Ljuset

Eftersommar. Jag minns inga turister på vägarna, så det måste ha varit i slutet av augusti. Jag körde upp mot Mora på östra sidan av Siljan, där det verkliga och vykortsvackra Dalarna ligger, där sagan och den folkloristiska traditionen fortfarande känns äkta, ungefär som i Mexiko där det moderna kan leva sida vid sida med det gamla utan att något av dem förlorar sin själ.

Gårdarna låg inte monumentalt som i Gudbrandsdalen och på många andra håll i Norge. Om jag minns rätt såg det snarare ut som om de ibland hade kanat ihop i snön mot varandra på ett varmt och mänskligt sätt. Det är möjligt att jag minns fel, men oftast brukar mina synintryck vara märkvärdigt exakta även långt efteråt.

Jag var på väg till en man i Mora som gärna ville köpa mitt måleri. Därför hade jag några målningar med mig i bilen, dukar som jag själv ansåg både genomarbetade och värda att stå för. Men han var inte den sortens köpare jag hade väntat mig. När jag tog fram fyra målningar blev han snarast besviken.

– Nej, minst ett tjog måste det vara.

Det ville jag inte. Jag har aldrig tyckt om att placera alltför många målningar på samma adress. Det är möjligt att jag var dum, men jag har aldrig velat bli av med mina tavlor som om de vore konfektionsvaror. Däremot var han en trevlig och levnadsglad människa.

På vägen tillbaka mot Värmland tog jag västra sidan av Siljan. Där förändrades landskapet till verklig skogsbygd. Vägen gick genom enorma skogar och bara då och då tyckte jag mig ana gyllene höstfält och röda stugor långt borta på andra sidan sjön. Jag minns framför allt hur långt det var mellan husen, därför att jag hade lovat att ringa ett telefonsamtal vid en viss tid och inte såg en enda telefonkiosk eller gård på mil efter mil.

Så dök till slut ett hus upp på en sluttning på vänster sida. Där stod husägaren med korslagda armar och en keps som uppenbarligen suttit på samma huvud under många år. Först verkade han knappt notera att jag kom, men när jag närmade mig förstod han att det faktiskt var någon som var på väg upp till honom.

Jag hälsade först och frågade sedan om jag möjligen kunde få låna hans telefon, eftersom jag inte sett någon telefonkiosk sedan Mora. Han gjorde bara en gest mot huset och gick före mig in.

Köket luktade söt mjölk, solvärme och lite ladugård. Allt var rent. Trasmattorna låg där de skulle och säkert fanns det också någon broderad löpare med en kärleksfull text. Ett par flugor surrade långsamt. Det var den tid då DDT just hade börjat användas och naturen på bara några år nästan dog ut på flugor, fjärilar och svalor. Det var Rachel Carsons tid, ”Tyst vår”. Naturen har nog aldrig riktigt återhämtat sig från det.

Kammaren låg mot skuggsidan. Där stod allting på sin plats. Skrivunderlägg, pennor, ett gammalt bläckhornsställ i blank marmor och telefonen, den svarta standardsorten som då fanns i nästan hela Sverige. Samtalet gick fram och blev kort.

När jag kom ut stod mannen åter på sin utsiktsplats och såg ut över den enorma nejden i öster. Landskapet blånade bort i en nästan Dan Anderssonsk stämning. Jag frågade vad samtalet kostade men han ville inte ha något betalt. Det kändes lite genant och som värmlänning vill man då gärna få igång ett samtal som tack. Jag började därför prata om utsikten. Att platsen var fantastisk, att huset låg vackert och att tystnaden var närmast mäktig. Han nickade lite belåtet men också med något som liknade en suck.

– Jo, det är vackert.

– Men ändå skulle jag nog inte klara av att bo här, sa jag.

Det verkade förvåna honom.

– Jaså?

– Skogen är okej. Men ljuset skulle jag inte stå ut med.

Nu blev han intresserad.

– Ljuset? Vad är det med ljuset?

– Jag skulle trånas ihjäl. Jag skulle bara gå och längta bort.

Då tog han verkligen i.

– Vad fan säger du? Är det ljuset det handlar om? Det har jag aldrig förstått. Men du har rätt. På vintern går det bra. När det regnar eller är dimma också. Men när det är sådant här väder, klart eftermiddagsljus och kvällsljus, då är jag färdig att nästan gråta. Då vill jag ge mig av härifrån. Och ändå är jag född här.

Jag talade om Dan Andersson och om de blånande höjderna, de mörkgröna granskogarna och molnen med sina blågrå skuggor. Att det inte bara handlar om geografi utan om ett särskilt slags längtan. Sedan berättade jag om ljuset hemma vid Vänern, där reflexerna från vattnet skapar ett annat skimmer. Och till slut om Paris.

– I Paris har jag aldrig sett en himmel som känts skrämmande. Där är ljuset tvärtom lugnande, nästan som en omfamning. Jag tror att det har präglat människor där i århundraden. Långt innan boulevarderna och caféerna fanns.

Han stod tyst en stund och såg nästan lite nedslagen ut. Sedan frågade han:

– Är du konstnär?

Jag svarade naturligtvis ja.

– Du, sa han. Nu vet jag vem du är. Det var du som var på TV och gjorde de där enorma jobben i Paris. Ishallen och simhallen.

Jag nickade.

– Min fru och jag såg det programmet två gånger. Vi sa båda två att det där måste vi åka och titta på.

– Nej, snälla du, sa jag. När ni kommer till Paris och ser allt annat så glömmer ni det där direkt.

– Det gör vi inte, sa han. Det kan du vara säker på. Jäkligt tråkigt att min fru inte är hemma just i dag. Hon är annars aldrig borta. Hon kommer att bli ledsen när hon får höra detta. Då gick jag bort till bilen och tog fram en keramisk platta ur en låda. Det var en av de plattor som blivit över från simhallen. Jag signerade den och skrev datumet på baksidan.

– Här har du i alla fall en liten bit av den. Vissa av de här plattorna är som små tavlor.

Han tog emot den med båda händerna och stod en stund utan att säga något.

– Kom tillbaka någon gång, sa han.

Den lilla plattan lever nog fortfarande sitt liv vidare i huset med telefonen.