Tågresa

I Cannes störtar jag upp på tåget till Paris. Jag ser att jag fått en sittplats i en riktigt tråkig vagn. Det är trångt och varm så jag ska se mig om efter en annan plats, kanske en couchette. Resar tar i alla fall en natt på tåget och jag sover gärna om jag kan. Visserligen är det 17 nouveau franc för en slät bädd med filt och en kudde men det kan det vara värt.

Tyvärr är alla couchetter upptagna så jag får återvända till min sittplats som nu är upptagen av en madame. Jag sätter mig på platsen mitt emot. I Toulon stiger en mademoiselle på som reserverat den platsen jag sitter på. Jag ber madamen på min plats att flytta på sig och det gör hon faktiskt. Jag börjar bli hungrig så jag går till resaurangvagnen. Fiskrätten som jag bjöds på blev jag inte mätt på, den var inte varm eller speciellt god så jag ville inte äta så mycket.

Nu upptäcker jag att jag haft fel angående sittplatsen. Den plats jag har sitter på är réservé. Det kommer en brunbränd kille med röd skjorta och kortbyxor och talar om att platsen är reserverad för honom. Vad göra? Jag får flytta mig med en ganska obehaglig känsla, särskilt som jag en stund tidigare kört iväg madamen så stöddigt. När vi äntligen kommer fram till Paris är jag både frusen och trött. Jag tar en taxi till Gare de Saint-Michel och därifrån tåget till Savigny.

Trotzig

Några dagar senare åker jag in till stan och vandrade så upp till Galerie Huvec och frågar efter Ulf Trotzigs utställning, men den börjar först om några dagar. Jag ringer honom och han är som vanligt vänlig. Han bjuder mig ut till Villiers le Bel och talar samtidigt om att Erik Törning är i Paris och också på väg ut till honom.

Galerie Huvec är samtidigt en sällsynt fin bokhandel. Jag tittar lite på några konstböcker, de är så vackra att man blir bortskämd. Det är en fin framgång för honom med denna utställning. Det har inte gått särskilt lätt, han har under flera år fått kämpa, men nu ser det glädjande nog ut som han är på väg att lyckas i Paris.

När jag kommer till Ulf är Erik redan där, det är roligt att se dem alla. Nästan omgående slår vi oss ner vid matbordet i köket, som vi i våras målade tillsammans. Hemmet har nu blivit mycket trevligt med en massa fina loppmarknadsfynd. Vi sitter där länge och resonerar om både framtid och minnen. Senare flyttar vi upp i biblioteket. Vi diskuterar vår skola, Valand under Endre Nemes. Jag tycker den blev en vagga för hela den linje i Sverige, som sedan dess har blivit den starka och som är ett parallellfall till hela det moderna måleriet i Europa.

Det är nu också 13 år sedan jag började på Valand, det är ingen liten tid. Men det har ändå gått fort med min utveckling. Man får nu bara hoppas att detta med Frankrike blir till den glädje jag så har trott och hoppats. Jag får försöka att göra mitt bästa och inte minst vara skötsam. Det är inte det minst viktiga.

Loppmarknaden

På söndagen väcker Ulfs barn mig vid elvatiden. Vi dricker kaffe i biblioteket. Samtidigt diskuterar vi att åka till loppmarknaden. Vi åker dit och vandrar på loppmarknaden några timmar och det finns mycket att både se och köpa. Ulf hittar en spis som han gärna vill köpa men han tvekar. Jag handlar en grön vas samt ett gallerliknande lite föremål, lämpligt till underlägg för varma karotter. Vasen får jag säkert glädje av då min lägenhet blir ganska fylld av blommor och kvistar efter vernissager.

När vi kommer tillbaka till Trotzigs så sätter vi oss alla i köket och äter gott som vanligt. De kan verkligen på ett snabbt sätt få ihop en måltid. Vi pratar och berättar historier till klockan är nära midnatt. Ulf berättar om familjeresan till Spanien med gamla mormodern, som dog på resan. Samtidigt som bilen blev stulen och aldrig återfunnen.

Nästa dag åker vi till loppmarknaden igen och köper Ulfs spis som verkligen passar i köket. Egendomligt, de har inte min ängslan för morgondagen. Fast de inte äger mer än 200 så kan de direkt köpa en sak som de tycker om utan att tänka på att de behöver kanske pengarna till något annat nödvändigare.

Ulf hjälper mig att köra hem mina prylar och även hämta mina tavlor som förvaras på Gare du Nord. Det kostar 8 franc i hyra. Jag får också visa mitt paket och visa tullaren, men han är hygglig och det går bra så jag slipper tullkostnaden. Vi äter middag uppe vid Montparnasse. Jag bjuder Ulf och lånar honom 70 franc för visst har han det lite knapert just nu innan vernissagen.

Måleriet

Ulf tycker att jag haft en otrolig tur och han säger också att jag kan vara lycklig. Mina tavlor tycker han också om och tycker det är nästan egendomligt hur påfallande de liknar stilen jag tidigare gjort fast nu ät renare och friskare. Själv är jag heller inte missnöjd med dem även om jag nu i ny miljö hoppas kunna slita mig från det svarta en del.

Idag, den 3 oktober, är det exakt 13 år sedan jag för första gången gick till en riktig målardag, det var till Valands målarskola uppe vid Götaplatsen. Det var en vacker dag med dimma som sakta höll på att försvinna i ett solglitter. Nu sitter jag liksom då inför något nytt. Jag satsar ännu en gång på mitt måleri, liksom på nya kula.

Det är ju visserligen inte första gången för mig i Paris, men den här är den allvarligaste och mest krävande. Lyckas jag inte bra så får jag nog klart förstå att mitt tillfälle inte återkommer. Mycket talar dock för att denna gång, till skillnad från tidigare, borde gå vägen.

Men jag innehåller inte lika stor lust som jag gjorde för 13 år sedan. Mitt sätt är för tungt, kanske jag har slitit för hårt, eller är det inbillning. Jag bör nog satsa på det friska och i stället för att gräva ner mig söka glädje och lust. Det finns ju så mycket som man kan se och lära. Ja, kommer jag bara över sommarens sorger, så skall det nog bli fint.

Vernissagen

Klockan fem åker jag till Ulfs vernissage. Det är mycket folk och en del svenskar, Georg Suttner, Torsten Andersson, Tor Bjurström. Jag talar med Bjurström och jag får hans adress. Suttner är vänlig och han påminner mig om att vi har råkats förr i Göteborg, vilket jag inte minns. Han är i alla fall mycket rolig att tala med. Torsten Andersson talar jag däremot inte med, han är verkligen en lustig typ, en ny Olle Hjortzberg. Han har inte mycket i sitt utseende som tyder på att han är målare.

Ulfs etsningar är mycket vackra, absolut så är det de bästa han gjort. Det vilar en feststämning över hela utställningen, nästan som på min egen första på Galleri Aveny i Göteborg. Senare går jag mot Montparnasse och sedan hem till Marcel Pouget. De blir mycket glada när jag kommer, de har just talat om mig. Om några dagar skall de resa till Stockholm med en utställning på Galleri Gummessons. Det skall bli intressant att se hur det går där.