Resan

Leif Knudsen och jag utnyttjade tyvärr inte det fantastiska Villa Agid i Savigny-sur-Orge med sin lilla trädgård speciellt länge denna gång. En sak jag dock minns speciellt är att Leif var duktig att laga fransk sallad. Jag hade aldrig ätit ordentlig sallad i Sverige, med vinäger och lök och peppar och tomater och andra grönsaker. Det var som en värld öppnade sig, även vad det gällde kulinariska saker. Leif var ett trevligt sällskap. Han var generös och hjälpsam. Han var inte heller snål på att ge uppskattning för vad han såg. Vi beslöt att vi skulle lifta tillsammans ner mot Collioure, där redan några av våra kamrater Lisa och Gunnar Larsson och Endre Nemes och hans familj och dotter var. Samt även några andra som vi hade mött i Paris.

Jag packade ihop min ryggsäck och sovsäck och Leif som var en betydligt elegantare typ än jag hade ordnat något liknande men snyggare. Han hade en bra filt som han hade fått eller lånat. Vi stack iväg vid middagstid från Savigny-sur-Orge ut mot motorvägen Route Nationale 7, som den hette ner mot Fontainebleau-hållet. Trafiken var kolossal redan då och att stå på en motorväg och försöka lifta, det visade sig vara mycket svårt. Ingen vågade för trafikens skull stanna till och absolut inga långtradare som redan var uppe i god fart. Men rätt som det var så hände det en olycka. Två bilar körde ihop, en lastad med virke och bräder, vilket gjorde att det blev en kaskad av långa ribbor i luften medan vi då med en gång räknade med att nu kanske vi kan få lift. Och mycket riktigt, snabbt kom det en liten bil och stannade vid kanten.

Leif satte sig i framsätet han kunde ju franska och jag kunde ju bara några ord. I Fontainebleau släppte han av oss och då trodde vi, att där skulle det bli lättare. Men det hade faktiskt redan börjat på att bli kväll så nu visade det sig att det inte var så enkelt att få lift. Där delade sig vägen, Route Nationale 7 gick vidare ner mot Lyon och vidare mot Avignon medan en annan väg som var lite mindre tog av till höger. Vi tänkte att det nog var bättre kanske att ta den, så vi började på att gå. Nu hade det blivit mörkt men vi hade turen att hitta ett litet café efter vägen och där fick vi lite att äta.

Vi satt tjusigt under ett tygtak ut över marken och med lamporna inne i caféet bakom oss kunde vi se nattens nattfjärilar och fladdermöss och andra företeelser. Det blev ett skådespel av rikedom av dans. När vi ätit tänkte vi att vi inte skulle bli sittande där utan vi gick vidare en bit. Vi hade också bestämt oss att vi skulle sova första natten utomhus. Det var ju mycket varmt det var faktiskt 36–37 grader. När vi hade gått ett stycke kom en bil i ganska hög fart och bromsade in mycket hastigt men hamnade i alla fall en hundra meter framför oss.

Vi började på att gå mot bilen, men bilen backade tillbaka till oss vilket vi ju tyckte var fantastiskt. När vi kom fram till bilen, det var en Citroën. Där inne vid ratten satt en fantastisk skönhet en mörk verkligen skönhet och hon öppnade dörren och frågade om vi ville åka med, vilket vi naturligtvis tackade ja till.

Damen

Leif i framsätet och jag i baksätet där jag hamnade bland en massa säkert exklusiva pälsar och en doft av parfymer som jag aldrig varken känt eller upplevt tidigare. Hon satte igång att köra med gasen i botten och det var inga krusiduller. Hon var som ett yrväder. Leif som var gentleman pratade ju så vårdat han kunde och damen var trevlig och de småskrattade. Efter en halvtimme, timme frågade hon Leif var vi skulle sova i natt. Leif svarade att vi skulle gå så långt vi kunde och så sover vi ute för det är så varmt. Hon svarade och Leif översatte för mig.

– Hon säger att hon har möjligheter och att vi kan bo hos henne eller övernatta där.

– Nej, nej det skall vi inte göra. Du ser väl vad det är för en märklig människa. Det vet man ju inte vad det kan vara för ett ställe vi hamnar på.

– Det är nog inte så farligt.

– Ja du, det vet jag inte. Nej, säg du till henne att vi skall fortsätta vandra.

Och han sa det faktiskt, men efter ytterligare en kvart frågade hon igen och sa att det är ju dumt detta och vi skulle följa med henne. Men jag sa till Leif på skarpen att nu säger du till ordentligt. Men så värst ordentligt var det nog inte. Hon sa till Leif att vi skulle åka med henen och bo inomhus. Du får ta det på dig, sa jag till Leif, men jag röstar inte för det.

Strax därefter svängde hon av till höger på en mycket liten väg så att varenda kurva kändes och så spelade Citroënens gula ljus runt i naturen, det vill säga lamporna vid den tiden var fortfarande så vackert gula. Vi åkte förbi byar som ju var mer eller mindre medeltidsbyar och utanför varje by stod gamla rostiga skördemaskiner, harvar och andra taggiga föremål. Det var säkert sådana som fortfarande användes i dessa byar, som för övrigt var fullständigt mörka och klockan hade säkert blivit både elva och halv tolv. Efter en stund så kom vi i alla fall fram till en stad, men även den låg helt i mörker. Jag vet inte om de fortfarande hade kamoufleringspapper för fönstren sedan kriget, men det var inget som lyste.

Nere vid sidan av en flod där sken det längst bort och när vi kom fram såg det ut som en bar. Damen tutade kraftigt och ut kom en lika raffinerad vacker blondin.

– Jaha du, sa jag till Leif, nu får du se var vi har hamnat.

Kvällen

Vi tog i alla fall ut våra grejor och kom in i baren. Vi möttes av en kraftig man som förmodligen var dörrvakt eller liknande som satt med en liten kaffekopp. Det var en restaurang och bar och så fort vi hade kommit in stängde de dörrarna med en bom som gick att snurra på, alltså den var fäst på mitten och så vred de den på rätt sätt så bommen kom att blockera båda dörrarna. När vi slog oss ner så försvann damerna. Jag var vid den tiden ganska vältränad. Leif hade ännu inte börjat sin boxningsundervisning, så jag ansåg nog att jag var den som skulle kunna ta hand om den där stora killen om Leif öppnade dörren.

Rätt som det var så fick vi höra lite oväsen som steg undan för undan snabbt till ett verkligt högt oväsen. Ett oväsen av skratt och dån och vi undrade men vad är detta? Vi satt där och tänkte att vi måste ju komma ut härifrån. Då öppnade sig en dörr och in kom åtta stycken enorma karlar som alla var mer än ett huvud större än oss och breda över bröst och kropp. En del var flintskalliga och en del var tatuerade och så lika många vackra flickor följde med. Åtta stycken fantastiskt söta flickor som luktade parfym och de dansade runt där och pussade varandra på kinderna och det var full rulle.

Värdinnan kom fram, det var blondinen och frågade vad vi ville dricka. Då sa jag till Leif som redan var van att dricka vin och även whisky, nu dricker vi vatten. Du får säga att vi är scouter och inte dricker nån alkohol, och han lydde mig faktiskt. Oj, det blev ju reaktioner naturligtvis, scouter i detta främmande gäng. Vi satt där medan de då och då var framme och klappade oss lite på kinderna och skrattade. Efter en stund sa jag till Leif att fråga nu var vi skall få bo.

Det blev lite protester men vi sa att vi gärna ville lägga oss i alla fall, oavsett om det var ute eller inne. Då följde några flickor oss upp på andra våningen och vi fick ett dubbelrum. När vi kom in i rummet så drog vi för det stora skåpet med svårighet framför dörren och barrikaderade så mycket vi kunde och sedan la vi oss i dubbelsängen utmattade. Jag var ung och oerfaren av livet i Frankrike och visste ingenting om den här andra världen. Vi låg där i alla fall en stund och hörde golvet gunga och hörde vrål och skratt och sedan somnade vi.

Morgonen

På morgonen när vi vaknade så sken solen in och vi öppnade fönsterluckorna och utanför flöt en flod så underbart vacker i virvlar och hundratals svalor och andra fåglar flög nerefter vattnet och fångade sina flugor och flög upp till sina bon som de hade runt omkring under taksnibbarna. Ja, det var en sommar precis som min barndomssommar när jag var sex-sju år. Då bodde jag på landet och det var varmt varje dag. Svalorna kvittrade överallt och gräshoppor och annat i naturen.

Vi tvättade oss i handfatet och klädde oss och drog naturligtvis tillbaka skåpet med ännu mer kraft tycker jag än på kvällen innan och ställde det rätt och så gick vi ner med våra grejor. Där var en tystnad som var totalt hundraprocentig i motsats till kvällen innan. Ljud kan leva kvar i kroppen efter en fest, men nu var det helt tyst. Till slut uppfattade vi att det gick en dam och städade med sin långa kvast och hon kom fram till oss och ryggade till lite grann. Det verkade som hon undrade hur vi kommit in för bommen var stängd fortfarande.

– Förlåt, sa Leif mycket artigt, får jag fråga vad var allt det här igår kväll.

Hon tittade på oss spefullt och sa:

– Det måste ni väl ha reda på som var med.

– Nej vi har bara sovit här i natt, men vi såg ju i alla fall dessa människor och förstod att det var något exceptionellt.

– Det var åtta kastbrottare från Paris som hade fest med flickorna, prinsessorna från Pigalle.

Då hade vi fått förklaringen. En fest där artisterna från Paris åker ut på landet för att koppla av. Vi fick också kaffe och damen mjuknade lite när vi sa vi var scouter.

Sedan började vandringen med ryggsäcken ner genom Loiredalen och jag köpte ett vykort på den vackra bron och skickade hem. Jag visste att frimärke hette timbre, det var det första franska ord jag hade lärt mig när jag kom till Paris för att genast skriva ett kort hem och berätta att allt var bra.

Dagen gick och vi fick lift här och var, ibland med språksamma människor, ibland tysta och färden gick vidare ganska bra. Jag tror faktiskt att vi kom ända fram till Saint-Étienne, också känd för sin manufakturhistoria. Där ligger kolgruvorna och där hade bara någon månad innan varit en kolossal kommunistisk strejk som Leif var mycket insatt i eftersom han var kommunist. Han hade till och med hållit föredrag som ung på Järntorget i Göteborg och kunde allt om de här gruvorna.

Vi hittade ett värdshus. Gruvarbetarna kom upp ur gruvhålen upp till restaurangen som låg på andra våningen. Det var ett långt bord där gafflar och knivar var fastsatta med kedjor och vi blev serverade i bleckskålar. Det var köttsoppa och den var god och vi åt den med bröd. Bredvid oss satt en gammal man med skägg och mustascher och han sörplade i sig soppan. Han reste sig upp och fortsatte sörpla och då kom servitrisen, tog honom i nackskinnet och doppade honom rakt ner i soppan och skrek till honom:

– Har jag inte sagt att du inte får ha så ohyfsade fasoner.

Han hade soppa både i ögonbryn, mustasch och överallt och såg ändå lycklig ut på något vis.

Vi kom därifrån i alla fall och fick lift med en man som såg lite konstig ut och det visade sig också att han var det. Han satte en ära i att köra om när det var möte och det var bara centimeter kvar. När han lyckades skrattade han, ett skratt som en galen människa. När vi blev avsläppta föll jag ner till marken och tackade att jag levde.

Sedan fick vi lift med en långtradare som körde upp oss på flaket. Problemet var att kanterna var så höga att vi inte såg någonting av landskapet och det var tragiskt att veta att vi rullade genom Rhônedalen, som man hört är så vacker. Vi kunde inte se någonting, bara skakade och hoppade, men så småningom var vi framme i Avignon och då klev vi av och upptäckte en underbar stad.

Där hittade vi ett litet hotell intill floden med målade fönsterluckor och fönsterramar i blått och färgglada gardiner och himlen utanför kristallblå och jag tyckte absolut att jag hamnat i en målning av Vincent van Gogh. Vi fortsatte sedan färden och vi sov utomhus vissa nätter, bland annat på ett gärde där vi drog ut hö ur en höstack. Leif var inte så van vid naturen och låg vettskrämd för varje prassel och sa:

– Det kan finnas ormar här.

– Ja, det kan det säkert. Men ligg nu still och sov.

På morgonen gick vi in på ett café och fick vårt café au lait i lerskålar med bröd och paté de campagne. Sedan bad vi att få tvätta oss. Först gick Leif in och stängde inte dörren. På andra sidan väggen ställde sig mannen med caféet och hällde långsamt vatten genom en ränna ner i kranen där Leif stod utan att han märkte något. Det var hur komiskt som helst. När det blev min tur sa till Leif att titta så ska du få se på något du aldrig sett förut. Leif skrattade så han inte kunde stå still. Mannen blev lite generad men vattnet i kranen det fungerade.

Det var en sådan upplevelse man kunde få vara med om när man liftade på den tiden. På morgonen efter kom vi till slut fram till Collioure och mötte våra vänner.