1955 - Att måla i svart
Lyssna när Bengt berättar historien på radio.
Monumentalt
Mitt arbete med monumentala konstverk började redan 1955 med att jag gjorde en utsmyckning i min hemstad Kristinehamn som jag gav namnet Trappans Rytmik. Det var fyra väggfält i en trappa. Två med svart botten och vita reliefer och två med brun botten och vita former. Uppdraget för den utsmyckningen fick jag efter min första utställning på Galleri Aveny. Konstkritikern Sixten Strömbom skrev att Kristinehamn borde ta vara på sin monumentala talang.
Jag var bara 25 år och hade bestämt mig för att arbeta med betong och vid den tiden var det någonting alldeles nytt att jobba med betong på väggar. Jag tecknade stora skisser i min ateljé i Göteborg och det blev någonting av en fortsättning på min utställning, några intressanta grejer med både vassa och runda former, lite figurativt på sätt och vis. Det kändes som formerna som hade något att berätta. Jag kom sedan upp till Nämndhuset i Kristinehamn och satte upp skisserna på väggen och började på att arbeta. Jag fick exerimentera med materialet vaskolit, sockelputs sade man också, för det användes som puts på socklar till hus.
Det var krossad flinta eller marmorflis blandat med cement och det enda man behövde göra var att blanda med vatten. Det var ett intressant material. Dagarna efter tvättade man av cementen så att mer ren marmorflis blev synlig.
Jag hade bestämt mig för att göra en svart fond och vita former och formerna skulle vara i relief, ungefär en centimeter tjocka, men när jag började på att tänka på skisserna och möjligheterna att jobba på det viset, sådana former, så började det på att snurra i huvudet. På skisserna hade jag ju runda grejer och former och det passade ju inte in alls.
Jag höll på och slet och tänkte på min tid hos Fernand Léger. En vacker dag slog det mig, att han hade sagt till oss elever att aldrig ta ett monumentalt arbete förrän vi var totalt färdiga med oss själva som konstnärer. Att vi kände formerna som våra egna. Det tyckte jag nog att jag gjorde men jag hade ju då inte fått något konkret grepp om arkitektur och material. När min pappa hade semester och kom upp från Valand på besök så såg han genast att här gällde det att få fram värdet av spelet mellan det svarta och vita.
Ganska klart gjorde han tydligt för mig att jag måste reducera, precis som Fernand Léger hade sagt, reducera. Jag hade ju nästan glömt bort det och då blev jag medveten om det konstnärliga systemet igen. Pappa sågade ut tre bredder på de blivande relieferna och sa att det räcker. Här har du tre olika, så jobba nu med det. Jag satte igång och förenklade och jag fick faktiskt mycket hjälp och inspiration av pappa som kom och besökte mig ett par gånger i veckan.
Arbetet
Det blev den varmaste och torraste sommaren på mycket länge. Alla gräsmattor i hela Sverige var brunbrända och där hade jag stått i april, maj och juni och de tre månaderna hade däremot varit iskalla. Först i slutet av maj och början av juni började syrenerna blomma och bladen slog ut på björkarna.
Det hela gick sedan till på så sätt att jag fick sätta upp ett listverk av träramar runt varje form som spikades fast med grammofonstift. Det var de enda spikar som klarade att gå in i betongen. Stålspik var alldeles för tjocka. Man klädde alla väggarna ända upp med ett trävirke som min farfar hjälpt mig att plocka ut så det skulle vara så plant som möjligt.
Mellan dessa lister blev det ett mellanrum och där i kletades denna massa av vit cement och vit marmor på och meningen var att det skulle fastna och det gjorde det inte för sommaren var så varm så ytorna i botten som hade gjutits i början av året var snustorra.
Det var italienska experter som gjorde i ordning bruket och de var mycket skickliga men de var inte vana med Sveriges växlande temperaturer. Som tur var fanns det några duktiga murare i Kristinehamn som kom och hjälpte till med blandningarna och de blötte först ner bottenplattan ordentligt så marmormassan fastnade. Det blev fantastiskt bra till slut.
I augusti när jag kom ner en morgon var det ett medddelande fastsatt på regelverket med en spik rakt igenom papperet och så stod det att Fernand Léger var död. Det var inget namn på lappen så jag vet fortfarande inte vem som satt den där.
Perioder
Sedan har det blivit olika perioder med svarta konstverk märkligt nog på vilka ateljéer jag haft.
1958 hade jag en ateljé på Konvaljegatan i Göteborg, en gata som namnet inte alls passade till som stämningen nu var. Det var en ganska lång gata, på ena sidan landshövdingehus i tre våningar med nedre botten av tegel och de andra våningarna i trä. Inte så vackra men ändå inte obehagliga, medan däremot på andra sidan gatan en lång sträcka av 50-tals HSB-hus, ett långt, långt trist hus, där alla entréer var precis likadana, och gatan var naturligtvis asfalterad.
Längst bort, i norra änden av detta HSB-hus, på tredje våningen, det vill säga under takåsen, hade jag en ateljé med ett fönster åt norr. Det var egentligen ingen otrevlig liten ateljé, men det var heller inte en direkt lycklig historia och absolut inte heller inspirerande, men jag målade där.
Det var under den spänningsfyllda tiden då Berlin-krisen eller i varje fall det kalla kriget pågick och vilken dag som helst var man närmast beredd att det bara skulle braka loss med hundratals atombomber på vardera sidan. Under en resa med bil från Paris till Sverige hade jag mött långa kolonner av tanks och dessutom en lång tingest som låg på en lång järnvägsvagn som jag trodde var en atombomb.
Jag målade svart, bara svart, men inte bara därför att stämningen var sådan, utan jag hade börjat måla svart i protest, för vid den tiden var svart mer eller mindre en förbjuden färg att arbeta med. Göteborgs-koloristerna hade aldrig använt svart färg, utan när de skulle ha svart så blandade de ultramarin och terra och det blir nästan svart, men inte kolsvart, den blir ren på något vis.
Svart har en benägenhet ibland att bli lite sotig och död. Men mina tavlor var svarta och jag ristade i dem med naglarna eller använde mig av torkade penslar som jag drog över ytan och då uppstod ett skimmer i ytan, ungefär som ett svart sidentyg. Framförallt ristningarna var nog en känsla av nervositet, kanske utav det som hände ute i världen.
I mitt fall var det nog mest miljöns torftighet som drev mig på Konvaljegatan. Där blev mitt måleri undan för undan svart, kolsvart det blev svartare än någon annans måleri. Det var inte bara elfenbensvart, det var blandat med ultramarin och bränd terra också så det blev ett himmelssvart måleri. Svartare än målningarna som Antoni Tàpies och Antonio Saura gjorde i Spanien. Tekniken kallas impasto och den italienska renässansmålaren Tizian arbetade på liknande sätt redan på 1500-talet.
Jag fick franska statens stipendium så jag återvände till Paris. Jag fortsatte måla i min ateljé i Villa Agid, ett gammalt rokokohus fyllt av former och smidda räcken och takdekorationer under stora jättemörka kastanjeträd och popplar och andra exotiska träd. Där började mitt måleri att få färg igen, brunt och grönt och blått, men strukturen, den tjocka pastosa strukturen fortsatte.
Efter några år flyttade jag upp i ett modernt nybyggt höghus i närheten som tyvärr förstörde den vackra parken. Jag kom upp på sjätte våningen och i trädens toppar upplevde jag den fantastiskt underbara franska himlen. Himlen i det området är aldrig skrämmande i sin dramatik utan mer smekande med sina märkliga blåa och blågröna toner och rosa kvällshimlar, och naturligtvis den mytomspunna blå timmen.
Där började ett nytt måleri och mina trädrötter nerifrån marken blev organiska genom att färgen blev röd och violett. Jag var sträng i formen, strikt med mycket vackra färger och mycket välmålade märkliga former som senare ledde till min första utställning i Paris.
Jag åkte ut till Honfleur, en stad som ligger ute vid Engelska Kanalen, det riktiga vikingalandet mer än Danmark, Norge och Sverige, för där finns byggnader som är fullständigt vikingabetonade. När jag gick och såg dessa kyrkor och klockstaplar blev jag väldigt fascinerad och tagen av den här rustika miljön. Jag fotsatte att måla i Paris den vintern och kom sedan åkte jag hem till Göteborg.
Räddningen i min mörka period blev en bok kring Picassos liv och familj, där man såg honom måla, äta, leka med barnen, allt medan palmerna vajade utanför hans fönster med utsikt ner över Medelhavet. Fotografen var den kände krigsreportern David Douglas Duncan. Med bildernas hjälp fick jag min energi. Boken blev sliten, varje bild blev genomanalyserad, jag levde genom Picasso, så långt att jag började kunna känna vissa ting i hans förändringar och behov av förnyelse. Där i den här boken fanns det färg. Helt sonika färgen och stämningen räddade mig från det svarta hålet.
Jag fick själv uppleva dessa palmer och utsikt över Medelhavet på mina resor med intressanta möten. Med ny inspiration och nya miljöer blev mitt måleri ljusare igen.
