Charles Estienne

Det hade väl gått ett år ifrån det att jag hade lämnat Galerie Maeght och följt Daniel till hans nya galleri Beno d’Incelli. De låg inte långt ifrån varandra, i samma område med många gallerier på en gata vid namn Rue Miromesnil, alldeles intill Métro Miromesnil. Det skulle bli min första utställning i Paris och det hade skett mycket, verkligen mycket, under det sista året från de målningar som Monsieur Maeght tyckte så mycket om och som var mycket mer dunkla och mörka, på sätt och vis svårare.

Nu hade ju färgen kommit som genom ett under genom att jag hade flyttat upp till sjätte våningen i ett höghus. I stället för markplanet under de stora mörka kastanjerna och trädrötterna i Slottet i Savigny-sur-Orge hos familjen Agid där jag hade målat de flesta av målningarna som jag hade visat och hängt på Galerie Maeght. Det kan hända att om jag hade stannat på Galerie Maeght så kanske denna förändring i mitt måleri inte hade uppskattats, för dessa målningar var mycket mer speciella, till och med lite skrämmande. Ja, till och med väldigt skrämmande. Rött, violett, blått och vitt blandades i organiska former.

Daniel hade fått krypa in i ett mycket litet kontor till skillnad från det han hade haft på Galerie Maeght och på väggarna hängde fullt av tavlor. Där hängde också en målning av mig, inte större än ett dubbelt skrivark, med en blå ton och vitt, nästan ett ljus som månljus i snö.

En dag kom Charles Estienne dit, den främste kännaren och poeten av lyriskt abstrakt måleri, en man som hade fört fram den nya skolan efter kriget.

– Vem har gjort den där målningen?

– Ja, det är en svensk som skall ställa ut här nu om en månad.

– Det skulle vara intressant att se mer av honom.

– Ja, du kanske vill skriva ett förord till vernissagen?

– Nej, nej, sade han. Så lätt är det inte.

Det var faktiskt en mycket, inte fräck men i alla fall vågad fråga till denna respekterade man.

– Han heter Bengt Olson och bor utanför Paris, i Savigny-sur-Orge, tre mil. Man får ta tåget.

– Ja, det kan jag väl göra.

Det bestämdes att Charles Estienne skulle komma på besök till min atelje i Slottet, klockslag och allting. Jag hade ju förberett mig. På min vägg med träpannåer hade jag spikat upp spikar lite här och var så att jag kunde visa flera målningar. Min utveckling sedan jag kom till Paris, med bland annat en del av Maeght-målningarna.

När klockan var tre var jag mycket spänd. Det ringde på dörren och där utanför stod en sliten man i en keps, som jag måste säga nog hade varit använd i många år, och en slipsknut som var knuten en gång och aldrig mer. Kläderna var verkligen ingenting att skryta med.

Jag vände mig snabbt om för att springa in och ta fram en slant, för jag trodde att det var en av dagens vandrare som kom för allmosor och jag var färdig att sträcka fram francen, när han istället gick rakt in och sade:

– Charles Estienne.

Jag stängde dörren och försökte säga att han var välkommen. Jag hade lärt mig att säga ”bienvenu”. Det hade jag läst i ordboken på morgonen.

– Bienvenu. Välkommen.

Han ställde sig mitt på golvet, tog inte av sig ytterkläderna, inte ens mössan, och så gjorde han en gest som betydde att jag skulle börja.

Jag började med mina första målningar, som var nästan svarta och mörkblå och ristade i organiska former, trädrötter och växtdelar. Det övergick sedan sakta mer till grönt och brunt. Han tittade, sade ingenting, bara tittade rakt fram på tavlorna. Det gick ganska smidigt tack vare att jag hade organiserat och ställt upp det så.

Rätt som det var började färgerna ljusna. Det blev en vit fond i stället för en mörk fond. Det gick över till de nya röda, violetta, helt andra färger. Efter en liten stund med dessa målningar vände han sig lite grand åt sidan och ställde sig och tittade ut genom fönstret. Då tänkte jag, jaså, de här tyckte han absolut inte om. Efter en stund slutade jag visa tavlor, för jag kände mig ju misslyckad. Då sade han:

– Continuer.

Han vinkade med armen, så jag förstod att han ville jag skulle fortsätta, och det gjorde jag. Sedan, mitt upp i alltihop, frågade han på franska och gestikulerade:

– Har ni ingenting att dricka i det här huset?

– Ingen alkohol. Kaffe?

– OK.

Jag sprang ut i köket för att värma vatten, tog fram två koppar och Nescafé och så hällde jag upp vatten och ställde brickan på en pall. Han tittade på mig, och sa:

– Nescafé?

Nej, det ville han inte ha. Då fick det vara. Stämningen var inte rolig alltså. Jag kände mig inte bekväm med dålig franska och dåligt kaffe. Efter en stund var det hela färdigt. Han tackade, tog inte i hand eller något sådant. Det hade vi inte gjort i början heller. Sedan gick han iväg ut och jag stängde dörren. Jag hade nog aldrig känt mig så nerslagen, verkligen nerslagen alltså. Det var ju den första och största kritikern i Paris överhuvudtaget. Det var motsvarigheten till surrealistledaren André Breton, som höll koll på surrealisterna så att de knappast vågade andas eller ändra någonting i sitt måleri.

Vernissagen

Jag väntade, som det kändes stelfrusen, några dagar. Men så åkte jag in till Daniel för vi skulle ju snast ha utställningen och jag ville att han skulle komma och hämta tavlorna. När jag kom in på Daniels kontor sade han:

– Han skriver förordet!

– Vad säger du?

– Han tyckte väldigt mycket om dina målningar.

– Nej, han tittade inte på mina målningar, sade jag. Han stod och tittade ut genom fönstret.

– Nej, han tittade nog, sade Daniel.

Bara några dagar efteråt kom han med texten och Daniel kom ut till mig i Savigny-sur-Orge och visade den.

– Fantastiskt. Om du visste vilken fin poesi. Han förklarar det på ett rent sätt. Han är en mästare.

Katalogen trycktes faktiskt i Sverige, hos Isakssons Boktryckeri, med bilder och reproduktioner även i svartvitt och ett foto på mig. Omslaget var ritat med tuschpennor, blått och rött, på ett sätt som Jean Dubuffet sedan kom att arbeta mycket med.

Det blev en helt fantastisk vernissage. Det var så mycket folk, många konstnärer, många kritiker och jag kunde ingen franska. Jag stod där tillsammans med Olle Zetterquist, för han och hans fru var då boende på Cité Université. Han var ensam, för Denise var hemma och såg till dottern. Det var också andra svenskar där.

Då och då kom någon fram och började tala med mig, fråga mig saker, bland annat en konstkritiker, Mme Julia Rousseau, dotter till den store naivisten Henri Rousseau. Hon var gammal nu och välkänd i dessa kretsar.

Jag trodde att alla utställningar var så här, och sedan blev det en hejdundrande fest på Brasserie Flo uppe vid Rue du Faubourg Saint-Denis i de lyxiga kvarteren. Inne på en gård låg brasseriet. Det var ett brasserie från östra Frankrike på gränsen till Tyskland, det vill säga mustig mat, känt för sina grisfötter och annan liknande mat.

Beno d’Incelli bjöd på hela kalaset. Det var hans vänner och hans vackra fru, och det var de kända konstkritikerna Charles Estienne, Jean-Jacques Lévêque och Lucio Fontana, en argentinsk kritiker, fotograf och målare. Ja, det var en ordentlig fest verkligen. Vi höll på länge.

Sedan splittrades vi, men några av oss åkte upp till Montparnasse och där satt vi och pratade länge. Det var fotografen Tommy Eibrand och Lars Westman som var redaktör för Vi. Där fanns också Philip Dickman. Han var ung då, som jag, välklippt och slank. Charles Estienne var också där med sin vackra unga fru Odile Vacherot.

Den natten åkte jag de tre milen ut mot Savigny och min bostad och ateljé, verkligen lycklig, enormt lycklig. Även om jag inte hade förstått mycket av allt som sades på franska.

Kritiken

Utställningen fick strålande kritik. Bland annat Geneviève Bonnefoi skrev i Les Lettres Françaises:

– Äntligen en riktig målare, en sällsynt företeelse i vår tid.

Då syftade hon på popkonst, som hon inte ansåg vara riktigt måleri.

Det skrevs två gånger i Le Monde och Georges Boudaille skrev en strålande kritik som var lite märklig, avskräckande men respektfylld, för han tyckte ju att mina målningar var väl skrämmande starka.

Jag läste inte kritiken och det brukar jag inte göra, oavsett om den är bra eller dålig, för jag vill inte bli störd i mitt eget tänkande. Ofta brukar det ta månader och år innan jag läser den.

I det här fallet tog det sju år innan Geneviève Bonnefoi, lustigt nog i Sverige, i min bil på Varaslätten, frågade mig:

– Nå, vad tyckte Bengt om min kritik i Les Lettres Françaises?

Jag blev ju stum.

– Jaha, det förstår jag. Den har du naturligtvis inte läst än.

Nej, det hade jag inte. Men hon hade en portfölj med sig full av papper, kritik och artiklar. Vi var nämligen i Sverige för att hon skulle skriva en bok om mig och hon ville se mina rötter, lära sig förstå mina egendomliga färger, det violetta, var jag fick dem ifrån och mycket annat.

Då läste hon den goda kritiken medan jag körde. Jag blev väldigt stolt och samtidigt ledsen, för tänk om min pappa hade fått höra detta. Men han hade gått bort några år tidigare. Han som hade följt starten av mitt konstnärskap i Sverige och resan till Frankrike med enormt intresse, stöd och nervositet. Detta var bekräftelsen på att jag verkligen hade lyckats.