Bilen

Brita och jag har varit ett par gånger i England, Frankrike och Spanien och ofta har vi haft bagage för fyra personer. Vid varje metrostation eller på gator där vi stannar så får vi gå två gånger och hålla ett avstånd på ungefär tio meter till bagaget. Det är staffli, rullar med papper, material, kläder och allt för vi skall vara borta ett halvår.

1955 har vi bestämt att nu ska vi ha en egen bil. Jag har tagit körkort på våren i Göteborg. Jag minns inte hur länge jag fick hålla på och köra men så blir det dagen för uppkörning. Vi är tre stycken i bilen och jag sitter där bak. En är min granne som jag avundas litet grand för jag tyckte hon körde så bra när det gäller farten men de andra misslyckas med sina försök. Då hade det blivit dags för mig att köra upp. Jag satte mig tillrätta och börjar köra och jag kör mycket mjukt, mycket försiktigt säkert kan man säga. Var uppmärksam på både stoppljus och vad annat det kan vara. Och en fickparkering lyckas jag med suveränt. När inspektören sa att det var lite feg körning. Tänkte jag att jag hade misslyckats. Jag vet, sa jag, men jag har diarré, öppnade dörren och sprang rätt över gatan in på ett kafé. När jag kom tillbaka sa han.

– Ja, med det gick ju perfekt.

Jag klarar min uppkörning. De andra tycker att det är orättvist och jag kan nästan hålla med.

Därefter kör jag ingenting förrän i slutet av september när arbetet i nämndhuset i Kristinehamn är klart. Det har varit den varmaste och torraste sommaren som kanske jag någonsin upplevt och jag arbeta intensivt.

Det blev då dags att köpa en bil och jag gick ner till en försäljare på Ford, en gammal bekant sen jag var liten. En hederlig bilförsäljare som hette Larsson. Jag frågade om dom hade några bra bilar, jag skall göra en resa till Frankrike.

– Ja, säger han, här har vi en.

– Vad är det för bil.

– Det är en Moskvitj.

– Vad är det för något.

– Det är en rysk bil.

– Ja, men det kan jag väl inte ha.

– Den är inte dålig, en exakt kopia av Opel, en mindre Opel. Och det gör, förstår du, att du kan hitta reservdelar till den i hela Europa.

Jag tycker det låter konstigt.

– Här har vi en annan.

Han pekar på en stor enorm bil, svart glänsande fullständigt ny.

– Det är en Buick.

– Men kära nån, en sån kan ju inte jag köpa.

– Det är samma pris som den ryska bilen och den har bara gått 10 000 mil.

– Hur kan den vara så billig.

– Det är en träförädlingsman som har haft den och han ska byta bil.

– Varför kan ingen här köpa den.

– Den är så fantastisk att den kan bara en direktör ha.

– Men jag är ju ingen direktör.

– Du ska ju åka till utlandet och där har dom ju såna här bilar.

Jag provar bilen med radio, och allt är mycket fint. Jaha, tänker jag, jag står verkligen i valet och kvalet.

– Men ska du slå till på en Moskvitj då? säger han.

Och jag som tror litet grand på hjälp från ovan svarar ja. Jag har nämligen tänkt säga ja till den andra. Men det blev en Moskvitj.

Resan

Han skall först göra den i ordning. Dagarna går och det blir lördag. På eftermiddagen vid tretiden då är det lugnt på alla gator. Jag får bilen och kör ut igenom porten till höger och sen strax därefter också till höger och så rakt fram. Då är jag på Västerlånggatan, kör förbi det första farliga korset och där tar jag det mycket lugnt.

Kommer upp och svänger till höger och förbi järnvägsstation och sedan den tillbaka en gata ner och där skall jag ta in till vänster, en liten gata, för att sen är jag inne på tysta gator. Men just då när jag börjar svänga, då kommer det en bil backandes nerifrån och svänger in, häftigt in, på den gatan. Jag kan inget annat att göra än att ratta fort, fort och lyckas köra upp med ena hjulet på trottoaren och så smäller det mot lyktstolpen, men inte värre än att jag studsar ut på gatan igen. Bilen stannar inte förrän efter 50 meter och jag hör att det smäller. Krasch!

Jag ser folk på trottoaren som tittar upp men jag låtsas som ingenting, men så ser jag att lampglaset på lyktstolpen har lossnat och fallit ner på gatan. Jag kommer ändå så småningom hem och visar bilen. De är mycket förundrade. Den blir mycket noggrant granskad. Och där upptäcks det naturligtvis att skärmen på vänster sida är bucklig.

– Du ska väl inte köpa en bucklig bil? Det där kan du väl sett till att få lagat.

– Ja, det är väl ingenting att prata om. Det blir snart andra bucklor.

Brita fick aldrig veta att jag krockade första dagen med bilen. Dagen där på, utan någon som helst mer träning, så börjar resan. När vi kommer till Mölndal är jag så trött att jag går ur bilen och lägger mig i gräset, för arbetet i nämndhuset har varit jobbigt och att köra bil som nybörjare tar på krafterna. Men konstverket har gett mig ekonomi och jag har också fått franska statens stipendium. Och hör och häpna, den som hjälpt mig till detta är Robert Martin du Gard, Nobelpristagaren i litteratur, och Romain Gary en mycket berömd fransk författare och diplomat.

Vi kommer i alla fall ner till Helsingborg första natten. Morgonen där på får vi den första punkteringen. Den kan som tur är enkelt ordnas på en verkstad. Över till Danmark och genom Tyskland. Men så fort vi kommer upp i sextio kilometer i timmen börjar bilen att hoppa väldigt konstigt. Den skakar och beter sig, så över sextio kilometer kan vi inte köra.

Men vi kommer i alla fall fram till Paris på kvällen efter fem dagars resa. Bilen är full av grejer och den går heller inte att låsa. Ingen av oss vill stanna kvar och sova i bilen så vi vandrar i väg i den mörka kvällen och hittar så småningom ett hotell som jag känner till sedan tidigare. Vi får dra och kånka alla saker tre trappor upp. På morgonen så ser vi att det finns en hiss. Men mannen på kvällen som hade tagit emot oss måste ha njutit av att se vårt slit.

Vi stannar i Paris ett tag och det är en mycket mild vinter och vi bor i en ateljé. Men hela vintern har varit mild så blommorna har kommit upp för länge sen. Vi rullar ut ur Paris på en eftermiddag senare och styr mot Rivieran. Vid en bensinstation får jag frågan om jag vill ha vatten.

– Vatten? sa jag.

– Vatten, det måste man ha i kylaren.

Det har jag inte vetat. Han öppnar på locket och sätter ner fingret.

– Tomt.

Han kryper ner under bilen och öppnar en kran men det kommer inget vatten där heller.

– Men herre Gud, det finns ju inget vatten alls här.

– Nähä. ska det vara vatten där?

Han sätter in vattenslangen i kylaren och trycker till. Så småningom börjar det droppa ur kranen under bilen. Ketchup! Det vill säga det är rostigt vatten och det blir faktiskt en liten pöl. Sen börjar vattnet rinna klart, och han stänger kranen, tittar på mig och säger:

– Det här har jag aldrig varit med om. Jag förstår inte att det har gått.

– Jag är tacksam för hjälpen. Jag hade ingen aning om det där.

– Du förstår att om det blir kallt så kan du bara skruva på den här kranen och då rinner vattnet ut, och på morgonen kan du fylla på varmt vatten och starta bilen med en gång. I annat fall måste du blanda lite glykol i, men det behöver du inte nu.

Vi kommer så småningom till Changy, en trevlig liten stad i Bourgogne där vi tar in på ett litet hotell som faktiskt är litet lyxigt. Men vi tycker att vi är värda det. Där står fullt av fina bilar parkerade, några Jaguarer och andra lyxiga bilar när min Moskvitj rullar in. Den är inte direkt väl lackerad. Den är fullständigt matt som sandpapper. Jag vet inte hur den har kunnat bli så brun. Att polera den är omöjligt. Men den får sin plats i alla fall.

I vilket fall som helst där på gården vid hotellet finns ju dessa Jaguarmänniskor som går omkring och tittar på min bil och ser nonchalanta ut. Då tänker jag att jag ska visa dom, så jag kryper under bilen litet grand och lossar på den där skruven som är det enda jag kan om bilens teknik och då rinner lite vatten ut.

Det är fjorton grader varmt på kvällen men under natten har kylan kommit som en blixt från Tyskland. Det är under tjugo minusgrader och varenda bil fryser sönder och det blir en mängd skador på bilar i stora delar av Frankrike. Kylan har nämligen stått som en mur i Tyskland hela vintern och de som flyger säger att när de kommer ifrån värmen och sen flyger in i kölden är det som man nästan flyger in i ett berg. Och så har det varit hela vintern och den här natten har inte värmen i Frankrike lyckats hålla kylan stången utan den kommer in över hela Frankrike.

Fast min Moskvitj klarar sig utmärkt eftersom jag tappade ur lite vatten på kvällen innan. Jag häller på lite varmvatten och bilen startar lätt. Sen åker vi söderut och får uppleva kylan på alla ouppvärmda hotell. På ett hotell får vi ett rum i ett stenhus på andra våningen. Rummet är iskallt och hotellägaren säger att dörren mot köket kan stå öppen, för i köket finns det trots allt värme. Det var några riktigt kalla nätter att sova i.

Rivieran

Vi kommer fram till Rivieran och rullar in Graz, vi har åkt förbi Grenoble på en fantastisk väg. Bilen, den skumpar och går i sextio kilometer. Vi kommer till Nice, tar in på ett hotell och bilen står utanför. På natten kommer kylan och nu snöar det också. På morgonen får man skotta och vi hade inte tänkt stanna i Nice mer än några dagar, men snön blir allt tjockare.

Meningen är ett vi skall åka till Grimaud, ett par mil från St. Tropez, för där håller Bengt Lindström på och målar. Han hade sagt till mig att kom ner till Rivieran för här kan man stå i skjortärmarna och måla. Jag hade egendomligt nog svarat att du ska få se att när vi kommer blir det annorlunda, vilket han inte trott. Men vi lämnar i alla fall Nice och åker efter kusten och det är trettio centimeter tjock snö.

Vi kommer till St. Tropez och är där över natten och på morgonen ser vi människor som knackar bort isen från gatorna. Det fortsätter att snöa. Vi ringer till Bengt Lindström, som säger att han är insnöad så vi kan inte komma fram till dörren. Vi åker tillbaka och hamnar så småningom i Biot. Där fortsätter kylan och dessa blomsterodlare och mimosaodlare dom går och vrider sina händer i ett par, tre veckor. Kylan har varit så stark att tusenåriga olivträd fryser sönder. En dag åker vi till Monaco och det är precis dags för bröllop mellan Grace Kelly och Prins Rainér. Hela kaktusodlingen har frusit och utanför kaféerna ligger det långa slemliknande historier av kaktusar som bilarna har kört över.

Jag målar i kylan, då och då uppmuntrad av Hans Hedberg som först i början tror att jag är en amatörmålare. Men när han får se mina grejer, säger han häpet.

– Du kan ju måla riktigt bra Bengt.

– Ja, jag har ju gått hos Nemes och Legér för sjutton.

Mistralen

Jag och är nervös för hemfärden med kylan och backarna hemåt. Men vi kör i alla fall till Arles. Jag vill se där van Gogh har bott och när vi rullar in i Arles på kvällen står solen så röd i horisonten och det är vackert väder. Men människorna är glada och trevliga och skrattar och sjunger. Där hittar vi nog det snuskigaste hotell jag har varit med om. Vi går och lägger oss men drar ner madrassen på golvet för sängen är usel.

På morgonen så smäller det. Det är som kanonskott och skrik och väsen. Vi går upp och klär oss och går ner. Dessa människor som kvällen innan var så trevliga ser mer eller mindre farliga ut i ansiktet och är nu griniga och ilskna och det som smäller är fönsterluckor och dörrar som slår i vinden. Mistralen har brakat loss. Det är nämligen så att när mistralen börjar blir människorna nästan litet galna.

Och det blev säkerligen också van Gogh i mistralen. Den är så jobbig, man kan inte få skydd någonstans utan vinden går i cirklar, liksom små tromber som snurrar runt. Det river upp sanden så det blir som strutar och kallt överallt. Och när man då tänker på van Goghs målningar då han ofta målar dessa spiralformer så förstår man att han målar mistralen.

Vi kör vidare och råkar ut för ett blåsväder uppe på en platå vid Grenoble. Jag sitter och gasar och kör i sextio kilometer i timmen, men blåsten tar emot så hårt att bilen nästan stannar och inte nog med det, bilen börjar backa ibland utan att jag har växlat. Jag bara åker bakåt. Jag begriper ingenting och ingen kunde förklara vad som hänt med bilen. Det är en kraftig stormby som passerar och sedan kan vi fortsätta.

Vad jag våndas för är Lyon för där har jag kört ner för en så lång ganska brant backe och jag har varit rädd många nätter hur jag skall klara av den och undrat om det finns en väg där man kan köra förbi den. Men i den branta backen händer någonting märkligt. Bilen får nästan som en extra styrka och mer eller mindre for uppför den där långa backen utan några som helst problem. Färden fortsätter och nu vet jag ju att det är det plan mark ända hem.

När jag kom hem till Göteborg skulle jag måla och därför sålde jag min Moskvitj. Köparen såg att höger framhjul hade ett dubbat gammalt ryskt däck så det var därför den hoppade så för mig. När de bytt till nya däck gick den perfekt i högre fart. Något år senare hörde jag att de varit ute och kört på en gropig väg i skogen och då hade hela taket ramlat ner. Stolparna som höll det var helt genomrostiga. Det blev slutet för min första bil.