La Coupole

Jag satt på La Coupole tillsammans med några svenska målare och Marcel Pouget och åt förmodligen löksoppa med lite extra bröd bredvid och lite vin och lite kaffe efteråt. Det är en mycket god rätt och man blir mätt. Men ibland tyckte man också om att festa lite grand och i mitt fall har jag alltid tyckt om grillade grisfötter och de är väldigt goda på La Coupole.

Det är ju inte vad svenskar som kommer ner hastigt till Paris väljer, men har man ätit de där andra maträtterna av franska grejor, så tar man gärna sådant. Ibland har de faktiskt till och med stekta grisöron och det är ju mycket speciellt. Det är mest brosk, men tycker man om brosk, vilket jag gör och min syster också gjorde då har man en stund att tugga. Så tar man ofta ett ordentligt glas rödvin till som är lite mustigt.

Vi satt där så där halvvägs nersjunkna i våra funderingar och våra svårigheter med ekonomi och annat och drömde om att på något sätt få ställa ut eller någonting i den stilen. Det var väl egentligen innan jag började ställa ut ordentligt. Marcel hade ju redan börjat, så han hade startat redan med sina kontakter. Det var ju också ganska många svenskar nere i Paris ett tag. Jag minns en som då och då kom och det var Lage Lindell. Han var alltid besviken på franskt måleri och vi tittade på honom och nickade. Vad var det egentligen som inspirerade i det måleriet?

Vid sidan om oss hörde vi rösterna från fyra högljudda människor som arbetade inom kulturen i Frankrike, det vill säga den ekonomiska och politiska kulturen. De som hade en säker lön och reste kors och tvärs genom Frankrike. Framför allt satt de och pratade om sina långa resor till alla världens hörn. Någon sade att de började få kontakter med Kina och ville planera en resa dit. Vi som varit många gånger i Amerika och i Sydamerika och till och med i Australien men inte i Kina. Det vore ju toppen. Där satt de och berättade om upplevelser på museer i Amerika, Kanada, Sydamerika och Japan. Vi kände oss verkligen nerböjda. Vi som var de skapande människorna hade inte en chans att få resa. Men vi var vana vid detta. Vi fann oss i vårt öde.

Vi hade valt jobbet som konstnär och ingen av alla dessa åtta hade tillnärmelsevis en så spännande dag som vi som skapade och vissa ögonblick lyckades och hur det gick till kunde man dagen därpå själv inte riktigt förstå. Det var som ett ständigt sökande och då och då ett vinnande steg framåt. Det var ju konsten alltså. Det är ju klart att dessa resor och ögonblick som de hade upplevt på museerna var roliga för dem, men vad de lärde av det vet man inte.

Det som vi konstnärer har skapat kan man beskåda i all evighet. Det är det som är fantastiskt. Tavlorna kan ju försvinna flera hundra år i något gammalt lager eller vad som helst och sedan dyka upp igen och begrundas och förstås eller motsatsen. Men det blir i alla fall en stund av betraktande tillbaka i tiden när de gjordes och man kan eventuellt dra jämförelser med kända konstnärer från samma epok som har lyckats att verkligen slå igenom. Många av tavlorna kommer förr eller senare att få sin plats.

Ja, det är skillnaden med att skapa. Naturligtvis måste ju dessa museimänniskor vara med och göra inköpen i tron på framtiden. De gör också sina utställningar på Musée d’Art Moderne de Paris och på Louvren och överallt. Vi konstnärer går ju naturligtvis dit och känner oss glada när vi ser dessa föregångare till oss som har lyckats och fortfarande lyckats långt efter att de är borta.

Dessutom har det på senare år skett att vissa människor och artister nästan blivit en slags fabrikationskonst. Tavlorna känns igen på långt håll. Man ser direkt att det är en Matisse eller Picasso eller Soulages. eller vem som helst. Bernard Buffet till exempel, en kilometer bort med kikare kan man ju se direkt att det är en Bernard Buffet. Många målare som varit mer intimister får däremot räkna med en lång period av tystnad. Ja, så är det med konst. Men de flesta målare blir ganska gamla, om de inte dör unga på grund av missbruk.

Då och då dyker det upp en människa som säger:

– Jag har en målning av dig som vi köpte på en auktion.

– Vad bra, säger jag. Då har ni i alla fall inte överbetalat den.

– Nej, det vet vi att vi inte har, för vi har ju tittat på utställningspriserna och då förstår man ju att man gjort en bra affär.

– Ja, det är roligt att ni känner er nöjda.

Som tur är säljs tavlorna på utställningar med en bra galleriägare i allmänhet till de priser som konstnären behöver för sitt skapande. Idag har auktionerna blivit någon slags egendomlig historia. I ena änden höjer man en människa som kanske bara gjort några få grejer till miljonklassen, utan något som helst värde mer än att några människor med pengar har slagit klorna i personen och vill ha just den tavlan. Det känns märkligt att en tavla då kan kosta en miljon. Det finns ju sådana som koncentrerar sig på en målare med hjälp av vissa gallerier. Riktiga samlare. Fast om man tittar på den lugna strömmen av måleri som passerar auktionerna så kan man i dag köpa jättefina målningar av tidigare mycket kända och fortfarande uppskattade målare som hänger på de finaste museerna. Ja, det är en röra man lever i i dag. Allt har blivit så uppochnervänt.

Arkitekter

Till alla som kommer och frågar mig om de skall bli målare eller arkitekt säger jag att om du tvivlar på måleriet, så för Guds skull bli inte målare. Den saken är klar. Det kommer dagar då du knappt har råd med mer än ett par ägg och en löksoppa. Så bli du arkitekt istället. Alltid finns det någon kommun eller något annat som kan ha behov av dig. Det finns faktiskt advokater och arkitekter lite överallt och de får oftast ett bra betalt fast jobb.

De flesta förstår ju om de gått Chalmers eller Tekniska Högskolan mer än många andra vad som gäller. Men de har också alltför ofta fallit för frestelsen att erbjuda sina tjänster genom att säga att bygget i fråga kan bli riktigt billigt, att det inte kommer att kosta så mycket. Det är helt fel att tänka att man kan skapa billiga kopior för att få jobbet. De ska säga att den här byggnaden behöver vara så och så och faktiskt är värd sina pengar för att skapa på rätt sätt. Svenska folket behöver den uppskattningen och känslan av lycka i sin vandring genom städerna när de kan se fin arkitektur istället för billiga plåtlådor för nån vill snåla in på pengar istället för att bygga vackert.

Titta på Alvar Aalto som, tillsammans med andra arkitekter, verkligen fick Finland inte bara upp på fötter utan till världsberömmelse. De talade inte om ekonomiska saker utan de talade om arkitektur. Det berodde på att de hade fostrats i en skola specialiserad på arkitekter, inte som vi i Sverige som har skolat arkitekterna i att det viktigaste är att det blir billigt.

Vi har ju redan byggnadsingenjörer som arbetar med teknik och få byggnaderna att bli säkra och fungera. Så ge istället mer konstnärlig inriktning åt arkitekterna så de får lite roligare saker att bita i. Det är inte alltid trevligt att träffa dessa arkitekter som från början hade en dröm att de skulle kunna göra vackert men där resultatet sedan blir en tråkigt och intetsägande billig variant.