt. Vrål och skrik och så bet han oss och då sa jag till doktorn:

– Det här går inte. Han sliter som ett djur och kommer att dö. Har ni ingenting så kan vi binda honom med.

– Nej, sa doktorn, han är stark, men det går bra.

Men rätt som det var så small det till och mannen blev alldeles tyst och vi tittade på honom och vi såg ju med en gång vad som hade hänt.

– Doktorn, nu dog han. Han måste fått en hjärtattack.

– Nej det tror jag inte, sa doktorn.

Doktorn stannade bilen och kom bak. Vi fick gå ur bilen och han lyssnade på hjärtat på mannen.

– Jo, sa han, han är faktiskt död.

Vi fick sätta oss bredvid den döde mannen och så körde vi vidare. Efter ytterligare en bra stund så sa doktorn att nu är vi framme vid lasarettet så nu får jag tacka er för hjälpen och det var ju en fruktansvärt resa.

– Inget att tacka för. Vi ville bara hjälpa till.

– Jo, det var det, sa han, för jag hade inte klarat det ensam.

Han körde in mannen på lasarettet. Vi bestämde oss för att äta lite fast det tog emot och sedan så vi gick ut på vägen igen och fortsatte vår vandring. Det tog inte mer än en timme så blev vi ikappkörda av en polisbil som stoppade oss ganska bryskt och började prata med oss. Björn kunde lite franska men jag kunde inget mer än att gestikulera. Men vi försökte att beskriva vad som hänt i bilen.

Efter en ordentlig genomgång på alla tänkbara språk så tog de i alla fall passen från oss och sa att ni får gå till svenska ambassaden och är det så att det här inte är en korrekt historia så får ni inte passen. Vi fick ett annat papper att visa så att inte vi skulle bli stoppade på vägen igen och fortsatte vår vandring. Det tog sin tid på grund av regnandet. Det var en jobbig vandring och vi liftade några sträckor. Men så blev det bättre väder och vi var äntligen framme vid den plats som jag hade bestämt långt innan, för dagen därpå skulle jag fylla tjugoett år.

Vi hade kommit till en liten plats och där sov vi ute på sluttningen med byn nedanför och 100 meter ifrån ett ställe som vi skulle besöka dagen därpå. Vi hade matsäck med oss som vi åt utav och drack vin och njöt och sedan kunde vi somna i den fria naturen.

Ljudet

Det var ett ljud som jag aldrig glömmer. Det var ganska kuperad natur där vi var. Vi hörde konstiga ekon på något vis. Det var hundar som skällde var och en ifrån sin gård, en del på nära håll och del längre bort och andra mycket långt bort. Medan man låg där i natten och såg på stjärnorna.

Den musiken har jag aldrig upplevt på samma vis. Det var som om hela landskapet öppnade sig och jag såg framför mig dessa gårdar liggande på sina kullar, gamla välskötta gårdar med hästar och kor och höns och grisar. Ja det var landet. Det doftade hö, det doftade blommor. Det var äkta natur.

Morgonen därpå så sken solen skönt och vi vaknade och gick ner till byn och fick vårt kaffe. Det var rätt tidigt på morgonen. Och vi fick faktiskt tvätta oss något sånär i ett ordentligt handfat. Sen gick vi upp igen och inväntade att klockan skulle bli elva. Det skulle finnas en spännande grotta att besöka här. Lascauxgrottan.

Vi gick fram till huset och en ganska enkel port öppnade sig. Mannen som öppnade var en gammal äldre man, men det var två damer med lyktor som skulle visa oss in i grottan. Det var några till vi väntade på. Och en stund senare kom ett par personer till. Och sen började vi gå in i grottan och nästan krypa in i grottan. Och efter en stund när vi kommit in kanske en 20-30 m så började damerna lysa upp i taket och det var ett fantastiskt levande tak i struktur och färger med droppstenar och annat. Vi började se de fantastiska formerna och så gick vi längre in i grottan. Så småningom öppnade sig den ena salen efter den andra med vidunderliga målningar. Vid vissa ställen fick vi faktiskt huka oss ner och krypa. Och se blev det en ny sal igen.

Det var omtumlande på ett sätt som jag aldrig varit med om i konsten och heller aldrig upplevt igen. Först och främst dessa fantastiska ojämna ytor, fantastiska så att det kunde liksom börja bakom kröken med en målning av ett djur och så på sidan om hörnet fick man se sidan på djuret lite grann och sedan bakom kröken igen så kunde man se mulen och horn. Så skulle man veckla ut detta på ett papper och teckna av det precis i konturerna så skulle ingen se vad det var.

Och sedan dessa ristningarna gjorda med något vasst föremål, kanske en vass sten. Ristningar, långa teckningar av ryggraden liksom med en sån enorm både finess och precision så Picasso trots att han är en av världens bästa tecknare har nog aldrig på en större yta åstadkommit liknande linjer.

Sedan grottmålningar genom årtusenden, 20 000 år, hade ytorna blivit liksom kristalliserade så att det verkade precis som om målningarna låg skyddade på vissa ställen bakom en någon slags glas. Alltså det hela var så överrumplande och på såpass kort tid, de rörde sig om en och halv timme max. Man kunde ju inte hinna uppfatta allt, det var omöjligt. Men sen har jag läst en del och sett reproduktioner och det mesta så att säga tyckte jag stämde med vad man kände.

När vi sen klev ut ur grottans ljus och ut i solskenet var vi framme vid 1951 den 22:e juni. Min födelsedag. Det här var en dröm som jag hade planerat ungefär som när jag ville se Paris och Notre Dame.

Lifta

Sen gick färden ganska snabbt tillbaka. Vi lärde oss dock att det trots allt var lättare att lifta ensam, för vi hade ju bagage. Han hade ju också en stor säck med grejer. Så vi delade på oss och sa att den som först kommer till Paris han bjuder på lunch eller fika. Jag fick första chansen att lifta och det var en lång resa och jag satt där och njöt. Nu kommer Björn att få bjuda mig på middag, tänkte jag. Men strax utanför Paris, vid Antony, stanande bilen och där blev jag stående på gatan. Och rätt som det var så kom även Björn i en bil. Jag blev erbjuden att sitta där bak och blev därför naturligtvis tvungen att bjuda Björn på middag. För han kom fram först.

Sedan blev det några ytterligare dagar i Paris omväxlande med Savigny-sur-Orge. Vi hämtade våra pass på ambassaden utan några mer problem. Jag återkom till det gamla fina huset där jag kunde bo ensam utan Leif och njöt då av ensamheten. Familjen hade åkt ner till Nice och det stora huset var stängt.

Men jag fick gå in i alla fall genom porten och till trädgårdsmästaren som bjöd på tomater och haricots verts och alla möjliga grönsaker. Så jag fick korgen full av grönsaker och jordgubbar. Grinda hette mannen, han hade varit trädgårdsmästarchef på de stora lyxhotellen i Nice och frun hade säkert varit en skönhet med sina vackra bruna ögon men var nu en förtorkad gammal gumma. Han var nog yngre så han verkade vara i form på alla vis.

Jag mådde bra där och jag tecknade lite grann. Sen tog jag adjö av Paris med siktet ensam liftande ut mot kusten, franska kusten för att ta mig upp mot Belgien och Holland och norra Tyskland. Jag fick först en lift med en lastbil som hade varit inne med grönsaker till Hallarna.

Sedan fick jag ganska snabbt lift av en mycket fin bil som tog mig snabbt framåt. Jag hade lagt mig till med ett litet skägg och det var väldigt sällsynt. Det var ingen som hade skägg i Paris vid denna tiden. Jag hade min ryggsäck och sovsäck och såg, som jag själv tyckte, lusig ut men jag fick ju lift i alla fall och det var en fin bil.

Med honom kunde jag prata tyska och han var konstintresserad och då blev det naturligtvis väldigt trevligt. Och de blev så intresserade så de bjöd faktiskt hem mig att få bo hos dem över natten. De hade ett stort hus men jag vet inte var det var. Fast jag ville vidare, jag ville hem till Sverige, och jag hade dåligt om pengar så jag tackade nej. Jag minns att flickan var i min ålder. Hon hade tydligen tyckt att det var roligt med samtalet så hon tyckte det var väl synd. Hon tittade mig i ögonen och jag har inte än glömt de där ögonen. Men när jag steg av bilen och den körde vidare uppför backen var det huset som låg uppe på kullen som var deras hem. Då kände jag mig plötsligt egendomligt ensam och tom och tänkte, varför gjorde jag så där.

Det var inget annat än att fortsätta och jag kom så småningom fram på kvällskvisten till Boulogne-sur-Mer, en stad som var väldigt illa åtgången. Det var kolossalt mycket hus som var trasiga och allt var ju mörkt och jag såg ju så dåligt i mörkret. Där hittade jag efter ett tag ett stort café parallellt med havet och det blev det som vanligt en sandwich och kaffe. Det var ju mycket det jag levde på bortsett från dagarna då sökte jag mig till restauranger.

Jag satte mig i alla fall närmast dörren och när jag sitter där så hörde jag att det var folk utanför som pratade. Den saken är klar att vid den här tiden var det inte ofarligt att lifta för det var många lösdrivare på vägarna. Inte minst soldater från Amerika som dröjde sig kvar men det var i alla fall inte så att lifta ensam var det tryggaste färdmedlet men jag längtade hem, jag ville hem.

Jag sitter där i alla fall och till slut säger mannen:

– Nu måste jag stänga.

Attacken

Klockan var väl omkring 10-tiden på kvällen. Jag fick ta min ryggsäck och sovsäck och så öppnade jag dörren och såg ju då i ljuset från en lampa i kaféet att det var några som stod lite halvgömda. Jag tog ett falskt steg framåt för att prova. Jag tänkte att jag kanske får ett slag i huvudet direkt men det fick jag inte. Med ett par snabba steg så var jag nere på gatan och vek av till höger för jag skulle ju norrut. Men genast märkte jag att personerna kom efter mig och jag hörde tidigt den ena som hade något slags träskor och jag hade svårt att se vägen i mörkret. Så jag fick följa stjärnorna på himlen och gå så fort jag kunde men förföljarna hängde kvar.

Jag blev ju mattare och mattare i benen. Så småningom så förstod jag att snart är byn slut och då tänkte jag, jaha de ska ta mig ute på landet alltså. Men så rätt som det är så vek dom av till höger och försvann. Då tänkte jag att då var det inte mig de var ute efter. När jag kommit en bit vidare på vägen så svängde den åt höger och då förstod jag att de hade genskjutit mig. Och när jag kom lagom långt bort så att jag skulle förstå att nu är de här i närheten så fick jag mycket riktigt höra dem tissla och tassla.

De stod efter vägkanten och jag var som gelé i hela kroppen. Jag kände att det var lika bra att ge upp men så tog jag sovsäcken och la den vid nacken så att om de skulle slå mig huvudet så skulle jag kanske kunna parera lite grann. I samma ögonblick så rusade de fram och börja skrika men dessutom skratta och jag tänkte men vad är detta. Skratta och skrika. Och så hörde jag tydligare, men kära någon det är ju flickor.

Jaha tänkte jag, det är ju klart de vill ju åt mina pengar. Det säger ju sig självt även om det bara är flickor. Så kom de fram och började prata med mig. Jag kunde inte franska men pratade tyska, det kunde de. Den ena tog raskt sovsäcken och jag som fortfarande var skakis lät dem ta den, men ryggsäcken behöll jag. Det var ju där jag hade de viktigaste sakerna. Pengarna hade jag ju lite här och var i fickorna, i byxorna och i kavajen. Jag vandrade vidare utmed vägen i alla fall och de gick jämte och pratade och skrattade och verkade faktiskt inte var otrevliga alls. Till slut hade vi gått ett par tre kilometer och jag började bli trött och sa till dem att nu skulle jag  sova så jag hoppade över ett dike och ut på stranden.

Det var sanddyner och mörkt och längre ut var det en fyr som blinkade, men blinkade väldigt snabbt så jag hann inte se hur flickorna såg ut. Men jag tog ryggsäcken och sovsäcken och så rullade jag upp den och jag hann inte rulla ut den förrän en av flickorna klev ner i säcken och den andra fick fatt i mig och drog ikull mig och sen började ett trevande på mig som jag tyckte verkade konstigt. De skrattade och höll på med det ena överallt på kroppen. Den ena tjejen skrattade lite konstigt och den andra var lite mer diskret. Efter en bra stund förstod jag vad de var ute efter. Så konstigt det låter, så otroligt konstigt det låter efter alla dessa år. Så jag sa:

– Ni kan ju dela på er.

Det accepterade de, och då valde jag den flickan som verkade vara lättast i kroppen. Den andra var kraftigare i kroppen och hon gick iväg och jag började ju prata med den andra flickan och ganska snabbt så sa hon:

– Det var min kompis idé. Vi skulle bara skoja med dig.

– Jaha, men jag kan följa dig en bit tillbaka.

– Ja, vi kan gå tillbaka.

Jag följde henne en bit tillbaka på vägen och under tiden så ljusnade det lite i alla fall. Så när vi skildes så såg jag lite grann av ansiktet och framför allt så såg jag tänderna. Hon hade en glipa mellan två framtänder och jag har alltid älskat sådana där variationer i ansiktet. Lite snedvriden näsa eller nåt sådant där. Något av Picasso trots allt. Sen sa vi adjö. Hon hade en väldigt grov hemvävd schal och kjolen var säkert hemvävd också. Det var hon som hade träskor och så sprang hon iväg och jag sprang jättesnabbt tillbaka och fick fatt i min ryggsäck och min sovsäck.

Jag sprang över vägen och hittade en grop på andra sidan vägen och mer eller mindre trillade och där blev jag liggande, dödstyst och hörde hur den andra kom springande tillbaka och ut på stranden där jag hade varit. Hon hittar inte mig och hon börjar på att vråla och skrika, jag tror att hon att hon ryckte upp grästorvor och kastade saker och ting omkring sig och sen blev det alldeles tyst och hon började gå tillbaka.

Jag somnade in helt utslagen. På morgonen när jag vaknade så trodde jag att jag drömde. Det var en märklig  syn. Det var fullt av kaniner som satt runt omkring mig på kanten till gropen och tittade på mig. Men så fort jag rörde mig så försvann allihopa in i hålorna runt gropen.

Sen var det inte långt kvar utan jag kom till franska gränsen och tackade Frankrike för en upplevelse som aldrig kommer att komma ut ur min kropp.