Jul

Hösten 1952 hade övergått till vinter. En absolut spännande stämning i Paris vad det gäller ganska tidig julskyltning. Det var kallt överallt, ingen värme egentligen så man kunde bli varm. På julafton hade Britta och jag blivit hembjudna till förre kyrkoherden i Paris, Gustaf Bjurström, bror till Tor Bjurström. Där var även den gamle organisten, skåningen Persson, som hade hand om alla konsulatets och ambassadens med snickerier och annat.

Vi blev inbjudna i en underbart fint inredd festvåning, gillestuga heter det, där alla väggar var tapetserade med de mest underbara bonader från Halland. Bordet var dukat och vi serverade oss från gående bord, och där åt jag den godaste form av Jansons frestelse, potatis och ansjovis och annat.

När vi kom tillbaka till bordet för att sätta oss så var det redan serverat dryck, det vill säga att framför mig stod det ett snapsglas fyllt med en klar vätska. Jag blev alldeles förstenad. Jag hade ju aldrig druckit. Jag var med i Sveriges Godtemplarorden och hade ett märke på rockslaget. Jag visste inte hur jag skulle bete mig, men alla höjde sina glas och då säger jag till prästen:

– Jag dricker ingen alkohol. Jag har aldrig druckit stark sprit.

– Ja, men nu är det jul.

– Men jag är ju godtemplare.

– Asch, en sup skadar inte, men det får inte bli en vana.

Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag började försiktigt sticka ner tungan i det starka. Tungan sög åt sig en del och så småningom var glaset halvt och då var det inte så mycket kvar. Det var mitt livs första alkohol och detta hemma hos kyrkoherden Bjurström i Paris.

På vägen hem kände jag ju att kroppen spelade på ett sätt som jag aldrig hade varit med om. Det verkade så jäkla roligt på något vis, allting. Allting lyste i skyltfönster och överallt. Jag mådde bra men det dröjde väldigt länge innan det blev en nästa sup.

Ibiza

Min skola hos Fernand Léger var avslutad. Vi sa tack till Silvia Agid för att ha fått glädje att bo i deras hem och satte oss på tåget ner mot Spanien. Knut Irwe redan var nere i Palamós vilket hjälpte oss när vi träffade honom så småningom. När vi hade kommit till Spanien så fick jag en influensa som jag aldrig hade varit med om maken till. Vi hade hamnat på ett hotell som var mycket märkligt. Det fanns inga fönster ut mot gården eller gatan, men det fanns istället ett enormt badkar i badrumet där Britta njöt medan jag låg ordentligt sjuk i en förfärlig frossa.

En engelsman som vi hade blivit bekanta med på tåget och som hade följt oss i taxin från centralen kom upp och hälsade på oss ibland och det var väldigt trevligt. Han var ett språkgeni. Han gick ut och köpte medicin åt mig. Han kom tillbaka och hade köpt tre slag av olika antibiotika. Antibiotika på den tiden var som magnecyl åtminstone i Spanien. Jag tänkte att jag kan ju ta en av varje och det blev en verklig omsvängning i febern, men jag kände mig inte riktigt bra i alla fall. Men undan för undan blev jag ju så småningom bra och träffade en dag Irwe som trivdes där, medan Maj var i Sverige med barnen.

Sedan åkte vi till Mallorca med båt och därefter till Ibiza med en gång. Mallorca verkade så stort och Ibiza, hade jag sett på kartan, såg idylliskt ut. Där började jag att teckna pasteller på stränderna och där bland de här egendomliga bergformationerna som gick ut i vattnet, nästan som långa raka, sluttande, snedställda bergkarmar, där rullade vattnet in och försvann varje gång med nya växter och nya djur som jag kunde studera.

Jag började helt enkelt teckna på höga papper dessa enorma raka stenhällar och fyllde mellanrummen med olika former och där på något sätt så kände jag en frihet. Jag tyckte att jag hade lämnat både Endre Nemes och Léger och jag tyckte i stället att jag var i den svenska naturen, där jag som barn studerade vad som fanns i min trolldamm.

Jag kan säga att på papper uppställt mot väggen uppe på en terrass, med en kolpenna kunde verkligen tränade teckning. Det bara svepte fram former och annat och senare också vissa pastellfärger. Jag målade bland annat en pastoral som heter Citronpastoral, ett citronträd, som många säger var den finaste grej jag har gjort. Jag vet vem som äger den nu och han är mycket lycklig över den. Det är en man i Skåne.

På Ibiza målade vi i tre månader och sedan var det dags att dra iväg tillbaka till Sverige med en rulle av pappersarbeten, inte en enda duk eller olja, allt var pastell, hem till Göteborg.