Picasso

Så kom jag till Paris och fick min första upplevelse av att Picasso lever och arbetar i staden när jag en dag gick in i en färghandel på rue de la Grande Chaumière. Castellucho, en spansk kvinna, driver en stor och fantastisk färghandel där. Där finns mängder av färger och dukar, människor spikar ihop ramar och hela verksamheten har något av äldre tiders hantverksfart kring måleriet.

Där får jag se flera stora dukar och på en ganska stor lapp står det ”Picasso”. Jag frågar om det är till honom.

– Ja, det är till Picasso, säger hon.

Jag blir stående och tänker att kunna köpa så många fina dukar, vilken dröm. Själv använder jag gamla lakan och gardiner, vad som helst i tygväg som jag preparerar, och här står fantastiska kilramar och dukar färdiga.

– Köper Picasso färg här också?

– Nej, det gör han inte. Han köper inga konstnärsfärger utan arbetar med Ripolin båtfärger. Han är alldeles för snål för att köpa riktiga konstnärsfärger.

– Vad är Ripolin, säger jag chockat.

– Vanlig färg i burkar. Men det skall du inte använda, för de håller inte i speciellt många år.

Det är det närmaste jag dittills kommit Picasso. Samtidigt finns hans stora målningar på Moderna Museet och på gallerierna ser man honom tillsammans med Matisse, Renoir, Léger och impressionisterna och de andra stora i Paris.

Matisse har sin ateljé snett emot färghandeln på Boulevard Montparnasse. Han har sin lägenhet högst upp i ett hus, men är inte längre i Paris utan nere vid Rivieran och sjuklig, säger de.

Jag går dit. Alla ytterdörrar står öppna, så jag går in och uppför trappan. Högst upp, till vänster när man kommer upp, finns dörren till hans våning. Jag står länge framför den, tar i handtaget och tänker på hur många gånger han gått där. En märklig och otrolig känsla. Sedan går jag långsamt ner igen.

Ateljéerna

Vid den här tiden finns det många målare i kvarteren. Man ser fortfarande Giacometti och många andra. Man kan stöta på vem som helst. En dag går jag in i Kahnweiler galerie, Louise Leiris, på rue D’astorg. Det ligger inne på en gård, i en verandaliknande byggnad med stora fönster. Den dagen är det en utställning med Henri Laurens skulpturer och teckningar.

Och där, mitt på golvet, står Picasso. Jag blir alldeles stel. Det första jag tänker är hur liten han är. Det hade jag aldrig kunnat tro. Samtidigt är han vacker med sin bruna hy, sina starka ögon och sitt kortklippta grå hår. Den genomträngande blicken man sett på fotografier är ännu starkare i verkligheten.

Bredvid honom står hans sekreterare Jaume Sabartés, lika kort han. Picasso har en värme i sin gestalt trots sin dynamik, medan Sabartés liknar en sparvhök, med näsa och klor, och ser närmast obehaglig ut. Där finns också Daniel-Henry Kahnweiler, en stor man med utstående öron, och en ännu större amerikan klädd i ett vitt Gandhi‑liknande plagg. Picasso bär en vit regnrock. Det pratas och skrattas och amerikanen verkar mycket nöjd. Han har tydligen köpt en eller två målningar av Picasso. En är Flickan med hästsvans som senare blir mycket känd.

Gåvan

De flesta som kommer till Picasso har alltid någon gåva med sig, det hör till, och amerikanen har med sig en halsduk i samma blå färg som ett Gauloises‑paket. Den färgen älskade Picasso nästan maniskt. Han hade svårt att kasta bort ett cigarettpaket utan lade dem i ett rum där det lär ha legat hundratals, kanske tusentals, för att en dag användas i collage.

Amerikanen har själv en likadan halsduk, men han är en tvåmeterskarl medan Picasso är betydligt kortare. Picassos halsduk når nästan ner till knäna, medan amerikanens slutar högt upp på magen. Picasso ser det, ryggar tillbaka och jämför. Han lånar amerikanens halsduk och mäter den mot sin egen. De visar sig vara lika långa. Han skakar på huvudet, road och förbryllad. Han blir inspirerad.

Han tar halsduken och går fram till en Laurens‑skulptur, snurrar den runt figuren från huvud till fötter. Med en annan skulptur gör han något liknande. Sedan börjar han riva papper och klistrer det med saliv på skulpturerna. Han hittar föremål och sätter på dem, bygger vidare, fortsätter utan att tveka. Efter en stund är hela utställningen förändrad. Ett femtontal skulpturer har blivit till Picasso. Det sker på några ögonblick, lekfullt och snabbt, som ett trollslag. Jag står där fullständigt tagen. När han är klar väntar han nästan på reaktionen, och den kommer då alla applåderar. Han tackar och går.

Vid den tiden är jag tillsammans med min fästmö, senare min första fru, och hon hade samma näsa som en av Picassos modeller, Marie-Thérèse Walter som han fick en dotter med. De målningarna har mer runda former till skillnad från Dora Maars taggiga. Picasso ser en stund på Brita och jag förstår vad han tänker. Sedan försvinner han och jag är förstummad.

Jag har upplevt Picasso på ett sätt få människor har fått göra. Få har sett honom arbeta så här, men här skapar han en hel utställning. En happening av världsklass, mitt framför ögonen på mig en grå oktoberdag. På några ögonblick förstår jag något jag aldrig tidigare förstått, att Picasso leker fram sina verk. Jag hade trott att han kämpade, men han leker. Hans kunnighet och akademiska skolning är så total att det inte spelar någon roll hur han arbetar. Han skulle kunna stå på händer och ändå måla. Som violinister som kan spela bakom ryggen, skulle Picasso kunna måla på samma sätt, lekfullt.