Mötet

Våren 1967 hade jag åkt på min vanliga vårförkylning, som jag nu börjar på att tro är en allergi. När det vackraste vädret visar sig i Paris, då alla träd och kvistar slår ut då börjar min förkylning. Denna gång låg jag förkyld på Hôtel le Royal Rive Gauche på Boulevard Raspail, därför att när jag bodde ensam ute i Savigny, så hade jag svårt med både mat och att handla. På den tiden var hotellen så billiga att man kunde ta in på skoj över en natt, om man inte hade lust att åka hem, dyrare var det inte. Men där låg jag alltså och hade både rum, värme, frukost och middag nere på restaurangen och bäddning och städning och telefon, ja allt jag behövde.

Då ringde telefonen och en man sa någonting på franska om att jag måste komma på ett viktigt möte. Jag hann inte uppfatta allt för jag hade 38,5 i feber och då brukar jag vara mycket försiktig.

– Jag ligger sjuk, sa jag.
– Ta en taxi, sa han.

Rösten var mycket bestämd. Jag hann uppfatta att de hade sökt mig flera dagar så det var bråttom. Jag ringde Danile Gervis och frågade om det var på riktigt och ingen som drev med mig. Han sa att det var ett viktigt möte för ett jobb. Jag klädde mig, tog en taxi och åkte till adressen som låg någonstans upp mot Boulevard Haussmann.

På övre våningen av ett stort hus hade våningen inretts till ett arkitektkontor, ett enormt kontor. Alla hälsade och jag togs emot med vördnad och jag förstod ingenting. Jag var visserligen rakad men jag kände mig inte så pigg och presentabel för ett möte.

En man tog mig med och förde mig in till rummets mitt i en stor oval byggnation utan fönster. Det var ett mörkt rum med ett stort långt bord och på båda sidor på väggarna fanns magnettavlor där man kunde hänga upp stora ritningar och papper.

Det kom strax in fem yngre män, elegant klädda som var och en hälsade och slog sig ner mitt emot mig och började på att rulla upp skisser på ett ofantligt stort hus. Jag fattade ingenting. Det enda jag trodde faktiskt var att de måste ha tagit fel. Mig kunde det ju inte gälla och än den ene än den andre beskrev saker och ting och jag lyssnade men fattade ingenting.

Först då den sista av de fem visade att regnvattnet skulle samlas upp på det vinklade huset och sedan störta ner på båda ytterkanterna i en ränna och sedan vidare i olika trappsteg ner till en sjö som låg längre ner, då vaknade jag till på något vis och förstod att det ju var något spännande.

Sedan försvann dom och chefsarkitekten Daniel Badani kom in, en trevlig typ, lite italiensk i sin elegans. Som doftade också någonting behagligt.

Han rullade upp en lång stor ritning och började tala om att detta hus som skall byggas. Préfecture de Créteil á Val de Marne som planerades kosta en kvarts miljard. Här skulle estetiken få spela in och det gällde nu att göra en entré. Nästan halva nedre botten av huset bestod av en stor lokal. Ungefär som Centralen i Stockholm med en massa 8 meter höga pelare, 80 cm breda och en meter på längden. Och så visade han flera stora väggfält samtidigt som han också beskrev att det var genomlysning på nedre och andra planet ner genom landskapet och sjön nedanför.

Erbjudandet

Han hade poetiska besked, så det vattnade sig lite i munnen på mig. Det hela handlade om ett gigantiskt konstverk på 800 m2 och de hade sett mina skisser på min andra utställning, där det var landskapsbetonat och han hade även sett den första utställningen på Galerie Beno d’Incelli och beundrat den enormt och den fantastiska kritik som jag hade fått. Det stod bland annat att ”Äntligen en riktig målare, en sällsynt sådan i vår tid när det numera handlar om fotobilder och annat från Amerika”. Detta skrevs i Lettres Francaises av Geneviève Bonnefoi, en av de främsta kännarna i Paris som hade byggt upp och skapat både Jean Dubuffet, Jean Fautrier och Henri Michaux, de tre största vid den tiden.

När han hade berättat allting om att han ville ha blästrad betong, för det hade han sett på en utställning som jag och Daniel Gervis hade gjort tillsammans för att visa Picasso-skulpturen i Kristinehamn och som jag hade tagit ner till Paris i flera fina foto och som gjorde att Daniel ordnade en utställning på Musée Jean-Jacques Henner, och själv hade han redan fullt med min utställning på hans gallerie.

Det som hade lockat Badani var att det var luft och ljus, horisonter och en känsla av vatten och vegetation och träd och annat som gjorde att han vände sig till mig. Han ville inte ha Picasso och inte Chagall. Han ville inte ha stora figurer med stora ögon och kantiga former som Picasso. Han ville inte heller ha dansande fiolspelare på väggarna som Chagall, utan här skulle det vara något nytt som vi inte har sett förut, sa han.

När alltsammans var färdigt så sa han helt sonika:

– Har Olson mod att ta sig an detta erbjudande? Har Bengt Olson mod att ta ansvar för den hela konstnärliga utsmyckningen?

Jag blev ju alldeles stum men fick fram i alla fall, med Guds hjälp:

– Jag måste ha betänketid.
– Hur länge då?
– Ja, en månad, sa jag för då räknade jag att jag skulle vara fri från förkylningen och hunnit diskutera det hela med Daniel Gervis, som jag förstod låg bakom det hela. Det var ju där utställningen hade varit.

Efter tre veckor träffades vi igen och då sa jag att jag kan ju göra lite skisser så får jag se. Och det gjorde jag, men jag hade missuppfattat honom. Jag gjorde skisser på min första utställning som var mer organiskt runda och utan horisont, dumt nog alltså.

– Nej, de vill jag inte ha, sa han. Det är de andra jag vill ha med inslag av naturen.

Jag blev närmast besviken, kände jag. Men jag satt igång ute i min ateljé, diskuterade ibland med Daniel, som vi alltid hade gjort om alltsedan vi träffades första gången.

Carl Nesjar

En vacker dag så var skisserna äntligen klara och mannen som skulle blästra var Carl Nesjar. Han som hade blästrat åt Picasso i Kristinehamn och även åt Siri Derkert i tunnelbanan i Stockholm. Vissa konsthistoriker tror fortfarande att det var Siri Derkert själv som stod och blästrade med detta tunga redskap som var livsfarligt i alla avseenden. Det var ett sådant där typiskt journalistjippo som hon var väldigt pigg på. Så hon tog äran från alla dessa tre blästrare som egentligen jobbade i flera veckor med konstverket där.

Planeringen gick vidare och jag var uppe hos Carl Nesjar i Oslo och pratade med honom. Tyckte det var nästan genant att han skulle blästra åt mig, men det var ju bestämt så, och jag kunde ju inte blästra. Jag hade aldrig sett hur man gjorde det en gång.

Kvällen innan vi skulle skriva på det slutliga kontraktet i Hôtel de Ville i Paris med polischefen, några ministrar och ytterligare några människor fick jag ett telegram från Carl Nesjar att han inte kunde ställa upp för han hade fått ont i sitt ben vilket han ofta hade. Nu skulle han opereras och han lovade att han skulle hitta andra blästrare. Jag blev verkligen chockad för det var ju Carl som jag i alla fall hade lärt känna personligen.

Jag gick i alla fall på morgonen till mötet i det grandiosa Stadshuset och visade telegrammet för samtliga. De blev ju fullständigt ställda och sa att detta inte kan vara sant.

– Men jag tror att han kanske kan blir bra, sa jag.
– Så här får man inte göra, sa de.

De var irriterade verkligen, men det står att han kan ordna andra som kan blästra. De tog fram kontraktet där jag fick skriva på med min signatur för min konstnärliga teckning, men de tog också fram kontraktet där jag fick skriva på att jag skulle blästra om det inte kom någon annan. Jag blev ju verkligen ställd men litade att det skulle ordna sig så jag skrev på.

Tiden gick och blästrare kom både från Norge och Sverige och tittade på de stora ytorna och de förfärligt bristfälliga ställningarna och slog ifrån sig med båda händerna. Inte en chans att de ställde upp på detta stora arbete. Det tar minst ett år och ställningarna är inte säkra.

Sent 1969 stod jag där och bakom ryggen hade jag flera av dessa mäktiga herrar som hade kommit ut för att titta på hur det gick till att blästra, så intresset var på topp. De hade kommit med sina svartlackerade bilar och motorcyklar och stod i en klunga bakom mig, ungefär tjugo meter bakom mig, där jag för första gången fick klä mig i en gummikostym och med handskar och med en stor hjälm som jag inte hade provat förut.

Jag hade provat en annan variant i Sverige som var lättare. Men den jag satte på mig nu föll ner på magen och från nacken kände jag tyrcket av en slang, där friskluften skulle sprutas in så att jag skulle få övertryck i hjälmen, så att jag inte skulle i mig det farliga stendammet som lätt kunde leda till stenlunga. Jag fick bland annat dricka tre liter mjölk om dagen för lustigt nog tog mjölken ut det eventuella stendamm som kom in i munnen och man svalde det ner i magen i stället för i lungorna.

Där stod jag alltså i en situation som jag aldrig hade stått i förut i mitt liv och jag hade aldrig klättrat i ställningar överhuvudtaget. Jag såg framför mig en hastig fantasi att om jag istället finge sätta mig i en segelbåt, trots att jag aldrig suttit i en segelbåt, med kompass och lite mat och lite fiskegrejor och order att jag skulle åka ensam över Atlanten ner till Rio de Janeiro, så ovant kändes det. Om jag hade  drunknat så hade ju bara mina släktingar sörjt men nu så kommer ju hela Paris-kåren av konstnärer och 20-30 000 fler att studera detta enorma jobb och inte minst både Picasso, Chagall och Miró.

Jag hade fått en hjälpare som skulle sköta dieselaggregatet och kompressorn. Det som alltså gav luft och drev sanden, som skulle spruta ut ur den boaormsliknande snabeln, slangen, med ett munstycke längst fram utav stål. Jag hade dock aldrig sett hur Nesjar hade hållit i redskapet så jag fick improvisera.

Jag fattade med min högra hand i munstycket och la slangen över min högra axel snett ner över mot korsryggen, där jag fattade med vänster hand längst ner så jag fick ett grepp både där framme och där bak och så tog jag ett steg framåt och så vinkade jag till min mörkhyade man ifrån Mali, Simba hette han, det vill säga lejonets kung.

Han skulle hjälpa mig med själva blästringen och flera andra människor skulle hjälpa mig att gjuta och bygga ställningar och städa.

Vilddjuret

Jag var verkligen i en situation som inte någon, någonsin kommer att riktigt kunna förstå. Men jag var ju tvungen att vinka till Simba och han satte på apparaten och med en gång började denna stora boaorm att röra på sig på marken, ganska snabbt, mer och mer våldsamma rörelser kan man säga och allt närmare och närmare min kropp och mina ben.

Men det kom ingen sand och ingen luft ur slangen och där stod jag och alltsammans bara skakade och skakade och jag darrade och svettades både av nervositet och annat. Till slut var jag ju tvungen att vinka av vilddjuret och sakta la den sig till ro på marken och jag vände munstycket bort ifrån mig.

När jag sakta tog av mig masken så dröp vattnet omkring mig ända ner i stövlarna. Jag såg dessa tiotal bruna pepprade ögon och de var kanske också vita i ansiktet för det var ju lika hemskt för dem som för mig egentligen. Allt stod på spel för detta enorma jobb.

Jag andades några tunga andetag, sen kände jag en kraft från ovan och sa:

– Är det inte det jag har sagt hela tiden, att jag har velat ha svenska redskap! Jag tänkte både på hjälmen men även på den där slangen, för jag hade sett nere på ett stenhuggeri där de blästrade gravstenar, att det var en ganska normalt tjock slang och hade jag för mig att även Carl hade när han blästrade.

De tittade på varandra och så tvärvände de och gick in i sina bilar och motorcyklar och åkte in mot stan. Om det var värre för dem än för mig, det vet jag inte, men jag är säker på att det inte var roligt för någon.

Jag gick in och bytte kläder och duschade och kom ut igen till Simba. Vi vände upp och ner på sandbehållaren och tog ut sanden och upptäckte då med en gång att sanden var fuktig. Det hade nämligen blivit ett hål i sandsäcken och där hade då fukten gått in och gjort så sanden var helt våt och klumpig.

Vi fick fram hela säckar och fyllde lagom mycket, inte så fullt som gången innan, och så klädde jag på mig dräkten igen och ställde mig lagom långt ifrån väggen och så vinkade jag till Simba och då kom strålen fram med sju kilos tryck, farlig nog att skära igenom både stål och granit och den kunde säkert döda en människa på fem sex meter.

Men strålen kom och jag började att gravera in i den decimetertjocka extraytan på den redan konstruerade väggen. Men här gällde det en som en hud utanpå makadamstenen med vit cement, tjock som vispgrädde och makadamstenen var istället blågrå ifrån Bretagne, alltså en kall sten som blästras fram inne i den vita massan.

Hade jag tagit en röd sten, en varm sten, hade den hoppat fram för mycket framför själva väggen. Allt var genomtänkt exakt från min sida med det jag ville skapa.

Efter en halvtimme tog jag av mig masken. Jag vinkade av så Simba fick stanna maskinen naturligtvis. Jag la ner det hela och medhjälparna kom springande och tittade och pekade på materialet. De hade ju aldrig sett något liknande tidigare. Jag blev ju också bekant med dem mitt upp i alltihop. Där hade jag ju en viss vana faktiskt för jag hade ju varit yrkesman och arbetat med andra människor, som sockerbagare visserligen men ändå.

Efter en stunds vila så satte jag igång igen. Blästrade både fina linjer och ett brett stycke, ungefär en decimeter brett. När jag blästrade detta och blottade den krossade graniten blev den faktiskt i formen nästan som barken på en tallstam och lyckan genomflöt min kropp. Jag kände direkt att är det bara så att jag är försiktig i varje steg denna tid det hela skulle ta så ska jag nog klara det hela.

När jag var färdigt med den första pannån, som var tre meter hög och två meter bred var det dags för mina medhjälpare att sätta upp en form vid sidan om. Man kan säga att formen var som ett lock till en skokartong fast av tjocka bräder och den skruvades fast mot väggen och i den bärande grå betongen men uppifrån var den öppen.

Därifrån stoppades sedan graniten och cementen ner och som sedan vibrerades hela tiden för att få bort luftbubblor. Formen hade två hål, där man kunde se att cementen sipprade ut på de olika nivåerna så att naturbetongen skulle bli hundraprocent fast i betong och sten. Ingen luft överhuvudtaget någonstans och därför så blev ju naturbetong det starkaste slag av betong som någon gång har gjorts och det var Erling Viksjø i Norge som hade ritat regeringsbyggnaden som hade uppfunnit detta fantastiska material.

Följande dag tog de ner formen och då blottades ännu en gång en vit närmast marmorglänsande betong. Vi hade gjutit mot perstorpsplattor och då blev den därför precis blank och marmorlik, hur vacker som helst. Sedan var det min tur att börja på andra pannån, först genom att rita upp med vaxkrita efter min skiss som jag hade i min hand ruta för ruta, och sedan börja att blästra, inte stressande utan motsatsen. Så när eftermiddagen kom så hade jag blästrat en platta till, men nu på tre meters höjd och tre meter i bredd.

Jag åkte mot hemmet, mot min ateljé i Savigny-sur-Orge och vädret var vårlikt underbart och jag kunde ta en kaffe intill Seine och sitta och studera fåglarna där de simmade i vattnet och sedan ta mig vidare hem för att sedan på kvällen äta på en restaurang och krypa ner i min säng där jag somnade av trötthet.

Jag hittade lite senare en bok av Sven Hedin, där han beskrev sina strapatser i Gobiöknen. Hur människor och kameler dog undan för undan och det var sand i allt vad han ägde och för min del var det likadant. Snart var det sand från blästringen överallt i lägenheten, i alla kärl, i toaletten, i tvättstället, i badkaret, i sängen – överallt sand, sand, sand. Det känndes som ett äventyr i öknen!

Dammsugaren

När jag hade kommit till mitten av den största väggen som var 33 meter lång, så märkte jag att jag hade börjat få obehag i mina luftrör och i munnen. Det smakade olja och då förstod jag, att det där dieselaggregatet helt enkelt spred olja i mina organ och då blev jag rädd, verkligen rädd.

Men då flög min uppfinnarfantasi igång och jag låg och tänkte en bra tid in på natten. På morgonen när jag vaknade så tog jag med mig min dammsugare, min elektriska handdammsugare med sladd. När jag kom till jobbet tittade jobbarna på mig och undrade vad jag skulle ha den till. Jag bad att få en gummislang från ett bildäck. De såg förvånade ut men kom med så småningom med en slang som jag delade på mitten så jag fick en halva utan ventililen. Jag stoppade in min dammsugare i slangen och knöt till i båda ändar så det såg ut som en korv.

I bakänden på dammsugaren där det blåste ut varm luft stoppade jag in i min slang som gick in i min hjälm och knöt till. Därefter hängde jag den här apparaten utanför, för att skydda väggen mot skada. Sedan tog jag på mig min dräkt och så kände jag istället för den där råa kalla oljekänslan lite varm ren luft strömma in renad luft genom filtren i dammsugaren och det kom heller ingen sand förbi in i masken. Det var en verkligen genialisk uppfinning, min andra stora uppfinning i livet efter det att jag uppfann en isbrytare när jag var sju år. Under isbrytaren var det en plog, som krossade den nya isen in under sidoisen och på så sätt blev det en isfri ränna.

Sedan fortsatte jobbet. Efter ett tag var 33 meter klara och nu skulle man gå upp på andra våningen. Då var det jobbigare med en gång för varje kvart var jag nämligen tvungen att gå ut och byta glaset i min hjälm för den fina krossade flintsanden som jag blästrade med studsade så hårt mot väggen och pepprade glaset så att det blev helt matt och mjölkigt så jag inte såg någonting.

Det hade inte varit några svårigheter på nedre planet men här uppe på ställningen var jag tvungen att gå i blindo och ta mig fram till stegen och klättra ner utan att ta av min hjälm och sedan gå iväg en bra bit från stendammet ut i friska luften och byta glas. Det krävdes en väldig försiktighet på dessa vingliga ställningar. Det var bara plankor som låg på snedställda rör och bakom ryggen hade jag bara ett rör i midjehöjd, ingenting annat, så när jag lutade mig bakåt stod jag på sista plankan med stövelklacken och sedan bakom mig tomma luften med en bra bit ner till betonggolvet.

Det gick bra första delen till höger där jag hade börjat från början. Nästa ställning sattes upp. Allting gick som smort, men när jag kom tidigt den morgonen hade de inte hunnit ta bort gjutformen från igår, utan det gjorde vi tillsammans och i samma ögonblick som vi lossade den lite grand så rusade hela alltet, betong och sten, ner över oss, men vi hann dra oss undan som tur var och ingen blev skadad. Jag fick halva min stövel under stenarna, men det gjorde inte så ont. Det var gjort på en tiondels sekund med ett oerhört brak och alla kom springande. Den som kom skrikande på långt håll var chefen för säkerheten för bygget.

– Är det inte det jag sagt från början! Vad fan skall man experimentera med sådana här saker i Frankrike vilket man aldrig har gjort förr! Jag har sagt det från början, att det slutar med ett elände!

Ja, om han var grön eller blek i ansiktet vet jag inte. Jag stod där i alla fall men tog det lugnt som jag trots allt brukar göra och såg hur han gestikulerade och viftade med armarna och det kändes nästan som han ville ge mig en omgång, om han hade vågat.

När han hade gått tänkte jag efter men hur kan det ha blivit så här, när det gått bra fram till nu med gjutningen. Hur kunde det plötsligt gå så galet? Frampå eftermiddagen kom det en portugis fram till mig och så sa han.

– Du skall inte låta Silva blanda betongen och cementen och stenen.
– Varför då, sa jag.
– Han kan varken skriva eller läsa eller räkna.
– Vad säger du, sa jag.

Att han inte kunde läsa och skriva det hade jag förstått, men räkna hade jag ju inte fattat. Då hjälpte ju inte mig att på ett diskret sätt säga till denna stackare att dra åt helsicke eller ge honom sparken. I stället pratade jag med honom och sa att du nog får ta lite hjälp, för det är för jobbigt att hålla på och blanda det där på egen hand. Han nickade och förstod inte det hela, men sedan fick det bli så att en annan räknade ingredienserna i blandningen. Efter det satt betongen som det skulle efter gjutningen.

Det gick ett tag i lugn och ro och så en vacker dag kom en av mina hjälpare, en lite halvfräck käck ordning. Han kom fram och viskade lite grand i mitt öra och sa.

– Är det sex du gör Olson?
– Ja, det kan hända. Ser du sex så beror det nog på att du tänker på sex förstår du.

Men här om dagen var det en som frågade mig.

– Är det landskap du gör, Olson? Han såg landskap han, sa jag.

Den käcke blev alldeles blossande röd och försvann för vi den tiden var det fortfarande så prytt i Paris så man inte tror det är sant. Det enda sensuella som gick att köpa var faktiskt gamla foton från Pigalle som var tagna på 1800-talet. Inga sextidningar eller annat, tro mig. Men däremot gick ryktet om ”den svenska synden” efter alla filmer. Han kom i alla fall tillbaka senare och sa.

– Jag ser allt dina landskap jag också!

Tredje våningen

Den andra våningen gick vidare utan några direkta problem. Men på den tredje våningen då var det verkligen svårt att gå upp och ner med helt dimmig huva och ut och byta glas fyra gånger i timmen, för jag kunde inte byta glas inomhus i stendammet.

Jag stod där en måndag och blästrade och rätt som det var så började jag på att dras bakåt. Jag kände att någon drog i slangen bakom hjälmen så jag var tvungen att blixtsnabbt sätta mig ner och slå knäna om plankan för att inte ramla ner. Jag fick hålla emot så mycket jag kunde i slangen som sprutade farliga stenflisor.

Det visade det sig att det var en man som behövde en elektrisk sladd och han hade hittat en bland andra sladdar och drog och drog i hopp att det var en elektrisk sladd, men det var det inte utan det var ju min luftslang. Jag blev naturligtvis riktigt skakad, så jag tog en extra lång paus för det gjorde jag alltid när jag blev lite extra trött. Jag hade kunnat ramla ner tre våningar den dagen. Så jag är glad att jag lever.

Några dagar senare då jag också stod längst uppe och blästrade så kände jag en isande kyla av det värsta slag som jag upplevt i hela mitt liv. Jag fick en känsla av att jag höll på att blästra ut min hjärna ur huvudet. Det var iskallt, då riktade jag blixtsnabbt slangen uppåt för jag trodde jag skulle falla igen. Jag förstod ingenting och höll tag ställningen så mycket jag kunde och strålen med sand gick upp i taket och hamnade i frigolitplattor som var för isolering. Det började yra och snöa i hela lokalen och då förstod ju Simba att något var fel och han stängde av maskinen.

Den dagen blev jag verkligen rädd för saken var nämligen den att under helgen hade det bildats kondens i slangen, som låg där på den kalla betongen så det var iskallt vatten i den. Det vattnet var det som sprutat in i min nacke och hela ansiktet och hela min kostym, så jag blev ju dyblöt även ner i mina stövlar. Jag blev verkligen chockad och lade ner blästringen för den dagen och åkte hem och försökte vila och fortsätta i min Sven Hedin bok.

Pelarna

Sedan gick det lättare, ställningarna var lite lättare också. En vacker dag var halva jobbet gjort och då var det egentligen dags att börja blästra pelarna och de skilde sig på så sätt att där var cementen grå och stenen gråblå, så de skulle bli stabila och bära upp våningarna.

Jag ville med pelarna blästra fram alla stenar på dessa grå ytor så de skulle kännas som pelare i en katedral. Eftersom det inte var något speciellt mönster på dessa skulle en medhjälpare försöka blästra pelarna åt mig. Han började och han blästrade vertikalt fram och tillbaka över stolpen, men då upptäckte jag till min fasa, att både stenen och cementen försvann. Han fick ju stoppa arbetet med en gång och jag undrade varför detta hände. Det visade sig att pelarna och hela materialet i dem hade nämligen torkat för hårt under sommaren.

Det blev då upp till mig att blästra runt varenda unik sten mot betongen, åtta meter högt, 70 cm åt ett håll och en meter åt andra. Jag tror det var sexton pelare. Det tog mig fyra månader och det var absolut ett arbete som inte krävde muskelstyrka men ett förfärligt tålamod och seghet att hålla på utan att tröttna. Men det passade min tålmodiga läggning. När det var klart så kom Daniel Badani och var stormförtjust i alltihop och han sa att pelarna, de hade han aldrig kunnat drömma om att de skulle kunna bli så vackra.

– Men nu är allting färdigt, sa jag.
– Ja, sa han nu är det fantastiskt.
– Men nu vill jag visa en sak sa jag.

Och så gick jag till den första väggen till vänster, den som man såg på långt håll när man gick in i entrén och där till vänster var den största formen, en rund form nästan som en gran eller en rotvälta, som jag hade inspirerats av och det var en mycket mäktig sak. Sedan lite mer till höger mot trappan uppåt, så var det två stycken björkstamsliknande former som stod och lutade lite och mellan de här formerna var det en horisontlinje men den gick inte ihop. Det var en decimeter som inte var blästrad. Jag sa till Badani.

– Titta här nu. Den där stora formen och de där två björkarna och den där horisontlinjen, speciellt den, är så egendomligt spännande. Den verkar ungefär som när man håller en magnet och en spik. De vill liksom vara ihop men vill samtidigt vara isär – det blir en ryckande rörelse, som spänner känslan i den här ytan på ett mycket märkligt sätt.

– Vad tycker ni? frågade jag Badani?
– Det är så bra som det är. Låt det vara, sa han.

Så kom två stycken killar med varsin stor kamera och sa att nu ska vi fotografera Olson. Nu är det Olsons tur. Vi har ju fotograferat huset ifrån början och nu är det färdigt överallt, men nu gäller det Olsons fantastiska arbete. Nu vill vi att Olson sätter igång och blästrar lite grann så vi kan fotografera arbetet. Jag blev alldeles stum och sa till dem.

– Det går inte för nu är det färdigt.
– Färdigt, sa de! Vad menar ni med det?
– Ja, det är färdigt. Jag kan inte blästra en centimeter till. Det är genomtänkt varenda centimeter även om det är 800 m2, sa jag.

De kunde inte tro mig så då sa jag:

– Vet ni att det finns någon som heter Mozart eller Beethoven? Känner ni till dem?

Ja, det gjorde de.

– Kan ni sätta dit en punkt eller dra ifrån någonting i deras noter, tror ni, sa jag.
– Nej, det går inte.
– Det är likadant här, sa jag. Och det lustiga är att trots att det är det största jobb jag har gjort så är det lika genomarbetat som mina färdiga oljemålningar är, sa jag.

De såg mer eller mindre snopna ut. Men så kom tanken! Det här är kanske någon mening i, för jag lystrar nämligen alltid när det händer någonting. Ska jag vara aktsam eller kanske ska jag inspireras till något annat. Jag sa.

– Jag har en decimeter kvar att blästra, men då får det gå fort.

De blev nöjda och de verkade i alla fall hänga med.

Så fick jag mina medhjälpare att lyfta fram hela det där tunga aggregatet med sand igen, så att jag kunde ta på mig min dräkt och gå upp på ställningen. Jag sa att nu blästrar jag och sänker till fyra kilos tryck så ni hinner med lite grann i alla fall.

Och så blästrade jag så långsamt jag kunde denna decimeterlånga yta som inte var blästrad förut och då gick horisontlinjen ihop och vad som skedde var att i stället för den magnetiska spänningen så blev det en långdans i horisontlinjen genom hela lokalen. I alla väggarna så kunde man notera lite grand utav den horisontlinjen, så det blev en värmländsk långdans som band ihop det hela.

Sedan var det då dags att säga adjö till alla medhjälpare för nu är det färdigt och det skall bli skönt, sa jag.

– Ska det bli skönt? sa de allihop.
– Ja, sa jag, det är ju färdigt.
– Ja, men då är ju det roliga slut, sa de. Då skiljs vi ju allihop och vi kommer aldrig att träffas något mer. Det är den sorgligaste dagen vi haft, sa de.

Då förstod jag att sydlänningar och svenskar, det är två skilda släkten. Svenskarna vill ha allting färdigt, vill ha verandan på stugan färdig innan de kan bjuda in grannarna på lite kaffe, medan däremot sydlänningarna njuter av varje dag av glädje att vara tillsammans och arbeta tilsammans. Det var en av de stora visheterna jag fick med mig i livet och jag har försökt att jobba efter de principerna och lyckats faktiskt ännu bättre framöver.

Invigningen

Därefter var det dags för invigning. Huset fylldes av besökare och sous-préfet directeur de cabinet, monsieur Lagé stod uppe på trappan så man kunde se landskapet både på nedre botten och andra plan. Där stod han och tog emot folk som ville hälsa på honom för att sedan vandra vidare upp i husets alla utrymmen och längst upp på den stora festen naturligtvis. När jag kom tillsammans med Daniel Gervis så sträckte han fram handen till mig och sa samtidigt:

– Se här ni alla som står kvar där nere i stora salen, detta är konstnären som har gjort den stora fantastiska utsmyckningen, som vi kommer att vara glada över varenda dag framöver.

Sedan kom jag också längst upp i huset och då kom en man fram till mig och presenterade sig som arkitekt och sa att han hette Henri Pottier. Han sa.

– Jag har aldrig sett ett sådant jobb som det ni har gjort här. Helt på egen hand när det gäller det konstnärliga och gjort en sådan harmonisk sak med arkitekturen.

Han nämnde att han skulle bygga en ishall och en simhall i Courbevoie som han ville diskutera med mig.

Men den kvällen ville jag bara fira att jag var klar med arbetet i Val de Marne efter nio månaders blästrande.