Festerna

På sextiotalet var det en stor livaktighet bland skandinaviska konstnärer i Paris. I norr, i Villiers-le-Bel, fanns Ulf Trotzig och hans fru Birgitta Trotzig tillsammans med Jørgen Haugen Sørensen och Arne Haugen Sørensen, målare och skulptörer av högsta kvalitet från Danmark. Där var även Thore Lindh från Kiruna, en duktig skulptör som högg mest med motorsåg.

I söder låg Savigny-sur-Orge och där bodde jag sedan länge nära Inger Sitter och Carl Nesjar och Olle Svanlund. Leif Knudsen bodde där periodvis och senare flyttade Bengt Lindström in i min ateljé Slottet när jag flyttade ut.

Men i stadens centrum fanns Wenche Schmidt, alldeles intill Montparnassekyrkogården. Där hade hon en strålande ateljélägenhet i två plan och där samlades vi ofta allesammans. Ofta var det min bil som tog vännerna från Savigny in till henne och även körde oss tillbaka hem.

Det var alltid liv i luckan och en gång hade vi en mycket trevlig fest som vi kallade Trollfesten. Vi hade klätt ut oss på olika sätt och först klockan tolv tog vi av oss våra dräkter. Många av oss blev verkligen förvånade över vem som dolde sig bakom utklädnaden. Ja, det var en strålande fest.

Där var Wenche Schmidt naturligtvis ledarinna, men där var också den amerikanska Anne Brown, hon som Gershwin hade skrivit rollen Bess till i Porgy and Bess. Hon gifte sig så småningom med norrmanen Thorleif Schjelderup, en backhoppare, och fick en dotter. Ja, det var en röra av folk av glatt slag.

Mitt arbete i sammanhanget var att gå ner med skräpet, för Wenche Schmidt var mycket rädd för mörkret, soptunnorna och råttorna. Det blev därför min uppgift efter flera festliga kvällar och jag hjälpte gärna till. Jag kom ner till soptunnan med tre stora påsar. Där stod redan en man. Han hade redan lagt på locket, men när han fick se mig lyfte han åter på det så att jag kunde stoppa ner mina påsar. Jag tackade naturligtvis för vänligheten. Jag berättade att jag hade det här på min lott efter en fest uppe hos en norsk dam.

Han nickade och i samma ögonblick förstod jag. Det vill säga, under ett kort ögonblick hann jag uppfatta personens ögon i det dåliga ljuset och jag stod nästan förstenad. Där framför mig, vid soptunnan och med locket fortfarande i handen, stod Jean Paul Sartre. Jag visste att han och Simone de Beauvoir bodde i huset, men i en annan entré. Det var därför inte helt överraskande, men ändå tillräckligt överraskande för att sätta djupa spår.

Vi skildes med en nickning och bara en kort tid därefter upprepades det, fast tvärtom. Den gången var det jag som öppnade locket för honom. Han tackade för det och då sade jag att det är konstigt vad mycket avfall det blir från oss människor.

– Jag tror det blir mer avfall och skräp än vad det blir av värde.

– Det är sant. Sån är vår tid, sa Sartre.

Ja, vi skildes igen och träffades ytterligare en tredje gång. Då var vi ju lite mer bekanta och dessutom hade vårljuset kommit, så att vi kunde uppfatta varandra ordentligt.

Men sedan hör det till saken att jag hade sett både honom och henne många gånger på La Coupole, för där satt de varje kväll vid sextiden innan särskilt många hade kommit för att äta. Jag kom också ofta vid den tiden och fick då maten snabbt och perfekt tillagad.

En gång skulle jag gå och ringa och telefonen finns intill toaletten en trappa ner och då gick jag precis förbi där de satt. Då var han och jag redan så pass bekanta till utseendet att vi nickade till varandra. När jag precis hade gått förbi och skulle vända ner toaletten fick jag se hur hon pekade bort mot mig. Jag såg tydligt att hon frågade vem det där var och då är jag säker på att Jean Paul Sartre talade om att jag hade samma roll med soporna som han varje gång det hade varit kalas. Vi träffades nere vid soptunnorna några ögonblick och pratade med varandra.

Närmare Jean Paul Sartre tror jag aldrig att jag kommer honom, och det finns ingen anledning till det heller. Jag vet inte om han är konstintresserad. Det är ändå sådana där möten som jag sätter stort värde på och det här är ju inte det enda.