Paris

På hösten 1952, i september, bar det av till Paris och Fernand Léger. Vi reste över London med båten, jag tillsammans med min dåvarande fästmö Brita. London låg då fortfarande i efterkrigs-stämning. Maten var hårt ransonerad. Det engelska måleriet kände jag väl till genom tidskriften The Studio. Jag var speciellt nyfiken på den engelska färgtonen, som skiljer sig starkt från den franska.

I Paris kom vi att bo i Savigny-sur-Orge hos familjen Agid i ”Slottet”. Det skulle visa sig få den allra största betydelse för mina Paris-år under 50- och 60-talet. Brita fick arbeta som barnjungfru hos familjen.

En morgon i det lite höstdisiga Paris, utan att kunna mer än ordet timbre och café au lait fann jag i alla fall en telegraf och poststation och en enorm telefonkatalog. Där jag började söka mig fram för att se om mina gudar hade telefon. Matisse fann jag på 132 Boulevard du Montparnasse, men inte Picasso. Att se att Matisse hade telefon, det hade jag aldrig trott, telefon till en slags gud. Jag begrep att jag var i konstens Mecka. Fernand Léger fann jag på 86, rue Notre-Dame-des-Champs i Paris sjätte arrondissement.

Viktigast nu var Fernand Léger och hans skola. Jag hittade gatan och numret. Jag minns att det var en brant, smal trappa, dörren till vänster, ett ark papper fastsatt med ett häftstift. LÉGER med stora bokstäver. Léger, denne store mästare fanns alltså här innanför denna dörr.

Jag tog fram ett papper och skrev ner école efter att ha kollat i min parlör. Så knackade jag på och ett muttrande hördes. Jag visste inte vad men gick in och där stod han nere i sin ateljé. Om han gick upp eller jag gick ner, kommer jag inte ihåg, men det enda jag fick fram var lappen. Han såg på mig och frågade:

– Scandinave.

Jag nickade. Han gav mig ett brevpapper, där adressen stod tryckt. Jag nickade och han såg på mig. Det var inte första gången han mötte en ny stackare.

Skolan, Académie Moderne, låg sedan något år här. En trerumslägenhet med utsikt över ett skrotlager. En vaktmästare tog emot och på tyska fick jag lite order. Jag skulle komma tillbaka på torsdag kl 10.00. Léger var där och jag fick visa lite foto på målningar jag gjort. Marskatter bland annat som var Picassoinspirerad. När han såg fotot sade han:

– Nu skall ni sluta måla som Picasso. Hos mig skall ni måla som jag, så nära ni kan, för jag har inget intresse av er personlighet men vad jag kan så kan jag lära er grammatiken, gyllene snittet, balansen, formen, färgen, harmonin innanför den fyrkantiga ramen. Mitt måleri bygger på klassisk grund, en grund som skall finnas fulländad i allt måleri om det är bra.

Det var för mig svårt i början, men efter ett tag gick det i alla fall så bra att han kunde korrigera mig. En dag hade jag målat en rund form, en röd form i ett annat fyrkantigt formspråk. Han sade genast att den röda färgen inte var rätt röda färg i detta fyrkantiga komponerande. Det är en röd färg, en het färg, varm nästan som en sol, men den skall inte vara varm och inte berätta någonting. Jag stod förundrad. Han såg det, tog min pensel och lite röd färg som han blandade på något sätt och målade halva min runda form. Det var genast lite kallare och det var torrare kan man säga, tråkigare i intensiteten. Men jag såg på en gång det hörde hemma i formerna, de övriga formerna. Jag tog penseln och fortsatte att måla den andra halvan också. Där förstod jag att färg och form skall tala samma språk, samma ämne, oavsett om det är ett landskap eller annat.

Det blev några månader där jag försökte mitt bästa, men jag blev kanske inte Légers trognaste elev. Han sade också att:

– Är ni personlig och har egen kreativitet, då glömmer ni mig på ett år, men ni har fått den grund som all konst vilar på oavsett epok i världens konsthistoria. Är det så att ni fortsätter att måla som jag, så betyder det bara att ni är en opersonlig målare och då kan ni lika gärna måla som jag.

När Léger frågade ifall jag tyckte om hans måleri, svarade jag svenskt, det vill säga så där långsamt och lite luddigt. Han frågade efter ja eller nej. Då begrep jag att det var dags att vara ärlig, så jag sa bestämt:

– Ja.

– För är det så att du inte tycker om mitt måleri, skall du inte gå hos mig. Det finns andra skolor, för när du går hos mig skall du måla som jag, så gott du kan. Då kan jag direkt förklara grunderna. Reglerna för det visuella. De är desamma i all konst. Jag hade aldrig hört något liknande men jag har i hög grad förstått vad han menade senare.

Han korrigerade oss, snabbt fick alla ställa upp sina dukar framför honom på ett staffli och han högg direkt, som en slaktare som styckar ett djur. Det gällde färgen, formen, kompositionen, helheten. När man inte begrep tog han penseln och blandade och strök. Det stod direkt klart, speciellt när han kritiserade de andra eleverna för då var man själv fri. Det är oftast så på skolor, man lär mycket genom de andras misstag.

Mitt examensarbete blev en stor oljemålning på 148 x 90 cm som jag kallar Djuphav. Från den dagen då jag lämnade Léger, lämnade jag också Picasso och den som räddade mig ut i måleriet, mitt eget verkliga måleri, det var en engelsk målare, Graham Sutherland, som just då hade en stor underbar utställning på Moderna Museet i Paris. Han målade inspirerad av trädrötter. Han hade sin ateljé åtminstone halva året i Menton och gick på stranden och samlade former, trädrötter och speciellt rötter av bananträdet.