Det är alltid lika svårt att börja måla efter ett uppehåll. Kanske det går lättare denna gång, eftersom jag har tavlor med mig från Sverige. Jag undrar också hur många gånger det är som jag liksom fått börja om på olika platser utan att direkt vara färdig med den tidigare. Men det är väl minst en fem-sex gånger, och dessförinnan var det Konvaljegatan i Göteborg, som jag verkligen avskydde. Det hade faktiskt varit bättre om jag hade tagit stora rummet på Stilletorpsgatan. Och vi hade gjort det första rummet till något slags vardagsrum. Men det var ju det att min son Lars var så liten och jag visste att det var omöjligt att få den ro jag behövde, Brita kunde liksom inte förstå att mitt arbete fordrade koncentration. För så fort jag satte mig trodde hon att jag vilade.

Nej, det har inte varit den ordning på mitt arbete som jag önskar sedan vi bodde på Kabelgatan 24. Delvis beroende på att jag behöver ha tillfälle att se mina saker liksom dygnet runt, jag arbetar ju gärna sent på kvällarna, i varje fall grubblar över sakerna. Det är ju det sköna med denna lya att hur det än blir, så kan jag leva med mina tavlor. 

Jag reser in till Paris, äter först på mitt vanliga grekställe, tar så Metron till Concorde, går upp till Galleri France, som öppnar efter middagen först halv tre. Går sedan till Saint-Honoré, sedan till Ariel där det är en Marcel Pouget som är mycket bra, så till Maeght och Lois Leris, men inget direkt stort pangvärde. Alltså, en lång men ganska tunn utställningsrond. Söker mig sedan mot Svenska kyrkan för att läsa lite svenska tidningar, och eventuellt träffa svenskar. 

Så långt borta i Paris. Man undrar hur det hela har gått till. Man undrar också vad det är i ens kropp som är så oroligt. Kommer man någon gång ifrån denna oro eller kommer den bara att byta skepnad? En gång hade jag, som jag tyckte, en viss balans, det var på Gråberget, där varje timme var dyster, och där jag slet framför mitt staffli. I en omgivning, en stad som ännu då var stor och som jag trodde konstintresserad. Sedan blev den mindre och mindre, och till slut fanns inget som helst konstintresse. Annars var det en vacker stad, med mycket fina omgivningar. Min portfölj var liksom en avslutning och hyllning till denna plats, där i alla fall tio lyckliga år gick. De bästa i mitt liv.

Det är en grå kall dimmig söndagsmorgon i mitten av oktober, den första signalen till vinter. Men samtidigt en skön värme inne, det verkar faktiskt som det går att elda upp huset, trots de stora fönstren. Ja, det vore underbart ifall man har sådan tur att man till sist i detta land kan uppleva en vinter utan kyla och fukt inomhus. 

Jag har varit till torget och handlat, men det är faktiskt något som jag helst skulle vilja slippa. Jag blir smått förbannad över allt som jag inte vet vad det är, samt min snålhet, eller kanske rättare sagt min rädsla att göra av med surt förvärvade slantar. Jag vet vad dålig ekonomi vill säga sedan min barndom och det tycks aldrig släppa. Annars är det ju ett sant nöje att vandra omkring och titta på de olika stånden, med den otaliga variationen av grönsaker, frukter, fiskar, ostar och kött av alla de slag, och titta på hur fransmännen njuter av all maten, och gläds åt varje inköp.
Jag har målat en del, men med stor långsamhet, det känns liksom bara skönt att kunna sitta framför en tavla på ett lagomt avstånd, med utmärkt ljus, och lugn och ren omgivning. Jag tror att det är nyttigt detta för mig, för annars vore det väl inte så skönt. Jag tror just att det fina för mig är att jag liksom får komma i den andliga balans som jag så länge saknat.

Jag njuter av att gå så här och ändå veta att Paris med alla gallerier och möjligheter ligger bara tjugo minuter från min våning. Utanför ligger också stora autostradan mot Italien och hela Medelhavet. Jag känner mig lugn när jag vet vilka rikedomar som finns bara bakom kullarna. Där finns hela det franska landskapet med underbara variationer. Gamla städer byar och slott, från hur länge sedan som helst. Det kommer att bli otroligt att till våren ta hit bilen och en dag i veckan sticka i väg på en liten tur. Eller har jag fel, kommer min oro bara att kännas ännu större? Kommer jag kanske att längta hem till skogarna, med den fuktiga, friska barrdoften, med de ivriga klara bäckarna och de sagoskimrande skogssjöarna? Min oro, hur länge har den egentligen varat?

Jag har målat vidare efter middagen, och det gick något framåt. Det känns skönt. Visserligen är vaxkritor inte något särskilt kul material om man jämför med olja. Men det är bra nu i början.

Några dagar senare är jag nere på torget och handlar en panna att koka i, ett par långa strumpor, rödsprit som heter ”alcool”, fotogen som heter ”paraffine”, så nu kan jag koka litet te, och värma kanske en soppa. Det finns ju även mycket annat att köpa som bara behöver värmas. Det kanske inte blir så mycket billigare, men det är ju inte alltid man har lust att gå ut och äta. 

Jag har arbetat litet och känner hur det liksom börjar att röra sig långt nere i det gömda. Jag tror att det är något som jag glömt under de sista åren, som betydde mycket för mig, för min säkerhet, och mitt sätt att se motiven, nämligen de raka linjerna. Åker sedan och äter på mitt vanliga ställe, couscous och får. I kvarteret är det full razzia på algerier, och det är ingen rolig syn att se när gendarmerna kommer med dessa algerier mellan sig, och föser in dem i polisbilar, allt emellanåt utdelar poliserna batongslag i huvudet på de stackarna. Ja, inte är det roligt att det hos oss människor finns så mycket djuriskhet. Och inte är det bättre någon annanstans, inte ens i Sverige där man många gånger sett när de har finkat berusade i Kristinehamn.

Jag vaknar till en mycket vacker höstmorgon, med friskt väder, lite molnigt, men solen lyser igenom då och då. Det är också mycket varmt inne idag och det har en lugnande inverkan på mig. Ja, idag vore det skönt om det kunde bli en god arbetsdag. Den har sina möjligheter, kanske de första på denna resa. Först nu är det på rena papper med pastell. Har dragit några streck, men det går sakta. Tar mig en promenad för att få lite kaffe. Det är kyligt ute, men mycket vackert.

Det är en underbar våning, jag tror att jag kan trivas här bättre än någon annanstans jag bott, i varje fall en fyra-fem år. Måtte jag få uppleva en tid av ro. Här lever man i stället för i markplanet med himlen, den rosa egendomliga himlen, den egendomliga blåa färgen och gröna som finns i rokokomåleriet och man kände tydligt att här i Ile de France hade rokokon fötts. Det var här den hade blivit till. Mina färger blev violetta, rosa, blåa och gröna, men inte snälla utan ganska dramatiska, för jag var ilsken på något sätt. Det fanns en ilska inom mig, en revolt och så småningom blev mina målningar faktiskt så grymma att jag vet att jag gjorde målningar ibland som skrämde mig. När jag hade gjort dem så vände jag dem om mot väggen och vågade inte titta på dem på flera dagar och när jag sedan tittade, så tittade jag hastigt och så ställde jag dem tillbaka.

Det närmar sig slutet av oktober. Hösten har kommit på allvar, det regnar och blåser omväxlande med lite solglimtar. Men denna gång till skillnad mot tidigare har man ingen känning av kylan. Det dunstar upp värme upp ur golvet och man kan dra omkring i strumplästen. Tidigare fick man gå nere i parken och hugga ved och hämta vatten. Sedan fick man elda i en plåtkamin, som visserligen gjorde allt varmt omkring sig, men efter väggar och under sängen flöt fukten. Hu, jag vill inte ens tänka på hur det var. Men arbetade gjorde jag ändå, till och med exotiskt vackert. Många gånger hade vi roligt också, Brita och jag.

Det är mycket grått och regnigt denna måndag morgon, men framåt dagen har det klarnat upp, och dagen, den är så där frisk som jag skulle vilja känna mig. Jag har varit och handlat lite bröd, ägg och apelsiner, så nu klarar jag mig lite idag. Jag har också städat överallt, så nu kan jag arbeta. Jag känner mig nu ganska färdig för att kunna sätta igång på allvar. Och jag får nu ta mig i håret och pressa på. 

Klockan är nu fyra och jag har arbetat ganska duktigt, och börjar få grepp på en stor pastell, som på något sätt inte är helt väsensskild från den dekor kan tänkas passa på gaveln i Partille. Tänk om det kunde bli verklighet, och tänk också om ett sådant arbete kunde få göras till sommaren. Gustavsberg vore en rolig miljö arbeta i ett par månader, en sommar. 

Det är lördag med otroligt vackert höstväder, lite kyligt, men friskt och skönt. Jag är tyvärr lite snuvig för att helt kunna njuta. Åker till Paris för att få ta ut lite pengar. Det gör jag på flygplatsen. Äter sedan mycket gott på ett ställe som inte ligger så långt från Invalides. Ringer Bengt Lindström, som enligt Marie-Louise kommer tillbaka från Sverige nästa dag. Ringer Ulf Trotzig som mår bra. Går sedan en liten runda i St Germain för att se på gallerier. Men det är dåligt. Ser sedan en teckningsutställning av Toulouse Lautrec, han är en mästare på att teckna.

På Galleri Bernard är det en visning av masker från Pora-Pora i Nya Guinea, som ju var egendomliga, men lite enahanda.
Har varit ute och ätit på söndagskvällen. Ringer Bengt Lindström. Han är nu hemkommen och talar om att det gått mycket bra i Göteborg, även med försäljningen. Han har sålt till Göteborgs stad. Nu ska han resa till Bryssel, där han också har en utställning och som han säger har gått bra. Bengt får man dock ta med lite reservation. Han är alltid uppåt, och det heter jämt att det är så bra och att det går så fint. Och det är nog en riktig stil, för det smittar av sig, och att man till och med själv tror det till sist. Och tror man själv så tror andra det också. Jag skulle nog själv må bättre om jag tar allt mindre allvarligt. För man ser ju att allt ordnar sig ju omkring en ändå. 

Några dagar senare söker jag mig upp till Biennalen. Alla sådan utställningar är lika hemska. Det kvittar om det är Aspect eller Karlstads höstsalong eller vad man vill. Det blir för mycket och för lika. Det goda försvinner i det dåliga. Vad man kan se på en sådan här utställning är ju liksom linjen för dagen. Man kan nog säga att svenskarna står sig gott, de har också en mycket fin hängning. Lustigt nog dröjer minnet kvar inför Bernard Buffet. Vissa detaljer vill jag beteckna som det mest kraftfulla på utställningen. Egendomligt är ju också att denne Buffet ännu är så ung att han håller åldern för Ungdomsbiennalen. 

Vad man slås av när man går på denna utställning så är det behovet av intimitet och finess. Ävensom större händelse i varje bild. Nu vandrar man förstrött förbi, sal efter sal. Vad är det som saknas? Är det kanske ändå något av den finess som åtminstone tidigare fanns hos Ecole de Paris. Finns det konst utan finess?

Det är skönt att få upp lite grejer omkring sig. Jag grubblar mycket över hur jag snarast skall komma i arbete.
Det finns något germanskt tänkande hos mig, som gör att jag vill återkomma till ursprunget varje gång jag börjar en ny period. Och frågan är om jag tidigare känt behovet så starkt. När jag inte känner grundligheten känner jag istället oro och rädsla. Jag vet visserligen att jag kan börja måla en tavla, och efterhand fylla den med impulser som jag tecknar ner under mina promenader, det att tavlan målas. ???

Jag har målat en figurativ blomma, den är ännu inte färdig, och blir säkert heller ej något av det bättre. Under eftermiddagen har jag arbetat ytterligare på en blomma, och det känns mycket skönt. Den är inte heller färdig, men den fick mig att ryckas med. Och jag känner att jag skall fortsätta på den nu inslagna vägen. Den kommer mig att föras mot en expressionism, med starka kontraster i varmt och kallt. Alltså åter till detta som jag från början så högt älskade, och som finns i mina allra tidigaste oljor, t.ex. de från hamnen och skogen. Ja, ända fram till mitt Råda-måleri, som jag många gånger känt, trots mycket goda resultat, blev något av en tyngd, som jag fortfarande har svårt att komma ifrån. Dessförinnan var begreppen och idealen för mig så mycket lättare. Det var Göteborgs-skolan med Ivan Ivarsson och Inge Schiöler, det var X:et. Men det var också Vincent van Gogh och Eugène Delacroix. Det var de som hade must och dramatik. Måtte jag nu till sist helt kunna återfinna mig själv.

Jag har ju tavlor som gjorts när jag är inne i detta, t.ex. Marskatter och Skinnknutten, och även de svarta jag gjort i sommar. Men de har ändå inte det djup och den fränhet som jag vill ha, nog beroende på att de saknar realistiskt underlag, ett direkt fixerat motiv, samt att de är för spänningslösa i varma och kalla färger. Nej, tillbaka till den direkta naturupplevelsen, teckna och måla den helst på plats. Ännu en gång, sök de målare som passar mitt kynne; Delacroix, Rembrandt, Francisco de Goya, Jean-Baptiste-Simèon Chardin, moderna målare som van Gogh, Chaim Soutine och Maurice de Vlaminck, till och med Buffet, skulptörer som Michelangelo, Auguste Rodin, Bordelle och Döderhultaren.

Låt mina tavlor åter få bli scenerier, med händelser, med figurer, djup, labyrinter, ljus, mörker och drama. Låt det växla från landskap, städer, maskiner eller vad som helst, och tvinga mig ut och teckna jämt, jämt, jämt, om jag inte direkt från fönstret eller med föremål samlade ut kan skapa stilleben och uppställningar som griper. Det måste bli slut på ateljéfönstret. Jag spyr när jag tänker på det. 

Hurra, ändå för min portfölj, den fick mig att gå ut, den lärde mig mycket. Jag gjorde den för att få pengar, men bakom låg en viss tanke, en tanke att detta var ett steg till naturen igen. Jag vet att trots att jag känner det hela så starkt, så vet jag att det kommer att bli en väg som kräver disciplin och mod. Min dagbok skall från idag också bli en hjälp att nå vad jag tycker om.

Det är lördag förmiddag. Ringer till Bengt Lindström, som vill att vi ska träffas nästa vecka. Jag skall ringa närmare då och bestämma en tid. Går sedan till Montparnasse för att se om man kan se någon svensk, men det verkar vara helt tomt på dem. På ett galleri ser jag några saker av Bengt, som är mycket bra. Han har gått framåt mycket, en helt annan friskhet, och en underbar färg. Sitter nere på Gare Michel nästan en hel timma och väntar på tåg. Måste skaffa mig en turlista.

En söndagsmorgon då det känns lite olustigt, fattigt när man inte lyckats skapa något måleri som får en att känna stolthet, eller i varje fall lite glädje. Det jag hittills har gjort är trevande försök i ganska olika riktningar. De är tillkomna på rutin, och har inte den djupdykning i studiet som jag önskar. Det som ger äktheten, t.ex. hos van Gogh. Jag vet att jag har kraft och kan måla igenom en tavla med virilitet. Jag vet också att jag genast skulle kunna ställa mig här och måla fram en lång rad abstrakta goda saker, som skulle hålla gott i de flesta sammanhang här i Paris. Det är olika viljor hos mig för närvarande, en pockar på och vill se resultat för att jag skall känna mig jämnstark med Ulf Trotzig och Bengt Lindström. De båda är för närvarande uppe i en bra period. Jag vet ändå så väl att när jag själv kommer in i farten och skapandet så når jag väl så långt. Jag har utställt med dem båda, och klart känt att jag är djupare än de, och även renare och större i formen.

Men just nu känner jag mig fattig, jag liksom tassar så tyst och ängsligt omkring i min våning. Men jag känner klart att mina tankar mer och mer cirkulerar kring konsten och mitt skapande. Jag börjar liksom kunna komma ifrån andra tankar jag så länge haft att brottas med- Åtminstone hoppas jag att det är så. Blomman som jag började på häromkvällen har bearbetats vidare. Den är nu inte så tokig, även om utgångsläget har försvunnit ganska mycket. Jag arbetar på samma sätt som man sett Picasso göra. Motivet stegrar sig efter hand och uttrycket blir renare. Formen vill också bli större allt eftersom. Ibland tycker man kanske att mycket bra har försvunnit när verket är färdigt. Att arbeta med blommor är något mycket givande. Då de faktiskt i sin färg och formrikedom gömmer så mycket. Genom en blomma kan man vägledas till nästan allt, man känner anknytning till djur, gator, inte minst människor. 

Jag tänker på att jag måste se ganska besynnerlig ut, när jag knallar omkring i Paris. För aldrig kommer det någon försäljare fram till mig, aldrig en fotograf som annars rusar på, som jag tycker, allt. Sitter jag och äter på en restaurang och tre stolar står tomma vid mitt bord, så är det sällan någon som tar dessa, hellre då tränger de sig fram till de svårast åtkomliga platserna.

Några dagar senare målar jag lite olja, och det är utan jämförelse det finaste materialet, bara dessa penslar, liksom hela det underbara med färgen, olja och perspektivet. Lukten, ja allt. Det är utan tvivel det svåraste materialet, men samtidigt också det som ger störst möjligheter om man kan hantera det, och jag kan nog påstå att jag övervunnit den svårigheten, jag känner hur skönt färgen lever med min pensel. Men tiderna är inte roliga för någon, för en känslomänniska som skapar i glädje, är det inte särskilt lätt.

En förmiddag, när jag arbetat några timmar, ringer det på dörren, jag tror att det är en yrkesmålare, men finner till min förvåning att det är Rolf Dahlström och hans fru. Det är mycket roligt med ett spontant besök. Det första av någon svensk. Vi pratar mest om Göteborg och Nemes och grabbarna, vi åt middag ute på gathörnet. Efter några timmar sticker vi ut till Trotzigs, vi åker runt åt öster, då trafiken vid denna tid i Paris är kolossal, men vi kommer till slut fram efter ett par timmar. Det är roligt att komma dit, det är ju länge sedan, och vi blir bjudna på Ulfs special, som är god.

En måndag arbetar jag intensivt till klockan sex. Då får jag lust att åka in till Pougets. De är som vanligt vänliga, men Alphea är lite generad för kritiken och hela resultatet i Stockholm. För det hade faktiskt inte gått så bra. Att sedan höra deras beskrivningar av svenska målare, t.ex. Evert Lundquist, är inte roligt, visserligen är han en streber, men nog fruktansvärd efter att nu också ha blivit professor. Marcel tycker dock mycket om hans måleri när det är som bäst. Wiking Svensson hade endast ringt dem på vernissagen, jag tycker nog att han kunde ha rest upp. Nu är det visst meningen att Marcel skall utställa på Konsthallen i Göteborg, det skulle i så fall bli i januari. Det blir nog i så fall betydligt vackrare än i Stockholm, då hallen är så underbart vacker efter sin renovering.

Jag känner mer och mer att måleriet växer inom mig, likt en feber. Motiven strömmar mot mig var jag än går, och det värsta är att man ängslas för hur man skall hinna med allt. När jag känner så här betyder det inget om motivet är en lök eller en motorcykel. Jag är lycklig i dessa stunder och jag känner då också mycket. Och det är såhär jag varit när jag gjort mina bästa saker, t.ex. mina första stilleben.

Är nere hos Marcel och dricker kaffe, det är en trevlig stämning i det köket, oerhört högt till tak, det stora fönstret med de färgade glasen, stämningen från matsalen innanför ännu försänkt i mörker, hela huset andas ännu nattsömn, även om sängarna är tomma på människor. Någonstans högt uppe hör man någon röra sig, från källaren doftar tvättpulver.

Kompositionen jag håller på med blir hastigt en annan bild, på längden drog jag igår en linje, som idag blir en skogssiluett med en isig, blåviolett, kall marshimmel. Lusten att fortsätta med kallt isigt vatten blir för stor. Snart växer vid vänster sida upp ett par risiga granar, som gömmer en uggla. Kompositionen är nu två bilder, och kanske jag imorgon skär duken mitt av. Om bilderna är färdiga vet jag ännu inte. Men jag känner en viss tillfredsställelse när jag låter penseln rista i den ganska mörka koloriten. I varje fall känner jag mig glad och när mörkret kommer reser jag in till Paris. Och hela vägen är fylld av motiv, som jag inte tycker min omgivning varit sedan jag 1945-1948 bodde i Fredriksberg i Kristinehamns utkanter. Då när jag vandrade längs järnvägsspåren hem från danstillställningar och biobesök. På något sätt känner jag mig också så som jag gjorde då, lite ensam och fundersam. Jag tror att jag har behov av ganska mycket ensamhet, då mina tankar kan leva helt kring mitt måleri.
Går ut och äter. Nej, dessförinnan går jag en gallerirond. Ser en teckningsutställning av Fernand Léger som är underbar. Det är verkligen, som jag några gånger sagt, en otroligt fin artist, han har skapat kultur för en hel värld.

Jag har skrivit en del på maskin ikväll, lite från Paris. Det vore roligt om jag kunde lära mig att skriva. Jag tror också att det kunde bli ett tillskott till mitt måleri, kanske det t.o.m. kunde hjälpa mig fram till mig själv. Kanske jag i ett helt nytt material bättre kunde se vem jag är. Jag har tidigare skrivit i Konstperspektiv, och flera bl.a. Ulf Linde har uttryckt uppskattning. Jag minns också att Rolf Anderberg vid ett tillfälle tackade mig för artikeln om S. Råda kyrka.

Ringer till Bengt Lindström, som blir glad och vill att jag skall komma ut till Ruel. Åker tåget från Gare St. Lazare, som är en kul järnvägsstation, rakt genom Paris. Jag tror inte jag känt mig så lycklig på länge. Det är motiv överallt. Bengt är hemma när jag kommer och så följs vi sedan åt till hans ateljé, som är det finaste jag sett. Det är obeskrivligt, den ligger alldeles intill Seine, i en underbar trädgård, intill ett hus som tidigare varit bar och bordell. Inte långt från detta ställe, endast 100 meter, ligger den plats där Renoir målat så många av sina bästa grejer från tidig tid.
Vi är ute i ateljén till klockan sex. Då går vi hem till honom igen. Men jag åker snart till Paris, där jag äter lite på rue Haeye. Tar tåget 21.13 hem. Och när jag går rue de Romeys hem i fullmånens sken, är jag trött, men glad över att åter känna en lockande möjlighet, såsom jag kände mina första år i Göteborg. Ja, kanske ända fram till 1958. Ja, det har varit en rik dag som jag kommer att minnas länge. Bengt Lindström är verkligen en tillgång att ha här, han piggar alltid upp. Jag skall förresten dit på lördag och hjälpa honom lite med ateljén.

Jag kan inte släppa tankarna på vad vackert det är borta hos Bengt Lindström. Det är nästan paradisiskt. Tänk om man nu kunde få ordna för sig här i Frankrike, och några år få leva med och njuta av detta underbara landskap, som så egendomligt på samma gång är dramatiskt och samtidigt så tomt.

Idag, fredag, skall vi träffa Jean Pellotier. Det skall bli intressant att se hur han målar, alla säger att han är bra, och det var han ju redan då vi ställde ut tillsammans i Lund och Kristinehamn 1959. När jag kommer till Pouget är Bengt Lindström där, han kör sedan till Pellotiers ateljé, som ligger bortom Montparnasse, Han är född 1923, men han ser betydligt äldre ut. Han har en stor, rymlig ateljé och han verkar trevlig. Jag återser en del av de saker som var med i Sverige, och de är fortfarande bra, fast nu är de lite gamla. Något nytt visar han inte, fast det är en del på väggarna, skisser och kanske också färdiga grejor. Men det ser tråkigt ut, rena Göteborgskolorismen. Hela visiten är lite lurig och det är skönt att komma därifrån.

Tiden ilar snabbt iväg, om en månad är det julafton, och innan dess måste jag göra mycket. Kan inte stanna här så många dagar till utan får nog åka i mitten av nästa vecka.