Gien

Inte långt efter mitt första monumentala arbete i Paris yppade sig ett nytt arbete, det gällde en ishall och simhall i andra änden av staden i Courbevoie vid La Défense. Området är det man ser nord-väst från Triumfbågen med de stora höghusen i fonden. Arkitekten hade föreslagit mig som konstnär och när jag såg vem det var upptäckte jag att det var samme man som jag tidigare träffat på festen vid invigningen av Préfecture de Créteil. Han hette Henri Pottier och hade bland annat ritat den stora mässhallen i Cannes där festivalerna hålls, liksom mängder av stora arbeten i Monaco.

Anläggningen skulle heta Centre Olympique och mitt arbete skulle bli att utsmycka en fondvägg i ishallen som skulle vara hela 50 m lång och 8 m hög. I simhallen skulle det bli ett vinklat väggparti, cirka 60 m långt och 4 meter högt och tanken var att jag återigen skulle blästra i betong. När vi diskuterade vidare ville Henri Pottier att jag också skulle göra en fondvägg i entrén till simhallen som skulle vara 4,5 meter bred och 7 meter hög. Då sade min gallerist Daniel Gervis:

– Här kan du inte arbeta med blästring. Här måste det bli mer färgrikt.

Han föreslog att jag istället skulle arbeta med keramik och berättade att det enda ställe där det verkligen gick att göra detta var i Gien, tjugo mil söder om Paris. Hans idé var att jag skulle glasera keramiska kakelplattor av samma storlek som man använder i vanliga badrum, 108 x 108 mm. När vi räknade på det skulle hela arbetet tillslut kräva omkring femtiotusen kakelplattorplattor, alla målade för hand och numrerade på baksidan och försedda med bokstäver så konstverket skulle kunna monteras på rätt plats. Tillsammans med alla plattor jag glaserade genom åren i Gien blir det cirka 100 000 plattor och lägger man dem på hög på varandra blir det som två Eiffeltorn i höjd.

Daniel och hand fru Béatrice och jag reste tilsammans till Gien för att se om det var möjligt att skapa detta. Det var en enorm industri med omkring tusen anställda, huvudsakligen portugiser och spanjorer. Fabriken var en hundrafemtioårig legend med gamla maskiner och ugnar. Där fanns två långa ugnar på hundra meter vardera och fyra modernare på sextio meter. Det var som att gå omkring på ett museum.

Vi hälsade på direktören och gick runt och tittade. Sedan skildes vi åt. Daniel och Béatrice reste tillbaka till Paris medan jag gick upp till den ateljé där jag skulle börja arbeta dagen därpå. Där möttes jag av några mycket trevliga och välklädda människor, bland annat dekorationschefen. Han var en vänlig och fantasifull man som älskade jazzmusik och själv spelade trummor. Det var han som skulle ta hand om mig under arbetets gång.

Jag hade aldrig tidigare arbetat med keramik. Som tur var fann jag alldeles intill fabriken en liten restaurang och bar. Där slog jag mig ner med en kopp kaffe och började prata med värdinnan, en blond kvinna som kommit upp lite i åren.

– Har ni rum här?

– Ja, det har vi.

– Kan man både bo och äta här?

– Absolut.

Vi gick upp på andra våningen till ett stort rum med dubbelsäng och utsikt över Loirefloden som flöt utanför fönstret. Jag accepterade direkt. Det märkliga var att jag nästan omedelbart kände mig hemma. När jag började se mig omkring förstod jag varför. På just detta hotellet hade jag bott en gång tidigare i livet, när Leif Knudsen och jag hade varit ute och liftat.

Keramiken

Nästa dag tog dekorationschefen emot mig i sin ateljé. Det var en ljus, ren och välordnad lokal med färgprover överallt. Han förklarade snabbt att fabriken arbetade med två tekniker, en blank emaljerad och en matt. Den blanka varianten byggde på det som kallades biskvi innan emaljeringen och den matta tekniken hette chamotte.

Jag förstod genast att den blanka ytan var idealisk för simhallen. Tillsammans med vattnets reflexer och de badande barnens små färginslag skulle den skapa ljus och glädje. Ishallen däremot låg helt under jord med konstljus. Där fick ytan inte glittra, eftersom hallen också skulle användas för ishockey. Där behövdes något kraftfullt men samtidigt diskret så det fick bli chamotte.

Han tog fram färgprover åt mig, eftersom jag hade mina skisser med mig. Först fick jag prova ishallens färger. Fram kom fyra burkar. Tre av dem såg svarta ut och den fjärde var svagt gulaktig. Jag blev förvånad men han förklarade.

– Alla tre är svarta före bränningen. Men de här numren visar skillnaden. Nummer ett blir svart, nummer två blir brunt och nummer tre blir blått. Så är det alltid.

Jag fick en pensel och lite vatten och han visade hur man skulle arbeta. När man målar på biskvi är plattan helt torr och mycket sugande. Därför måste den först dränkas med vatten så att färgen kan flyta ut ordentligt.

Jag tog en svamp, mättade plattorna med vatten och började arbeta på en pannå bestående av fem liggande och fyra stående plattor, sammanlagt tjugo stycken. Med penseln målade jag några konturartade former. Jag lade till lite av det bruna, blandade färgerna något med varandra och drog sedan in den blå tonen mitt i formen. Det hela var gjort på några minuter.

Sedan tog jag en annan liknande pannå och fick i stället fram glada färger, lite röda, rosa, ljusblå, en starkare grön och en ljusare grön. I detta fall var färgerna däremot ganska lika sitt verkliga utseende, bortsett från den mycket svagt gröna. Den var helt tråkigt grå före bränningen, men det var ju lätt att komma ihåg. Jag gjorde en liknande komposition och målade nu på de redan emaljerade plattorna, där färgen gled direkt över ytan. Där kunde jag använda en gummiskrapa och dra lite på tvären så att strukturen genast blev mycket levande.

Dessa båda pannåer fick jag hjälp att bära ner till ugnarna. Den som redan var emaljerad kördes direkt in på en vagn, medan den andra först fick ett fint regn av emalj över sig innan även den försvann in i ugnen. Nästa morgon skulle båda vara brända och färdiga. Jag hade egentligen inget mer att göra den dagen än att vandra runt i fabriken och försöka suga in den fantastiska stämningen i denna hundrafemtioåriga industri. Fabriken var fylld med kanske tusen arbetare. De flesta var portugiser, pratade högt eller snarast ropade till varandra, för portugiser talar gärna högt till varandra. Det var även en del oväsen från vagnarna och ugnarna. Alla var alltid glada, modiga och arbetade kolossalt. De log mot mig och jag log tillbaka.

Jag kom att trivas enormt där. Varje dag promenerade jag längs Loire in mot den vackra lilla staden. Den hade visserligen blivit svårt bombad under kriget, men husen hade byggts upp igen nästan exakt som de sett ut tidigare, med sina branta tak och sin gamla karaktär. Kvar stod också den magnifika bron, ett verkligt mästerverk. Uppe på höjden låg slottet som nu var ett av Frankrikes främsta jaktmuseer. Mycket snabbt blev jag helt uppslukad av mitt arbete på fabriken och då lägger jag tyvärr allt annat åt sidan. Trots att jag arbetade i Gien i sammanlagt tre och ett halvt år kom jag aldrig ens upp till jaktslottet.

När de första proverna kom ut ur ugnen dagen därpå blev det en underbar upplevelse. Den svarta, den bruna och framför allt den blå tonen till ishallen var fantastisk. Den blå var matt på ett mycket förnämt sätt. Den andra serien däremot strålade av glitter och färg. Jag kände genast att resultatet stämde mycket väl med mina skisser. Arbetet fortsatte sedan i lugn men stadig takt. Under den första veckan fick jag fram en mängd prover, större och större för varje gång. Därefter fick jag byta ateljé och disponera en egen stor lada, antagligen ett gammalt magasin för kartonger med kakelplattor. Det var högt till tak med glasfönster långt däruppe, några trasiga, men det gjorde mig inget, jag trivdes i den inspirerande miljön.

Där kunde jag breda ut mina prover över golvet. Jag fick hjälp av en mycket trevlig portugisisk kvinna som skrattade mycket och hjälpte mig att plocka fram materialet. Hon var född i Frankrike av portugisiska föräldrar och talade naturligtvis perfekt franska. Vi kom mycket väl överens.

Arbetet växte fram undan för undan. Till slut bestämde jag mig för att göra den första högra delen av den femtio meter långa ishallen, den som skulle domineras av svart, brunt, blått och lite gult. Jag gjorde ett första försök som var åtta meter högt och ungefär tre meter brett. Redan då hade jag förstått att när nästa sektion skulle målas måste man lämna en rad på ungefär fem plattors bredd halvt färdig. När man sedan fortsatte åt vänster kunde man färdigställa den delen och på så sätt undvika varje synlig skarv.

Nästa parti blev också åtta meter högt men betydligt bredare, omkring tjugo plattor. Där började jag binda samman det nya avsnittet med den redan brända delen som fortfarande låg kvar på sin plats, så att det som fransmännen kallar mariage, giftermålet mellan formerna och färgerna, flöt samman utan avbrott.

Jag hade mina skisser att följa. De var noggranna i ytterformerna men tillät en stor frihet inne i formerna, vilket gjorde att jag kunde arbeta mycket spontant. På den emaljerade ytan flödade färgen över kaklet, ibland nästan rinnande men aldrig för mycket. Där använde jag en lång golvskrapa med svamp, en sådan man normalt skurar golv med. Man blöter svampen, drar den över golvet och bryter sedan med en spak så att gummikanten tar upp vattnet. Här gjorde jag på samma sätt. Med den långa gummiskrapan skapade jag ständigt nya rörelser i ytan.

Strukturen blev mycket levande. Man kunde nästan tycka sig se blåsor i isen, mörka, blå och bruna partier. Genom att dra gummikanten lite snett fick jag också fram känslan av skridskoskär som bromsar upp över isen. Hela väggen började faktiskt likna en verklig isbana. Jag blev själv förvånad över resultatet.

Men egentligen hade jag förberett mig för detta länge. Mina skisser var gjorda på Perstorpsplattor med oljefärg i blått, svart, brunt och lite gult. Där kunde jag med palettkniven skapa ungefär samma struktur och rytm som nu uppstod i keramiken. Jag brukar säga att om man vid ett monumentalt arbete lyckas hitta ett skissmaterial som ligger så nära det färdiga materialet som möjligt, både i struktur och uttryck, då är halva arbetet redan gjort.

I mitt första arbete, där jag blästrade fram makadamen ur den vita cementen, hade jag efter flera månaders arbete lyckats finna ett perfekt skissmaterial. Jag tog ett grovt vitt papper och en fyrkantig vaxkrita med en ordentlig kant. När jag lade kritan på papperet och drog över ytan fick jag fram exakt samma liv som den renblästrade makadamen hade. Topparna i papperet motsvarade precis stenarnas struktur. När de skisserna väl var färdiga var arbetet nästan halvfärdigt, trots att det handlade om 800 kvadratmeter. Här hade jag alltså funnit rätt skissmaterial för kakelplattorna.

Arbetet

Dagarna gick i lagom takt. Folk var vänliga och hjälpsamma, men man hade vissa problem med några av de yngre portugiserna. Det tog ett tag innan jag förstod vad det handlade om. De verkade på något sätt hämmade. De kunde inte ta egna initiativ utan man var tvungen att visa exakt vad som skulle göras innan de vågade röra en platta. Jag förklarade för dem att när vi lägger ut plattorna för målning måste de titta på baksidan där det står bokstav A nummer 1, sedan B nummer 1 och så vidare, så att varje platta senare kan komma på exakt rätt plats när den monteras. De förstod det så småningom, men med en påtaglig osäkerhet. En dag bad jag en av dem.

– Ta nu den här kärran med färdigmålade plattor och kör den till ugnarna. Du går genom den här dörren och sedan genom nästa så är du framme. Men han stod kvar.

– Varför står du där? Gå!

– Nej, jag har aldrig varit i den där andra lokalen, sade han.

– Men snälla du, det är bara att gå rakt igenom.

Nej, det gick inte. Jag fick följa honom hela vägen till ugnen. Dagen därpå gjorde han det själv utan problem. Han hade vuxit upp under den portugisiska högerdiktaturen, som på många sätt hade tagit ifrån människor förmågan att ta egna initiativ.

Jag hade mött samma sak tidigare. På mitt första stora arbete fanns det en jugoslav som fungerade på exakt samma sätt. Man fick visa honom en eller två gånger, sedan blev han utmärkt på arbetsmomentet.

Arbetet fortsatte utan större problem. Varje fredag kväll kom Cricia ner med tåget från Gare de Lyon. Jag steg upp på lördagmorgon, åt frukost, och målade sedan på kakelplattorna. Efter en stund kom hon och hjälpte mig. Hennes uppgift var att numrera plattorna. På baksidan skulle varje platta ha en bokstav och en siffra. I ett och ett halvt år reste hon ner på detta sätt.

Efter sex månader var ishallen färdig. Alla plattor låg omsorgsfullt packade i kartonger som var minutiöst numrerade. Därefter började arbetet med simhallen. Där var problemet från början att biskviplattorna först måste blötas och sedan målas med svampar som var genomdränkta av färg och lagom mycket vatten. Färgen flöt då otroligt lätt över ytan.

I samband med detta gjorde jag en liten uppfinning. Jag byggde pannåer med en tunn list längst ned. Varje pannå bestod av fem plattor i bredd och fyra i höjd och kunde ställas lutande. Då kunde jag arbeta direkt på en upprest yta i stället för på golvet. Så snart en pannå var färdigmålad, ungefär tjugo plattor bred och sexton plattor hög, kunde jag försiktigt lossa plattorna en efter en.

Med fingerspetsarna tog jag ut dem ur pannån och gick fram till golvet där de lades ut i rätt ordning. Här kom jag faktiskt att tänka på min tid som konditorlärling. Det var bakplåtarna som gav mig idén till den lilla kanten längst ned på pannån. För Gien blev detta en verklig praktisk lösning. Därefter kunde man bygga upp och visa kunderna deras kakel direkt på lutande väggar. Tidigare hade man varit tvungen att gå upp till andra eller tredje våningen för att se hur mönstren såg ut på golvet långt nedanför. Det här var betydligt enklare och mycket mer användbart.

Arbetet gick vidare men var lite mer komplicerat. Emaljeringen, som skulle göras allra sist, skedde på en bandmaskin, en bred löpande duk där plattorna lades ut och sedan emaljerades genom en ridå som gav ett jämnt skikt över hela ytan. Därefter fortsatte de in i ugnarna, placerade i särskilda fack så att varje platta hade sin bestämda plats.

En dag hände någonting speciellt. Jag hade målat upp ett stort stycke, ungefär en tredjedel av fondväggen till simhallen, och jag var mycket nöjd. Plattorna låg utlagda på golvet. När jag kom nästa morgon var alltsammans krossat. Inte bara mina plattor utan även andra som låg vid sidan om. Jag blev naturligtvis förfärad och gick fram till de som arbetade där. Jag frågade den ena och den andra, men fick inte ett ord till svar. Bara huvudskakningar. Återigen stod jag inför detta märkliga fenomen med människor som levt under en diktatur. Det var nästan en spökstämning. Jag var ledsen för det fina arbetet och förvånad att någon förstört det, men ingen ville säga någonting. Jag gick runt i fabriken hela dagen utan att få någon förklaring.

Så småningom på eftermiddagen fick jag tag på en man som hade ett mycket enkelt arbete. Hans drog keramiska produkter till olika platser i fabriken på en vagn med järnhjul. Tydligen hade han på morgonen kommit körande rakt över mina plattor där de låg på golvet. När jag fått fatt i honom ledde jag honom vänligt fram till platsen. Jag ville inte att han skulle känna sig angripen eller slå bakut.

– Är det ni som har gått här? frågade jag.

– Ja, svarade han och log.

– Men kära nån, såg ni inte att det låg någonting här på golvet med vackra färger?

– Jo, det såg jag.

– Men varför gick ni inte vid sidan om?

– Nej, sade han. Jag har aldrig varit med om att det har legat någonting på golvet som varit av värde.

Det var bara för mig att sopa ihop alla dessa mängder av plattor. De som var sönderslagna fick kastas bort, men resten lade jag i kartonger som jag behöll för mig själv. Det visade sig senare vara klokt för de kom till användning till annat. För min del innebar det sedan att börja om från början igen med det pariet. Flera dagars, kanske ett par veckors arbete var förlorade. Det var naturligtvis inte vad man hade önskat sig, men det tjänade ingenting till att bli arg. Det lönade sig egentligen aldrig att bli arg i sådana här situationer. Kunde man i stället behålla lugnet, så var det den bästa medicinen. Och den här gången lyckades jag faktiskt med det.

Mina konstverk var de största som någonsin hade gjorts i denna anrika fabrik och jag fick även äran att göra ett konstverk till en vägg i deras museum i Gien. Olika skapelser från fabriken säljs på Svenskt Tenn i Stockholm och har gjort så länge jag minns.