Förändring

Paris håller på att borstas upp och förändras. Staden skall bli vit. Den i flera fall mer än hundraåriga svarta sotpatinan, som kanske i många fall gett staden dess charm, rivs nu av med stålborstar och sprutande vatten av män i gula oljeställ. Det ena monumentala huset efter det andra träder fram och blottar sin tidigare nästan beslöjade skönhet. Många framstår också som verkliga arkitektoniska skönheter, medan andra nog hade mått bäst av att ha särken på. Hur helhetsverkan blir kan man nog diskutera utan att komma någonvart. Parallellt med denna renovering händer dock det verkligt förändrande, nämligen nybyggnationen.

I vissa områden gäller det hela nya kvarter, medan det i andra handlar om ett hus i taget. Råkar man sticka upp huvudet ur någon takglugg eller hamnar på någon annan utsiktspunkt, undrar man om några slags skelettdinosaurier invaderat. Överallt ser man svängande, febrilt arbetande lyftkranar. Mycket tätt står dessa i Montparnasse, konstnärernas del, och ändå är det bara början. Om några få år är det mesta av de idylliska bakgårdarna med sina ateljéer borta. Mer eller mindre alla artister har fått sin varning. Arbetslugnet har försvunnit. En mycket stor förändring håller på att ske, med stora följder, kanske för hela École de Paris och vad det betyder för konsten överhuvudtaget.

På caféerna diskuteras nu, vid sidan av måleriet och gallerikontrakt, även bostadsfrågan. För några finns det tydligen möjligheter att kanske för några år framåt finna en ny liknande idyll inne i Paris, men ytterstäderna och de gamla bondbyarna tycks bli lösningen för de allra flesta. Många har redan flyttat ut och installerat sig i gamla ladugårdar, numera omgjorda mer eller mindre i den populära stilen rustik, det vill säga rester av gamla jordbruksredskap blandat med afrikanska masker och ibland slitna svenska trasmattor, men naturligtvis gjort på ett ganska gemytligt sätt.

Många har skaffat sig väl omgärdade gårdar där de fortfarande med skärmar och skynken kan stänga ute både sol och atmosfär, så att det med inbillningens makt ännu kan skapas i samma anda som i den totalt skyddade ateljén inne i stan. För många kommer denna tvångsförflyttning att bli ett oöverstigligt problem. För andra märks redan att en viss förändring har skett. Det har under det senaste året talats om att en ny figuration redan gjort sig synlig på gallerierna.

Man kan i vissa fall upptäcka händer och ansikten som mer eller mindre skriker på hjälp, oftast ännu inte helt förlösta ur färgsjoken men mycket tydligt på väg. Här och var uppstår också små fyrkantiga partier som likt speglar återkastar en ännu så länge något grumlig landskapsvy och som får tavlorna att likna adventskalendrar. En stor inkonsekvens uppstår, men spänningen inför det nya landskapets födelse tar för tillfället bort de kritiska aspekterna.

Landskapet

De mjuka kullarna söder om staden, som förr var tillhåll för Jean-François Millet, Henri Rousseau och Camille Corot och de vackra Seine-stränderna västerut som målades av Claude Monet, Auguste Renoir och Fauvisterna, har åter befolkats av målare, men denna gång inte bara som sommardomäner. Vad detta kommer att betyda är svårt att ana, men blir det en ny figuration, ett nytt landskapsmåleri, så kommer detta ändå att bli annorlunda.

Visst står pilarna i Grenouille och speglar sig i vattnet som på Renoirs dagar, och visst är aftonhimlen lika milt rosafärgad över de mjuka kullarna som när Millet målade sin aftonbön. Men till skillnad från då tjuter nu en raketformad jetjätte varannan minut över ens huvud, samtidigt som en sexfilig autoroute skär genom landskapet och försvinner perspektiviskt i fjärran.

För skandinavernas del har nästan alla för länge sedan flytt den egentliga innerstaden, delvis därför att de aldrig egentligen funnit någon människoduglig lya och ateljé där. På något sätt tycks de från början ha känt sig mer hemma i de idylliska småstäderna. Två kolonier kan sägas ha uppstått, den ena söder om Paris och den andra norr om, båda ungefär tjugo kilometer från centrum. Närheten till själva staden känns ändå som en mullrande jätte, men man känner sig samtidigt lugn och hela tiden i förhållande till centrumets sjudande och bultande brygd.

Savigny-sur-Orge ligger söderut. Man tar autorouten från Porte d’Orléans, kanske den rytmiskt och arkitektoniskt vackraste vägsträckan i Europa. Det sägs att tre konstnärer deltog i projekteringen och på något sätt känns det som om så hade varit fallet. Man känner här bättre än någon annanstans vad det vill säga att bäras fram av sin bil. Alla doseringar känns direkt riktiga. Vägarna skär genom landskapet och genom gamla och nya arkitektoniska områden som om man vore en seglande falk. Broar, lampor, allt som hör till, är gjort med en finess som borde vara självklar och som vi i Sverige dessvärre ännu inte förstått.

I Savigny bor norrmännen Carl Nesjar och Inger Sitter, svensken Bengt Lindström och jag själv. Bostäderna liknar varandra så lite som möjligt. De förstnämnda har funnit ett typiskt franskt småborgarhus från tiotalet. Först en grind som man låser alla timmar på dygnet, sedan en ganska hög mur. Därinnanför låg ett litet, i lavasten krusidulliskt hus med ett par tre rum nere och lika många där uppe. Så hade det sett ut förr. När Carl och Inger tog över det blev det ett rum där nere och två där uppe. Alla vackra tapeter i silver och guld med rosor och fåglar målades över, fast i flera fall känns ännu knottringarna genom den vita limfärgen. En trädgård förstås, med rabatter i ordets rätta mening.

Bengt Lindström är nyinstallerad i ett mindre slott där jag tidigare hade min ateljé. Det hela bör ses. Det kan mest av allt liknas vid en liten tårta. Klarast kan man kanske beskriva det om man berättar att det en gång, för hundra år sedan, byggdes av en rysk prins åt en liten älskarinna. Då hörde också en liten bondgård, en teater med plats för hundra personer, svandammar, lusthus och en enorm park till. Tiderna förändras snabbt även ett par mil utanför Paris och i denna slottspark reser sig nu jättestora höghus. Någonstans där uppe i himlen, med fönster på två sidor från vägg till vägg, nästan från golv till tak, bor jag själv numera.

Norr om staden på en något besvärlig plats när det gäller kommunikationer ligger Villiers-le-Bel. Dit kom först, i mitten av 1950-talet, familjen Ulf Trotzig och Birgitta Trotzig. Först hyrde de ett halvt hus, det vill säga ett halvt hus, resten var en mur. Sedan fann de ett hus som också på något sätt är halvt, om man ser det från sidan. Ser man det däremot framifrån är det hur stort som helst. Det dröjde flera år innan alla rum var inregistrerade och för varje gång man kom dit bjöds man på överraskningar i form av nymöblerade krypin.

Här uppe bor även konstlitograftryckaren Peter Bramsen, också han i ett hus i samma storlek som Trotzigs. Det vill säga att det fortfarande finns rum att upptäcka och snart skall vissa av dem bli tryckeriateljéer med jättepressar. 

Litet därifrån ute på ett gärde ligger en klunga hus helt idylliskt. I ett av dem bor skulptören Jørgen Haugen Sørensen från Köpenhamn. Han bor i ett mindre hus men med uthus som i gengäld är som en önskedröm för en skulptör. Där finns rum, vinklar och vrår som bildar fantasistarka bakgrunder och skydd för hans monstruösa skulpturer. Visserligen lär Paris planera att runt denna lilla husgrupp förlägga den nya jättebegravningsplatsen. Men som tröst lär det bli en bättre väg in till själva staden.

Ännu lite längre ut bor Willy Ørskov i ett liknande hus, ganska nyinstallerad. Ytterligare ett stenkast bort, mätt med Parismått, bor till sist svensken Bror Marklund. Den senare bor i ett nyinköpt gammalt krog- och gästgiveri. Jag har inte själv sett det ännu, men de tidigare nämnda påstår att det är mycket stort. I så fall finns där säkert enormt många rum.

Det finns alltså två kolonier och kanske kommer de i framtiden att på allvar benämnas Ecole de Savigny och Ecole de Villiers. Än så länge är det dock bara ett skämt oss emellan. Men att dessa båda miljöer betytt enormt för vårt skapande och vår trivsel är ett obestridligt faktum. Paris är på väg att ännu en gång, som så många gånger tidigare genom århundradena, ömsa skinn och på väg att ånyo skapa en ny verklighet.