Mötet

I slutat av mars var jag bjuden till Wenche Schmidt i hennes ateljé tillsammans med vänner från Sverige. Wenche som var uppväxt i rederifamiljen Wilhelmsen i Norge var en träffpunkt för oss och många andra konstnärer på både små och stora fester och till och med maskerader. Hon skulle flytta tillbaka till Norge nu. Hon hade hittat en man som hon blivit förälskad i och nu skulle de bygga ett gemensamt modernt hus vid Holmenkollen som Wenche höll på att rita.

Svenskarna var Tommy Ejbrant, fotografen på SVT, och Lena Ejbrant. Där var också Håkan Nilsson och Maguy Fulconis Nilsson. Håkan var journalist för Sveriges Radio och även verksam i Afrika över ett stort område. Vi var tillsammans bjudna och vi var alltså på så sätt jämna tre par. Bordet var också dukat för det, men någon timme innan kommer Maguys syster Christiane Fulconis från Dijon, som alla kallade Cricia.

Där hade hon i all hast lämnat sitt hem efter ett par tre år tillsammans med en man vid namn André, som hade visat sig snäll och trevlig till att börja med. Men genom att firman med bilar som de byggt upp tillsammans blev större, med både Peugeot, BMW och Volvo, blev han allt stöddigare. När han var ute och sålde sina bilar på kvällarna blev det väl både mat och dryck och tyvärr en återgång till ett ungkarlsliv med flickor som verkade locka honom igen. Det gjorde att hemmet med Cricia, som hade gått in i äktenskapet med fullt allvar, på kort tid blev ett helvete, även med våldsamheter och till och med pistoler, där hennes kära hund räddade henne vid många tillfällen genom sin aggressivitet mot André.

Hon flydde över till några grannar och fick hjälp att resa till Paris, vilket naturligtvis gjorde att hennes syster Maguy inte kunde lämna henne ensam utan ringde till Wenche Schmidt och berättade vad som hade skett. Även om det ändrade Wenchs planering kände hon sig liksom tvungen att ställa upp. Cricia kom i alla fall att bli sittande snett emot mig på höger sida, fullständigt förkrossad till utseendet. Tårarna hade runnit, det syntes på kinderna. Dessutom var det mycket kallt i ateljén. Wenche var ju norska och älskade de friska vindarna.

Där satt Cricia i en närmast kortkort sommarklänning. Jag började därför försöka inleda ett samtal lite försiktigt. Det som var lustigt var att Wenche hade gjort en liten fiskrätt på makrill till att börja med. Då sade jag att i Savigny där jag bor finns en man från Kina som är kock i en stor familj. En dag träffade jag honom på torget och då sade han att makrill är gott och i Kina har vi en krydda som vi kallar dill.

– Ching chong dill, sade jag. Det är klart att den kommer från Kina.

Då log hon upp i ett leende för ett ögonblick så att jag såg hennes fina tänder.

Wenche berättade om sitt kommande liv och samtidigt sade hon att på måndag kommer en stor händelse i konstnärskretsar i Paris. Nämligen att Bengt skall dekorera Préfecture de Créteil i Val de Marne, det största hus som byggts efter kriget. Där skall tio miljoner människor i den nybyggda stadsdelen kunna få hjälp med  sina komunala ärenden. Alltså ett gigantiskt kontorshus.

Detta hus består av en vinklad byggnad och entrén som i stort sett tar upp halva husets två våningar. Bengt Olson, en svensk på trettionio år som genom sin senaste utställning i Paris fullständigt blivit antagen före både Pablo Picasso och Marc Chagall ska utsmycka 800 m2 betong där. De ville inte ha Picassos ögon och vinklar och inte någon fiolspelande ryss över taken. De ville i stället ha någonting nytt med former som handlar om både vatten och vindar, träd och figurationer. Bengt börjar blästra på måndag morgon inför höga personer som kommer ut till Créteil och tittar. Det är chefsarkitekten Daniel Badani, chefen för prefekten Lucien Lanier, Paris polischef samt några ministrar och andra höga personer.

Detta lyssnade Cricia till med största uppmärksamhet. När vi sedan skulle säga adjö, önska Wenche lycka till i Norge och gå hem, sade Cricia till Håkan:

– Fattar du egentligen vad detta är frågan om? En trettionioårig svensk som knappt kan franska får göra det största och dyraste arbete som är gjort i Frankrike efter kriget. Kan du inte fråga honom om vi får komma ut och se på detta?

Det gjorde han och jag, som var på väg ut, svarade:

– Gärna. I morgon är det söndag och då är det tomt bortsett från vaktmästaren som jag känner.

De sökte sig ut till Val de Marne och anläggningen var enorm i sitt uttryck. Det var bara två våningar som då var byggda, vilket gjorde att de väldiga pelarna och de stora ytorna fick allt att likna Colosseum. Där stod dessutom de märkliga redskapen, en sandbehållare, en stor dieselmotor och en slang som en boaorm med ett munstycke av stål som med sju kilos tryck skulle spruta ut krossad flintsten och gräva sig in i denna fantastiska vitblänkande yta. Hon stod fullständigt chockad och frågade om verktygen, om hur det skulle bli längre fram och framför allt hur man skulle klara arbetet från de åtta meter höga och ganska bristfälliga ställningarna. Jag berättade också att egentligen skulle Carl Nesjar skulle stå för blästringen, men han hade fått ont i sitt ena ben och måste opereras så jag skulle själv utföra all blästring.

Sedan gick vi tillsammans till ett litet café. Det var riktigt varmt och skönt och vi satt där, Cricia mitt emot mig. Hon såg betydligt bättre ut den här dagen än kvällen innan. Jag såg ju att hon var enormt vacker, nästan som en smultronblomma. Då fick jag syn på något luddigt och brunt bredvid hennes kaffekopp. Jag trodde genast att det var en fjärilslarv och sträckte mig fram, för jag vet ju att flickor i allmänhet inte tycker om sådana där ludna djur, men hon hann ta upp den före mig.

– Jag trodde det var en fjärilslarv, sa jag.

– Nej, skrattade hon. Det är en rostig spik som jag hittade på arbetsplatsen. Ett litet minne. Det är nämligen en spik från Napoleontiden, gjord här i Île-de-France. Olika områden i Frankrike smider olika modeller och jag har en samling rostiga spikar.

Kära nån, tänkte jag. En vacker flicka som samlar på rostiga spikar och ville komma och se på mitt arbete i betong. Hon fångade verkligen mitt intresse på ett spännande vis.

Efteråt blev jag hembjuden till Håkan, Maguy och Cricia. Vi hade ju min bil, så vi åkte till deras lägenhet vid Bois de Boulogne, alldeles intill hästbanorna. Det var en enastående miljö måste man säga. Under tiden tog Cricia av sig sina linser som hade gett henne de mest underbara bruna ögon och satte istället på sig sina tjocka dubbelglasade glasögon med enormt kraftiga bågar. När jag fick se henne ryggade jag till och sa helt spontant:

– Men vad vacker du är i de där glasögonen.

Det hade ingen enda människa sagt till Cricia tidigare. I stället hade man retat henne och kallat henne glasögonorm.

Sedan satt jag mitt emot Cricia och åt, och det smakade naturligtvis mycket gott. På väggen bakom henne hängde en tavla som föreställde Leonardo da Vincis Nattvarden, men helt kubiserad i kantiga former. Den gick i grått, svart och någon slags rostfärg. Tre färger alltså, som tillsammans bildade en otroligt bra komposition i både färg och uttryck.

– Det var en mycket bra tavla ni har där, sa jag.

– Det tror jag inte du menar, den har jag gjort, sa Cricia.

– Jaha, men då talar jag om för er att det är den finaste tavlan ni har i hemmet. Det är faktiskt ett riktigt kontverk.

Så fotsatte kvällen. Samtidigt blev det tal om att Cricia inte ville bo för länge hos Håkan och Maguy och slita på deras gästfrihet, utan ville hitta en egen bostad. Jag hade många vänner som var i Sverige en tid och sedan återvände till Paris så jag sa att jag skulle sondera terrängen.

Intresse

Jag ringde henne senare och hörde hur det gått med lägenhet och i samma ögonblick frågade hon:

– Hur gick det för dig med blästringen? Jag har inte gjort annat än tänkt på hur fruktansvärt spännande detta är.

– Ja, sa jag, det är det faktiskt.

– Jag är så nyfiken, sa hon.

Tiden gick och jag ringde ibland till henne för att höra hur det gick med bostad och hon fråga hur det gick för mig i Val de Marne. Jag fick med andra ord en partner, ett bollplank, som jag verkligen hade stor glädje och nytta av. Det hade jag inte haft på många år i min familj som i stället var helt ointresserade av mitt arbete. När jag skulle visa min fru Britta Préfecturen gick hon fram ens nära och ställde inga frågor. Med Cricia fick jag istället samma känsla som jag tidigare haft med min pappa. Intresse. Vi diskuterade och samtalade.

Tiden gick och en vacker dag skulle jag fylla fyrtio år. Då tänkte jag att jag kanske skulle fråga om hon möjligtvis ville följa med ut och äta. Jag visste ju att hon hade andra kavaljerer, vänner och väninnor som hon umgicks med, så jag väntade mig ingenting. Men hon blev så glad.

– Vad trevligt. Det vill jag gärna.

Jag hämtade henne och vi åkte till en italiensk restaurang som hette Pepo. Några veckor tidigare hade jag varit där tillsammans med Daniel Gervis och vi hade ätit väldigt gott. Därför valde jag just den restaurangen och maten var lika god denna gång.

Där satt vi och pratade på ett primitivt språk med min dåliga franska men vi gestikulerade och drack lite vin och stämningen blev mycket trevlig. Hon log och skrattade åt de historier som jag försökte berätta och det gick faktiskt riktigt bra.

Något senare ville hon se mitt måleri, så då bjöd jag ut henne till Savigny. När hon kom dit och fick se mitt måleri, som verkligen var märkligt vid den tiden, blev hon fullständigt fascinerad, som ytterst få hade blivit. Det var inga lätta saker det handlade om. Väldigt mycket kretsade kring inre organ som såg dramatiska ut i både färg och form. Jag hade till och med gjort en målning dagen innan som skrämt mig själv så mycket att jag genast vänt den mot väggen och låtit den stå där i flera dagar innan jag vågade titta på den igen.

Sedan tog vi en tur ut i naturen och njöt av det franska landskapet. För första gången på mycket länge hade jag en kvinna intill min sida som ville njuta av livet i Frankrike. Jag blev helt betagen vilket ledde till att vi åkte tillbaka till ateljén. Där gav jag henne två målningar med dedikation och sedan föll vi i varandras armar.

Vi sågs på helgerna och åkte ut till olika platser och njöt av den franska maten. Hon hade hittat en lägenhet som visade sig vara minimal men mycket sympatisk. För min egen del vågade jag dock inte tro på något annat än små ögonblick fyllda av lycka. Jag räknade inte med att det inte skulle bli något beständigt.

Mitt äktenskap var inte längre något verkligt äktenskap. Britta och jag hade inte gift oss i något hastigt infall. Vi hade arbetat tillsammans på bageriet när jag var ung och gifte oss senare. Vi hade också en son tillsammans och därför var jag långt ifrån beredd att ta några snabba steg, även om jag visste att de förr eller senare skulle något hända. Britta var oerhört stark och envis. Hon och Lars ville absolut inte leva i Frankrike. De ville bestämt bo i Sverige och Lars gå i skola i Sverige. Så de stannade kvar i Sverige när jag åkte ner till Paris.

Jag levde alltså ensam i Paris när jag träffade denna underbara, sprudlande människa, intresserad av allt; politik, konst, arkitektur, mat, kläder, smycken och resor. Ja, överhuvudtaget allt.

Jag skulle nu ändå åka hem till Sverige i en månad och var övertygad om att när jag kom tillbaka hade allt förändrats. Jag hade ju först och främst detta enorma arbete framför mig och det skulle ta lång tid. Nio månader räknade jag med att blästra. Dessutom var jag ju redan gift som hon visste eftersom jag berättat det första kvällen. Dagen innan jag skulle åka stod vi på gatan hos Håkan och Maguy. Då sa jag till Cricia:

– Ha nu en så trevlig sommarmånad som du kan, vare sig det blir i Paris eller nere i Sydfrankrike. Och tänk inte på mig, för jag är en trasa. En total trasa.

När jag sa det började hon gråta. Hon grät så fruktansvärt att jag förstod att det trots allt handlade riktiga känslor. Det tog mig djupt i kroppen att se detta allvar.

När jag kom till Sverige köpte jag efter en tid ett vykort med min hemstad Kristinehamn på. Huset där jag bott som barn fanns med på bilden. Jag satte en liten punkt på huset och skrev att där hade jag bott mellan fem och tio års ålder och varit mycket lycklig i närheten av en skog. Vi brevväxlade lite och fick också kontakt genom de kassettband som man vid den tiden lätt kunde spela in och skicka till varandra. Hon var hemma hos sina föräldrar i Monaco och njöt naturligtvis av tiden med familjen.

När jag kom tillbaka till Paris blev det raka motsatsen till vad jag hade trott när jag kallade mig själv en trasa. Vi fann varandra igen med samma glädje och nyfikenhet som tidigare med intressanta diskussioner.

Skillnaden mellan min uppväxt i Kristinehamn, som mest bestod av sjukdom och ekonomiska svårigheter, och livet i Paris var att jag lärde känna människor som jag kunde prata om konst med. Exakt så var det med Cricia. När vi gick på museer gick vi ibland tillsammans och ibland åt olika håll. Sedan möttes vi igen och analyserade vad vi sett och vad vi tyckt. På museerna upplevde vi många gånger verkliga högtidsstunder. Timmar då vi tillsammans kunde upptäcka sådant som ingen av oss tidigare hade tänkt på.

Framför allt fascinerades vi av hur människor och målare utvecklas undan för undan. Särskilt hur egendomligt vi upplevde Paul Cézanne i hans allra sista målningar, de sena stora dukarna med figurer och landskap som var fullständigt frigjorda, som om det var ett måleri som andades natur.

Med Cricia träffade jag nya vänner och allting föll på plats så naturligt att det fungerade direkt, trots att jag fortfarande inte pratade särskilt mycket franska. Lustigt nog ville jag egentligen inte lära mig franska i onödan, som jag brukade säga. Jag ville kunna prata om färger, material, mat och bostäder. Jag ville uttrycka mig genom måleriet och genom samtal när man stod framför den doftande naturen i Provence.

Sådana upptäckter och diskussioner utvecklade oss. Vi pratade mycket om våra barndomar. Cricia hade haft turen att under kriget hamna på en bondgård i södra Frankrike nära Pyrenéerna. Hon var född 1940 och alltså tio år yngre än jag. Hennes mamma och flickorna blev inackorderade där och pappan kom dit då och då. Men han var mest på språng, eftersom han arbetade inom motståndsrörelsen och framför allt hjälpte flyktingar och judar över gränsen till Spanien. Han var ständigt jagad av tyskarna men lyckades hålla sig undan.

På gården stod ett rustikt medeltidshus med en stor ugn och en skorsten som gick ända upp genom taket. När man tittade upp kunde man se himlen. Där inne hängde krokar för maten som skulle grillas och maten lagades direkt över glöden. Där fick Cricia springa barfota, vilket hon älskade. Hon var mycket närsynt och hade ännu inga glasögon. Därför fick hon krypa nära allting och blev vän med både kycklingar och ankungar. De kröp upp på henne och hon älskade dem. En gång bröt en liten kyckling benet och då försökte hon laga det med en tändsticka och lite snöre. Så fördrev hon sina dagar, med egna små promenader där hon studerade blommor och djur. På det sättet fick hon omedelbart kontakt genom naturen och livet på landsbygden.

På gården fanns också bonden och hans hustru samt deras bedårande trevliga dotter, som var äldre än Cricia och Magy men gärna deltog i deras lekar och humor. Barnen skulle sitta vid bordet medan pappa och mamma försökte hålla samma stil som hemma i Monaco. Då brukade bonden säga:

– Låt barnen äta som de vill. Och när de inte vill sitta kvar vid bordet, låt dem gå härifrån. Låt dem leva.

Detta gjorde att jag fick en djupare känsla för henne än jag någonsin tidigare känt för någon människa. Jag fick också mycket snabbt en ansvarskänsla och samtidigt en trygghet i den ömsesidiga fantasin och nyfikenheten. Hon berättade om fåglar i Frankrike som jag aldrig hade sett i Kristinehamn, bland annat sommargyllingen, som hon tyckte var kolossalt vacker. Bönderna tyckte inte om den eftersom den åt upp så mycket bär och dessutom hade ett kraxande läte som de inte uppskattade. För mig blev den nästan ett sagodjur.

Cricias familj kom från Monaco och även om de hade det bra så var det tufft under kriget. Hon hade varit i England och studerat engelska redan som tolvåring, inackorderad hos en familj. Senare, när hon blivit äldre, arbetade hon som au pair och städade på utländska restauranger som hon var mycket noga med skulle vara rena. Hon hade också liftat med en väninna ända upp till norra Skottland. Hon älskade säckpiporna och det kärva landskapet. Själv hade jag också liftat genom Frankrike, så även där hade vi gemensamma minnen att dela.

Sverige

Tidigt under vår tid tillsammans i Frankrike, sa Cricia:

– Om vi skall vara tillsammans vill jag lära mig svenska.

– Javisst, sa jag, men jag är en ganska dålig lärare.

– Jag skall åka till Sverige.

– Jaså, det var väldigt. Var skall du bo då?

– På Karlavägen. Min skola ligger på Sibyllegatan där jag skall lära mig svenska.

– Det var väldigt. När blir det då?

– På måndag.

Och på måndag vinkade jag av henne. Själv blev jag kvar i Sydfrankrike. Jag åkte även över till Italien, till mitt drömhus, mitt gamla åsnestall. Där målade och tecknade jag. Men efter tre och en halv vecka reste jag mot Stockholm och träffade då Cricia, som mer eller mindre pratade perfekt svenska. Hon hade haft en lärare som varit helt otrolig.

– Det är på grund av mig, sa jag stolt.

– Det heter inte på grund av. Det heter tack vare, svarade hon.

Så började hon rätta mig i svenska språket. Hon lärde sig naturligtvis ännu mer, och grammatiskt kan hon svenska långt bättre än jag. Jag vet inte ens riktigt vad ett verb eller ett adverb är, men allt det där kunde hon perfekt. Hon hade ju läst latin i sin franska skola. Därefter åkte vi till Värmland från Stockholm och hon fick se mer av Sverige.

Tiden gick och det blev mer på allvar och ville hon komma upp till Sverige igen för att hälsa på. Det var ett problem för mig därför att hon absolut ville till Kristinehamn och se hur staden såg ut på riktigt. Jag kämpade så gott jag kunde för att Cricia inte skulle träffa Britta och Lars. Min dröm var att det först skulle ske när Lars blivit äldre och mer mogen. Jag ville hålla henne borta från mitt gamla liv. Jag ville inte väcka gamla minnen till liv eller skapa nya konflikter.

Däremot kom hon mycket väl överens med min mamma och med min syster. De hade mycket roligt tillsammans, trots att ingen av dem kunde franska och inte var så bra på engelska. De pratade ändå. Dessutom hade Cricia blivit riktigt bra på svenska.

Jul

Det blev jul och julfirande. I Val de Marne bjöd företaget på ett jättestort julbord, en verkligt fantastisk fest. Alla arbetarna gick dit vid ettiden. Men jag var inte färdig med blästringen. Jag fick både sköta blästerutrustningen på fjärde våningen och fylla på med sand själv. Så länge sanden räckte arbetade jag där uppe. Sedan fick jag klättra ner för stegarna, fylla behållaren och gå upp igen. Först vid tretiden var jag klar och kunde gå bort för att äta. Det fanns mat i mängder och så feststämningen fortsatte och det räckte åt alla. Sedan åkte jag lycklig in mot Paris. Jag minns att jag åkte upp till Avenue de l’Opéra för att köpa en ny skjorta och därefter vidare till Rue Leclerc där vi skulle fira jul. Det blev en mycket trevlig jul med Cricia och våra vänner.

Bara någon dag senare drabbades jag dock av någonting som jag aldrig tidigare varit med om. Jag fick njurstensanfall. Det kom som en blixt från klar himmel. Antagligen hade jag blivit kall när jag arbetat ensam där ute sista dagen före jul. I varje fall gick det som en stöt genom hela kroppen. Som tur var hade vi en läkare i kvarteret. Han kom genast och jag fick sprutor och dessutom lämnad han sprutor som Cricia skulle ge mig så fort anfallen kom tillbaka.

Efter den första behandlingen blev det ett uppehåll, jag minns inte hur länge. Men sedan kom smärtan tillbaka. Då fick hon ge mig sprutorna i ryggen. Det gick bra, för det var fortfarande jul och nyår. Men efter helgerna började hon arbeta igen och jag var ännu inte frisk. Som en hjälp från ovan visade det sig att hon arbetade bara ett kvarter bort. När krämporna satte in fick jag ringa till henne och tydligen var hennes chef ovanligt förstående just då, för hon tilläts lämna arbetet. Hon kom springande, gav mig sprutan i ryggen och skyndade sedan tillbaka igen. Så höll det på i ett par tre dagar.

Till slut lossnade stenen och jag kissade ut den. Problemet hade varit att den inte var rund utan lång och smal som en liten tändsticka. Den hade vridit sig fram genom njurgångarna. När den väl kom ut var lättnaden enorm. Så fort den var borta var också lidandet över. Några dagar senare, när jag hade vilat upp mig, kunde jag ge mig iväg igen och avsluta på Préfecturen.

Äntligen hade jag gjort den sista finishen. En dag gick jag ner och ställde mig att titta på mitt verk var jag faktiskt mycket nöjd. Den som var allra mest nöjd var Badani. Han kom fram, slog ut med armen och sade:

– Här har vi gjort ett mästerverk.

Jobbet var färdigt i Val de Marne och på invigningen kom det fram en man som presenterade sig som arkitekt. Han beundrade mitt arbete oerhört därför att han aldrig tidigare hade sett en konstnär utföra hela det konstnärliga arbetet själv och dessutom så genomarbetat som han ansåg att detta var.

– Jag har eventuellt ett par stora arbeten. Kom till min ateljé.

Han hette Henri Pottier och hade bland annat ritat festpalatset i Cannes och många av de stora anläggningarna i Monaco, däribland den nya stadion. Han var alltså en av de stora arkitekterna i Frankrike. I Courbevoie skulle det byggas en olympisk ishall och simhall. Jag satte igång att måla kakelplattor i Gien, den stora keramiska fabriken som ligger två timmars bilväg söder om Paris.

Nu fick Cricia ett nytt arbete. Hon hade sitt arbete vid operan, där hon hjälpte till att sälja och restaurera gamla ryska smycken som var värda förmögenheter. Hennes uppgift var att granska stenarna. Genom sin närsynthet hade hon utvecklat en nästan osannolik förmåga att upptäcka sprickor och fel i smaragder och andra ädelstenar.

Varje fredag kväll tog hon nu tåget från Gare de Lyon ut till mitt rövarställe, där det eldades med en varnolenkamin som luktade pyton. Jag steg upp på lördagmorgon, åt frukost, och målade sedan på kakelplattorna. Efter en stund kom hon och hjälpte mig. Hennes uppgift var att numrera plattorna. På baksidan skulle varje platta ha en bokstav och en siffra. Totalt handlade det om fyrtiotusen plattor för att skapa is- och simhallen. I ett och ett halvt år reste hon ner på detta sätt. Inte undra på att vi svetsades samman.

På de helger då vi inte arbetade gav vi oss ut på landsvägarna. Vi upptäckte slott, herrgårdar och märkliga platser. Bland annat fanns ett gammalt försvarsslott i Briare. Det var inget skönhetsslott utan ett robust gammalt fäste.

När alla kalelplattor var färdiga och konstverken uppsatta blev det en magnifik invigning i Courbevoie. Vid den och många vernissager och andra fantastiska möten har Cricia hjälp mig och varit mitt resesällskap. Vi har fått träffa flera spännande personer som vi haft intressanta samtal om konst med och Cricia har alltid varit lika intresserad vilket har inspirerat mig mycket. 

Duvorna

En av de verkligt fina stunder jag upplevt tillsammans med Cricia var när vi bodde ensamma i Nice i hennes föräldrars mycket trevliga lägenhet, inte långt från den gamla stationen. Halva våningen befann sig under marknivå och resten ovan jord. Den hade en fantastisk terrass där man kunde skymta hela hamnen. Platsen var underbar.

Där satt vi om kvällarna och åt. Vädret var ljummet och behagligt. Jag satt ofta och tittade upp mot slottsberget och njöt av palmerna där uppe. Så en vacker dag fick vi en vän. Det var en turkduva, eller turturduva som vi också säger. Hon var så underbart vacker i sin gråbeige dräkt och såg så vänlig ut. Hon hade ingenting av den aggressivitet eller det lite smutsiga intryck som vissa andra stadsfåglar kan ge. Nej, hon var så ren och fin.

Vi började mata henne på golvet på terrassen. Vi kastade smulor allt närmare oss för att se hur långt hon vågade gå. Så småningom kunde vi kasta upp några smulor på stolen bredvid. Sedan flyttades smulorna vidare upp på bordskanten. Under tiden hade även en annan duva dykt upp, en liten duvmamma. Hon var betydligt svårare att locka fram och höll sig länge på avstånd. Det tog mycket längre tid innan hon vågade sig så nära som under bordet.

Till slut satt båda uppe på bordet. Efter hand blev de så tama att de kunde ta smulor ur fingrarna när vi räckte fram dem. Först ganska försiktigt, men sedan allt säkrare.

En dag när de båda kände sig fullständigt trygga hos oss satt de och kuttrade på bordet. Plötsligt började en liten dans på den del av bordet som var fri. Rätt som det var fick vi uppleva ett verkligt kärleksmöte mellan honan och hanen ute på vaxduken. När allt var över kvittrade de båda två, sträckte på sig som om de ville visa upp sig för oss och flög sedan runt hörnet.

En tid senare kom de tillbaka. De flög eller halvhoppade ner på terrassen och försvann sedan fram och tillbaka bakom hörnet. Man förstod att det fanns någonting där som de matade. Så en vacker dag visade de sig, två underbara små duvungar. De växte snabbt men höll sig ändå lite försiktiga gentemot oss. Vi fick alltså följa en hel liten familj från början till slut, från de första trevande smulorna på terrassen till dess att de hade fått sina egna ungar.

För mig kommer den alltid att vara förknippad med den där terrassen i Nice. Det här var en av de riktigt fina upplevelser som min fru Cricia och jag fick dela tillsammans.

Kungaparet

Några år senare efter flera arbeten i Paris så var jag färdig med blästringen på den enorma Porte de Saint-Cloud. Detta ledde till att den svenske kungen och drottningen, som då var nygifta, för första gången var bjudna till Paris. De skulle inviga en stor gammal spegelsal i Versailles som nyligen restaurerats och som inte varit öppen sedan kriget. Där skulle hållas en stor bankett med hundra personer vid ett enda bord. Dessutom fanns fyra stora salar med egna bord där det serverades mat och spelades musik.

Jag och Cricia blev personligen inbjudna av Giscard d’Estaing. Alla från svenska ambassaden som var närvarande blev mycket förvånade när vi leddes in framför soldaterna som stod på båda sidor med höjda värjor. De övriga gästerna fick sina platser längre ut, men vi var specialinbjudna och fick en hedersam placering.

Jag hamnade bredvid en ung kvinna. Vi satt och pratade hela kvällen och hade mycket trevligt men jag fäste inte särskilt stor vikt vid vem hon egentligen var. Cricia satt längre bort tillsammans med någon minister från Orienten. Vi åt och drack, musiken spelade och utanför sprutade fontänerna i månljuset. Det var fullmåne över Versailles och allting var mycket vackert.

När kvällen var slut bad jag den unga kvinnan om hennes visitkort och gav henne mitt. Först då såg jag att det var Christina Onassis, som tragiskt nog bara några månader senare skulle avlida i Argentina, endast trettiosju år gammal.

När kungaparet var på väg ut till Versailles hade de färdats genom Saint-Cloud-tunneln. Giscard d’Estaing hade då stannat bilen och berättat att utsmyckningen där var gjord av en svensk konstnär. Dagen därpå var kungen och drottningen, tillsammans med premiärministern, bjudna till Grafikmuseet där svenska grafiker ställde ut sina arbeten. Där fanns också chefen för Svenska Institutet, en mycket kultiverad person som tidigare arbetat vid Vatikanen och senare skulle komma att tjänstgöra i Kina.

Då kom kungaparet fram och hälsade på mig. Drottningen sade att Giscard d’Estaing under färden genom tunneln hade berättat att det var en svensk konstnär vid namn Olson som gjort utsmyckningen. Kungen nickade och vi hälsade. Strax därefter kom min vän Frankrikes statssekreterare Alice Saunier-Seité fram och sade högt och tydligt:

– Bonjour Bengt!

Kungen vände sig om direkt. Alice var en mycket ståtlig kvinna med stor pondus och betydande makt. Det blev nog en smärre överraskning även för den svenske ambassadören. Det var en märklig känsla att jag och Cricia under åren med arbeten för staden blivit bekanta med flera personer i Paris toppskikt av tjänstemän.

Det blev dock inga fler monumentala arbeten på ett tag för jag var trött i både kropp och själ. Jag ville inte ha något nytt uppdrag. Visserligen erbjöds jag ett arbete i Monaco, men det kom precis när jag var som mest utsliten. Jag egentligen inte ha fler uppdrag i Frankrike. Jag tänkte att om det skulle bli fler arbeten så fick de gärna komma i Sverige i stället.

Det speciella med dessa arbeten var att de utfördes av mig som konstnär själv. De flesta stora monumentala verk har alltid haft stora grupper av medhjälpare som målat, tecknat och utfört det praktiska arbetet. Konstnären har ofta själv avslutat det hela med korrigeringar och retuscher. Men i mitt fall gjorde jag i stort sett allting själv.

Så Paris klarade jag av, kan man säga. Inte minst genom mina utställningar. Höjdpunkten blev den stora utställningen på Musée Maillol 2001, det finaste museet i Paris. Där blev jag inte bara betraktad som utställare av Dina Vierny. Hon kallade mig för sin son i sitt museum. Den enda dam som Picasso bugar sig för i vördnad.

Cristiane Fulconis Olson har stått vid min sida och tillsammans med mig upplevt dessa fantastiska händelser och möten. Vi gifte oss 1980 och har rest över hela världen på utställningar och arbeten. Hon har hjälpt mig otroligt mycket och vi har haft ett underbart liv.