Tillbaka

Tillbaka i Göteborg efter tiden i Frankrike och vår resa till Ibiza. När jag kom upp till Valand första dagen och hälsade på mina gamla, och även några nya elever, så var det fest och glädje. Alla var ju nyfikna på att höra vad som hade hänt och skett och jag berättade så levande och glatt. Sven-Erik Johansson, den fantastiske surrealisten, berättade ofta om hur trevligt det var just när jag kom tillbaka från min resa.

Jag hade en hel rulle med papper med mig, inte några som helst dukar. Det var teckning och pastell jag hade ägnat mig åt och det var faktiskt förståndigt. Min pappa arbetade då som vaktmästare på skolan och Endre Nemes var också väldigt glad faktiskt och bad att få se mina grejer. Jag frågade om jag kunde få komma hem till honom, för jag ville inte visa mina kamrater allt vad jag hållit på med men däremot gärna för Nemes i lugn och ro, och det fick jag. Han bodde på Viktoriagatan alldeles intill Restaurang Viktoria.

Jag började på att rulla upp det hela och dra fram papper efter papper, långsamt för det var ju pasteller också och jag hade inte haft möjlighet att fixera färgerna. Nemes hoppade upp på en stol och ställde sig att titta och visade verkligen väldigt stor uppskattning och glädje och sade, att det här måste vi göra en utställning på.

– Jag skall tala med Fridolf Lodin.

Detta gjorde han på Galleri Aveny och Lodin litade ju på Nemes och tyckte att det verkade väldigt spännande. Detta var då på hösten och på våren 1954 var det färdigt för utställning. Jag hade under tiden jag målade inte visat något, för någon mer än för de äldre, Inte ens för mina klasskamrater för jag ville inte bli störd eller ha något prat vid sidan om.

Jag fortsatte måla och jag hade som tur var en mycket fin afrikansk skulptur hängande på väggen, en som en missionärsson, en konstnär som hette Ziffra, köpt i Kongo. Det var en typisk sådan med mässingstrådar och den där ytan fascinerade mig mycket och även vissa former i stringensen i näsan och den hängde ju där hela tiden och inspirerade mig.

Men jag hade ju framför allt bergsskrevorna och vattnet i Santa Eulalia och alla småkryp som den huvudsakliga inspirationen. Jag började arbeta färdigt först pastellerna och det blev en hög lång sak, som jag fortfarande är mycket glad i.

Jag hade även målat en olja i Savigny-sur-Orge under tiden jag gick hos Léger. Det var ett mellanting mellan Picasso och Léger i den. Den kallades Djuphav. Jag tog aldrig med den ner till Ibiza utan den stod kvar hos Agid, så den tog jag med på hemvägen.

Efter ett tag började jag också måla med olja och det gick faktiskt verkligen lyckligt. Jag målade och slet och spillde inte bort en enda minut på någonting annat. Det var en koncentrerad period i vår lägenhet på Kabelgatan. Det blev större oljor och faktiskt i väldigt konstruktiva former mer och mer.

Jag gjorde till exempel en helt rund målning, som jag sedan aldrig har återsett och gärna skulle vilja återse. Jag gjorde också en målning som jag kallade Skärvor från Mykene. Det var lite gamla bitar från Grekland och de fascinerad mig mycket i formen tillsammans med Ibiza-målningarna och kanske också skulpturen på väggen. Det flöt ihop, utan att jag förstod det hela.

Jag målade också en målning som var väldigt intensivt röd, enormt intensivt röd, och en hög och ganska svart och violett i färgen, som jag kallade Blå från djuphav. Sedan gjorde jag en liggande där strukturen från Ibiza hade blivit mer som ett mönster över hela duken. Den blev närmast egendomligt rosa, laxfärgad och rosa, och den finns på Örebro Konstmuseum, vilket gläder mig väldigt mycket. Sedan kom den sista. Det var den största och längsta och där tyckte jag verkligen att jag fick schvung i färgen. Där började det också bli lite pastoralt och det var samma inspiration och kanske mer från den afrikanska skulpturen igen.

Vernissage

Jag fick stort enormt av Endre Nemes. Han ordnade allt. Utan hans stöd hade jag varken orkat eller vågat. När målningarna var klara ramade jag in allt hos min rammakare med ganska ordentliga påkostade ramar, mycket ek-list och blandat material. Jag hade också gjort en stor rödaktig målning, som jag kallade Klippa. Det var en stor reslig sak där materialet blev väldigt påkostat. Jag blandade sand i färgen, så det blev lite grann av stående former från Ibiza.

Det blev en väldigt trevlig liten katalog, där min vän fotografen Ulf Thorén fotograferade mig. Så kördes tavlorna i väg till galleriet och bars in och hängdes upp. Vid entrén i trappan upp hängde jag en stor pastell, som jag hade gjort i Savigny-sur-Orge. Det var egentligen min första dekorativa beställning, min första monumentala beställning. Detta var pastellen som jag sedan gjorde i olja och den hängde kvar i Savigny i deras hem Villa Agid i det stora vardagsrummet tillsammans med annan konst. Idag tror jag René Agid fått alla konstverken.

Det var spännande dagar under hängningen och så blev det vernissage och alla mina kamrater kom. Det blev mängder med folk. Det var verkligen fullt och det var en väldig glädje bland mina kamrater, bland annat Leif Knudsen, Lennart Ason och Bertil Norell. Bertil var helt begeistrad av mina tavlor och satt där sedan mest varje dag och tittade på utställningen. Det blev väldigt mycket fin kritik. Det var Gösta Andrén, Birger Bæckström, professor Sixten Strömbom och Lars Bäckström.

Efter vernissagen tågade en del av oss till restaurang Victoria, med Nemes och Catherine i spetsen och pappa och mamma och Britta och Leif, Ason och Hardy Stridh i följe. Det blev en väldigt fin fest i riktigt hög klass.

Bättre hade det aldrig kunnat gå. Jag blev Nemes första separata utställare och det dröjde länge, innan det blev någon ny. Det blev Leif Knudsen och då på Lorensbergs Konstsalong. Det var också en absolut spänstig utställning, men ingen av de gamla eleverna, Tage och Erik Törning, Bror Persson, Bengt Lundin, Ulf Trotzig, Per Lennart Åsling eller Erland Brand eller någon annan som fick en separat utställning på 10-15 år vad jag vet.

Det var märkligt. Det var en rivstart och Sixten Strömbom skrev att min hemstad borde ta var på Bengt Olsons monumentala dekorativa förmåga vilket också direkt ledde till mitt första monumentala arbete, trapphallen i det nya Nämndhuset i Kristinehamn.