Barcelona

Gaudís stad. Hans katedral, La Sagrada Familia, som fortfarande mer än hundra år senare håller på att färdigställas, delvis efter hans egna ritningar. Frågan är om den inte är som mest fascinerande just i sitt halvofärdiga tillstånd, där byggandet fortfarande pågår och där man fortfarande kan ana både visionen och processen.

Där finns också samtida mästare som Lluís Domènech i Montaner, smideskonstens store mästare och skaparen av Barcelonas fantastiska operahus, vilket snart lär vara exakt återuppbyggt efter den eldsvåda som bröt ut just när en genomgripande restaurering hade avslutats.

Staden är enorm och fylld av rikedomar i form av vacker arkitektur. Det som denna gång överraskade mig mest var den förnäma respekten för texter och skyltar i affärerna. Nästan ingen vulgaritet i färger eller former. Allting verkade genomtänkt och samstämt.

Miró och Picasso

Arkitekternas hus inne i gamla stan har fasader dekorerade efter teckningar av Pablo Picasso, men utförandet gjordes av min vän Carl Nesjar. Han ritade upp dem och sandblästrade dem på samma sätt som han en gång arbetade med Siri Derkerts utsmyckningar i tunnelbanan vid Stureplan.

Picasso hade enligt Carl under lång tid kämpat med detta uppdrag och visste inte riktigt hur han skulle lösa det. Carl förstod problemet och sade att Picasso naturligtvis kunde avstå om han ville. Picasso blev först lättad tills Carl tillade att Joan Miró i så fall hade lovat att göra arbetet.

– Miró! lär Picasso ha utropat. Aldrig i livet. Det är jag som skall göra det.

Dagen därpå kom skissen.

Både Miró och Picasso har sina egna museer i Barcelona. De skiljer sig starkt åt. Mirós museum ligger högt uppe på höjderna, modernt, luftigt och vitt. Picassos museum är däremot inrymt i ett gammalt och mycket vackert palats i den äldre delen av staden.

Mirós museum såg jag redan 1962. Jag minns framför allt känslan av friskhet, men inte särskilt mycket mer. Däremot såg jag denna gång Picassomuseet. Det var retrospektivt och till skillnad från museet i Paris innehöll det mycket av hans ungdomsverk, från de första barnteckningarna fram till femtonårsåldern.

Inför Picassos tidiga arbeten häpnar man alltid. Visserligen fick han en rivstart genom att hans far var teckningslärare och säkerligen akademiskt fordrande. Att dessutom växa upp med Diego Velázquez, El Greco, Francisco Goya och hela den spanska konsthistorien runt hörnet förklarar en del. Men när man står framför den stora målningen med kvinnan på dödsbädden, läkaren med klockan i ena handen och patientens puls i den andra, samt nunnan som håller barnet i sin famn, då häpnar man ändå fullständigt.

Det är ett mästerverk.

Kompositionen med den snedställda sängen är märklig. Den verkar nästan optiskt vrida sig mot betraktaren oavsett var man står i rummet. Samma sak gäller figurerna. Jag har tidigare aldrig varit särskilt övertygad om berättelserna om blickar som följer betraktaren genom ett rum, men här upplevde jag någonting liknande.

För mig blev målningen också en nyckel till Picassos fortsatta utveckling. Där finns redan fröet till de snedvridningar och perspektivförskjutningar som senare skulle prägla hans måleri.

Ofta är det bara några få centimeter i en målning som tänder den skapande gnistan. Jag minns en stor utställning med Piet Mondrian. Där fanns en landskapsmålning utförd i ett traditionellt holländskt måleri. Men i några korsande grenar gnistrade det plötsligt till. Just den lilla detaljen växte sedan undan för undan i betydelse genom hans målningar av träd, tills allt till slut återstod som magiska ytor inramade av korsande raka linjer.

På samma sätt tror jag att man kan se vissa partier i Picassos ungdomsverk. Små fragment som senare växer till hela världar.

Hade Picasso levt hundra år tidigare hade hans måleri med säkerhet utvecklats annorlunda. En konstnär formas inte bara av sin egen begåvning utan också av tidsandan omkring sig. Leonardo da Vinci kunde formulera idéer som först flera hundra år senare blev verklighet. På samma sätt påverkar varje epok de möjligheter som står öppna för konstnären.

När man står inför denna målning kan man därför inte låta bli att fantisera över vad det hade blivit av detta geni om han varit född hundra år tidigare. Det är förstås en banal fundering.

Jag fick uppleva Picasso och levde med hans konst under min tid i Paris. Det är spännande att tänka på om vi levt i en annan tid. Konsten överlever oss alla och fortsätter att fascinera.