Picasso

Genom min enorma beundran för Picasso, ett inträngande i hans konst och hans tänkande, kände jag att eftersom han aldrig fått göra något monumentalt, varken målning eller skulptur. När jag 1958 fick tag på boken ”The private world of Pablo Picasso” av David Duncan Douglas så förstod jag att han nu drömde stora drömmar, enorma önskningar. Han ville se sig själv i storformat, något som de flesta artister drömmer om men ytterst få i vår tid får uppleva.

Vid den tiden var jag ordförande för Grupp 54 och var med på ett möte på Röhsska Museet i Göteborg som skulle handla om Charles Felix Lindbergs donationsfond på 250 000 kronor. Pengarna skulle användas till att köpa ett skulpturalt verk av en känd internationell konstnär. Det talades bland annat om om Marino Marini och Henry Moore.

Göran Axel-Nilsson ledde mötet och där fanns också professor Helge Zimdal, där fanns en skådespelare som hade en fantastisk säker röst. Så fort han yttrade sig så verkade vi andra som gnälliga barn. Där fanns också Rudolf Flink från Konstnärsklubben, en annan konstnärsorganisation i Göteborg.

I den konstkunniga församlingen började jag prata och säga att kanske man skulle kunna vända sig till Picasso. Så berättade jag att i min bok fanns en modell som Picasso antagligen ville se som stor skulptur omkring 15 meter hög. Det kunde jag mäta upp med hjälp av de två små figurerna i boken som jag räknade med var kanske 1,60-1,70 m höga. Jag såg också att den skulle stå vid vatten, vilket horisonten och segelbåten berättade för mig. Varför inte vända sig till honom nu för att skapa en skulptur?

Han tycks nu ha en dröm att få göra stora monumentala verk och jag menar med hans enorma kostnader för sin konst kan han ju inte tro att någon plats direkt skulle kunna betala ett sådant stort verk. Vad är det som säger att han inte skulle kunna skänka en sådan här rent konstnärligt medan alla pengar skulle läggas på uppförandet som naturligtvis inte heller var en billig sak? Och Göteborg, varför inte? Den skulle kunna passa bra på något av de små skären på infarten till Göteborg. Det var något som helt sonika hade styrt mig i min entusiasm för Picasso, som jag förstod när jag hade pratat färdigt. Det hade i stort sett tagit alla mina krafter att förmedla mina visioner med inlevelse.

Alla tittade på mig uppifrån och ner som om jag var smutsig eller luktade illa. Man sade ingenting och jag sjönk ner djupt ner på stolen och förstod att jag hade gjort en tabbe. Man köpte i alla fall den fantastiskt fina skulpturen Vilande figur i två delar III av Henry Moore som står uppe i Slottsskogen, kanske lite alltför diskret. Den borde synas och stå på ett ställe där lite mer människor rör sig. Men i alla fall, det var ett mycket gott köp.

Nesjar

1963 i december reste jag med min familj Britta och Lars i Frankrike. Det regnade och var grått och vi kom in på en liten trång väg. Den var närmast omöjlig att mötas på eller köra om. Rätt som det var låg det en grå VW-buss från Norge framför mig på vägen. På något sätt fick jag för mig att det var roligt att retas lite grann eller göra någonting, så jag började tuta, vilket gjorde att mannen i bussen körde in på vägkanten.

När jag åkte förbi och tittade upp så såg jag att stackaren hade skägg. Jag förstod att det var en konstnär så jag stannade och mannen kom ut. Han gick som en norrman, så som norrmän gör som har gått ofta i fjällen, med långa egendomliga steg för att hålla balansen också. Han presenterade sig som Carl Nesjar och jag svarade vem jag var och han nickade.

– Då förstår jag att damen som är med dig i bilen är Inger Sitter.

– Akkurat, det är det.

– Är ni ute i Frankrike och turistar?

– Nej, vi bor här.

– Jaså, gör ni det. Jaså, var då? I Paris?

– Nej, i Savigny-sur-Orge.

– Men det gör ju vi också. Hur länge har ni bott här?

– Ja, vi har bott här i tre år.

Jag hade bott där i fem år, men staden var sådan att man kunde bo i olika delar och ändå inte mötas. Han bjöd hem oss till sig på te och vi kom hem till ett litet hus med trädgård där vi satte oss och pratade. Eftersom jag visste att han både målade och var en mycket duktig fotograf, säger jag till honom:

– Vad gör ni nu för tiden? Målar ni eller fotograferar?

– Nej, jag lager skulpturer og arbeider åt Picasso.

– Picasso. Har du sett honom?

– Javisst.

– Känner du honom?

– Javisst, både Inger och Gro och jag har varit nere hos Picasso många gånger.

Jag blev alldeles förundrad och ställd eftersom jag hade en sådan önskan att lära känna Picasso och förstå hans konst.

– Kom, skall du se, sa Carl.

Så gick vi upp på andra våningen. I ett litet rum stod det ett tiotal skulpturer i olika storlekar och den största av dem var den skulptur som jag hade pratat om på Röhsska Museet och som var med i min bok.

– Vad menar du att du gör?

– Ja du vet, Picasso har aldrig fått göra något monumentalt i hela sitt liv och nu vill han gärna se sina saker i stort och genom materialet naturbetong så kan jag hjälpa honom att förverkliga stora ting. Dessutom, förstår du, så skänker han idén om omkostnaderna läggs på uppförandet för det blir ju väldigt dyrt.

– Du, vill du berätta det där en gång till?

– Javisst.

Och så drog han det en gång till och då rös jag i hela kroppen. Jag tyckte att jag fick som en hand som tog mig i nacken och pressade mig framåt. Det var i stort identiskt med min idé från mötet på Röhsska som hade gått jorden runt och nu träffade mig i nacken i Savigny-sur-Orge.

– Men den skulpturen som står där 15 meter hög, vad kostar den?

– Den kostar akkurat 150 000 kronor.

Han berättade att han gjort en del småting och prov runt om, bland annat Fiskarena i Oslo men inte fått en konkret beställning på en stor skulptur ännu.

– Men du, varför har du inte gjort en stor skulptur i Skandinavien?

– Nej, de tror ikke på mig. De tror ikke på at det er en ekte Picasso.

– Men kära du, det var konstigt. Kan jag få ta med mig den här skulpturen hem till Sverige?

– Javisst, men du, det är bråttom för New York var här bara för några dagar sedan och de är nu hemma i New York för att se om de kan finna en bra plats.

Kristinehamn

Detta var veckan innan jul. Jag hade lovat att fira julen med Lars i Paris och se på de vackra ljusen i butikerna. Men nu var det bråttom. Jag tog skulpturen med mig i bilen och körde så fort jag kunde upp genom Europa igenom Sverige, förbi Göteborg, upp till Kristinehamn för där visste jag att hade funnits 150 000 kronor i en fond till en skulptur i många år.

Jag ringde och pratade med kommunens ordförande Göte Berg och det sammankallades ett möte ett par dagar före jul. Det kom en del, inte alla, av stans styrande. De kom med sina påsar skramlande med julklapapr eller klirrande med julspriten och undrade på vad fasen det här var för någonting.

– Vi hade ju ett avslutane möte innan Lucia?

– Ja, sa Göte Berg, jag vet inte men Bengt Olson är hemma från Paris och har en idé här och jag kan inte göra annat än att kalla på er. Det verkar konstigt och är bråttom.

De tittade på mig och nickade och kände nog igen mig lite grann. När vi hade satt oss vid det långa bordet började jag berätta om Picasso. Vem han var, hur han målade och hur stor han var och det ena med det andra. Jag höll på länge och jag tyckte till slut att dessa gubbar började vrida på sig i stolarna och snart såg ut som griniga Picasso-ansikten. Då ställde jag upp skulpturen på bordet.

– Picasso har aldrig fått göra några stora grejer i sitt liv, men nu vill han se det förverkligat och därför skänker han konstverket, om pengarna läggs på uppförandet. Den här skulpturen, 15 meter hög, kostar 150 000 kronor att göra och den skulle kunna stå här Kristinehamn vid vattnet. Och jag måste också säga att nu är det så att New York är hemma och söker en plats för skulpturen. Men om Picasso skulle föredra Kristinehamn framför New York, vem av er skulle våga säga nej för framtiden?

Göte Berg tog klubban och var beredd att klubba beslutet. Han sa.

– Är det för så att Picasso väljer Kristinehamn före New York skall väl inte vi säga nej!

– Nej!

– Kan vi besluta att gå vidare med detta projekt?

– Ja!

Pang! hördes när klubban slogs i bordet och beslutet var taget.

Sedan reste sig alla upp, önskade varandra god jul och med klirrande och prasslande påsar försvann de lättade över att de kommit så lindrigt undan mötet. Naturligtvis trodde ju ingen att Picasso skulle föredra Kristinehamn framför New York.

Jag ringde genast till Carl Nesjar och talade om att pengarna fanns klara i Kristinehamn.

– Men vad skall jag säga till New York?

– Det är inte mitt problem.

7 juli 1964 skrev Picasso på ett foto taget av Carl Nesjar, där Picasso står tillsammans med sin skulptur.

– Oui, Kristinehamn.

Och så signaturen Picasso.

Han hade alltså valt Kristinehamn. Ett enormt arbete startade och redan ett år senare vid midsommar invigdes skulpturen, 15 meter hög, uppförd i cement av Skånska Cement och Carl Nesjar som hade stått för blästringen efter Picassos modell och skisser.

Det blev en märklig midsommarfest där de flesta människor stod förundrade över denna märkliga företeelse. Hela staden bjöds in med bussresa till Vålöviken där det bjöds på tal, musik och dans. De hade aldrig mött Picasso tidigare. En del förstod kanske vad det handlade om. Alla var förundrade, men lyckliga ändå, för de förstod att någonting stort måste det ju vara eftersom det är seklets mest omdiskuterade och mest kända konstnär.

Göte Berg höll ett som vanligt bra tal och hovpoeten Bo Setterlind läste poesi.

Skulpturen

Sedan dess har folk från hela världen besökt Kristinehamn för att beskåda Picassos största monumentala verk och de flesta har stått förundrade över hur det varit möjligt att den har hamnat i denna lilla stad, i detta ändå ganska vilda landskap långt från de kulturella centrum som till exempel Paris och New York. Det är en oerhörd upplevelse inom konsten, som varje år drar internationellt intresse och genom denna skulptur har Kristinehamn fått en kulturell plats på kartan. Kulturen har blivit ansedd och ha ett värde i Kristinehamn igen efter att de rev alla vackra trähus på 1950-talet.

Det var en märklig upplevelse att veta att Picassos första och största verk genom alla tider kom att hamna i min hemstad Kristinehamn. Men där har den stått i över 60 år i regn och sol, i blåst och ensam under nätterna med endast himlens stjärnor som tindrat och beskådat verket. På samma gång som skulpturen på något sätt verkat som en nästan färdig raket att ge sig iväg ut i universum. Lika unika och främmande som skulpturerna på Påskön står där att förundras över. Det är ett fenomenalt fenomen inom konsten.

Den 22 juni 1965 dagarna före midsommarafton, fick jag ett signerat kort av Picasso, samma dag som jag fyllde 35 år.