Kristinehamn

Att växa upp i Kristinehamn innebär att man lever med ett mindre hav i söder. Det sätter sprätt på både lekar och drömmar om resor långt ut i världen. Den ljuva blandskogen längs stränderna, solens reflexer med återsken på himlen, gav ett friskt och levande ljus över staden. Den brukade jorden mot Järsberg och Ölmeslätten, med kor och hästar. De stora mörka granskogarna i norr, gömmande små tjärnar och skrämmande myrmarker. En skog så djup att den sträcker sig långt bort mot Sibirien. Allt detta i det geografiska bälte där vi klart kan avnjuta fyra årstider med deras växlande färgspel. Mycket av detta bildar grunden i mitt måleri.

Men själva staden hade också ett rikt liv innanför staketgatorna. Det gamla gatunätet, kantat av affärer, gjorde att staden lyste i sin helhet. Sju herrekiperingsaffärer, lika många konditorier. Ja, fanns det inte till och med sju mataffärer av närmast lyxklass bara på Kungsgatan? Fyra biografer med två föreställningar varje kväll. Dans på Folkan och i Statts festsal varje helg. På sommaren Folkets Park. Idrott och lekar av många slag. Världsmästare som John ”Mix” Mikaelsson och Starke Arvid. Boxare som Tore Berglund. Ja, det var svårt att hinna med allt roligt. Det enda vi var avundsjuka på i Karlstad var deras simhall och EPA-varuhuset.

Kristinehamn var vid den tiden också rikt på hantverkare och små industrier, mejeri, slakteri, KMW, Albin. Ja, det tycks som om vi nästan var självförsörjande. Vilken lycka för ett nyfiket barn att ha möjlighet att se och ta del av detta rika yrkesutbud inför nästan öppen ridå.

Staden som helhet kände jag som min egen ficka. Vi flyttade sju gånger på sjutton år, kors och tvärs, och mycket snabbt blev jag klar över hur olika områden satte sin prägel på lekar och påhittighet. Från Djurgården, då ännu med ganska orörd natur mellan husen, till Norra Staketgatan eller Byggmästargatans välväxta trädgårdar med sopade trottoarer och krattade grusgångar, där varje litet felsteg ledde till en tillsägelse.

Eller skillnaden på vintern i Sanna, där solen inte nådde högre upp än till tallskogsrötterna i Espingskogen, allt medan solen sken på Villastan i dess söderläge. Detta upplevde jag djupt och det fick mig tidigt att förstå att miljön betyder mycket för sinnet. Och i mitt fall, eftersom jag senare arbetat med konst i arkitektur, vet jag att en god miljö har stor betydelse för välbefinnandet. Kristinehamn är i dag känt vida omkring genom Picassoskulpturen. Men det hindrar inte att det har funnits och finns mycket annat i staden.

En gång i Paris hos min frisör, inte långt från Operan, kom jag att sitta intill en gråhårig, stilig gentleman som frågade mig om min nationalitet.

– Varifrån kommer Ni?

– Svensk från Kristinehamn.

– Oh là là! Tallunden! Vilken fin, kultiverad publik! Vilken scen! Inte en trasig lampa!

Jag minns hur vi alla var klädda i välpressad kostym, blanka skor och slips, oavsett om vi kom från stan eller utifrån. Vi ville vara gentlemän i vårt uppförande, som mannen i frisörstolen bredvid – Maurice Chevalier.

En sak till som jag tycker har berikat mitt liv i Paris. Kristinehamn ligger i Värmland, där folk fortfarande tycker om att prata och berätta. Och det har hjälpt mig att franskan har mycket av värmländskan i sig: dö o lö å si o sa ä samme sak.