Saint-Cloud

Jag blev tillfrågad att göra en stor utsmyckning som skulle få en tunnel att försvinna. Autoroute A13 gick rakt igenom berget precis intill den vackra och stillsamma Saint-Cloud parken och förbi Versailles. Vägen går ut mot Atlantkusten och där fanns nu två stora tunnelöppningar som inte var särskilt tilltalande. Man ville därför ha en dekor som tog bort så mycket som möjligt av detta intryck.

När byggnadsarbetet redan hade börjat ringde arkitekten Daniel Badani till mig och sa:

– Olson får det här jobbet på ett villkor. Olson måste göra två skisser så att vi har något att välja mellan.

Det som gjorde uppgiften speciell var att Saint-Cloud parken står under Franska Akademiens beskydd. Man får inte göra någonting där, vare sig förändra växtlighet eller göra utsmyckningar, utan att det prövas på högsta nivå. Det är en underbar park. För mig är den den mest fascinerande park jag känner till. Den är inte plan utan rör sig i vågor genom landskapet. Marken höjer och sänker sig hela tiden, vilket skapar märkliga perspektiv. Man står på ett ställe och ser parken breda ut sig framför sig, men några steg senare försvinner den för att längre fram visa sig på nytt i en annan form. Dessutom är den fylld av stora fontäner.

Till arbetet hörde också en stor fontän som jag skulle utsmycka. Den var omkring femton meter hög och halvrund till formen. Öppningen var mindre än hälften av cirkeln, vilket gjorde att den slöt sig något på båda sidor. Där fanns tre stora plana ytor och dessutom en näbbformad del mellan de båda tunnlarna som också skulle dekoreras.

Modellen

Det var ett mycket svårt arbete under alla omständigheter. Jag gjorde därför en mycket noggrant utförd modell som sammanlagt var ungefär två meter lång. Den verkliga ytan var mer än hundrafemtio meter lång och omkring tio meter hög, bortsett från fontändelarna som nådde upp till cirka femton meter. Modellen stod sedan länge i min ateljé, kritvit och helt utan dekorationer.

Varje morgon när jag kom till ateljén var det vinter och kallt. Jag fick värma upp lokalen med element. Jag hade päls, handskar och pälsmössa. Efter ett par månader tog jag en morgon av mig handskarna, tog fram ett kol och började teckna direkt på modellen.

Jag började från höger, som jag alltid gör. Först ett parti på ungefär tjugo till tjugofem meter, sedan hoppet över till fontänen, därefter en större yta på cirka trettiofem meter och sedan över tunnlarna till ett mindre parti på några meter. Jag gjorde skissen direkt och ändrade inte någonting under arbetets gång.

Efter någon månad ringde jag Badani.

– Nu är skissen färdig.

De kom och hämtade modellen och den ställdes upp i ett rum i Saint-Cloud-parken. Jag hade lagt ett stort vitt lakan över den.

Först var jag ensam med Badani.

– Det här skall bli mycket spännande, sade han.

Så tog jag av lakanet.

– Oj, sade han. Det var verkligen intressant. Men nu vill jag se den andra skissen också.

– Det blir ingen andra skiss, sade jag. Jag klarar inte att göra en andra skiss. Den här är perfekt, det lovar jag.

– Ja, vad skall jag säga till beställarna? frågade han.

– Säg att den här är perfekt.

Godkännandet

Sedan kom alla som hade med projektet att göra. Där fanns representanter från Franska Akademien, motorvägschefen och flera andra ansvariga. Ett tjugotal personer samlades i rummet.

Jag gjorde samma manöver igen och drog av lakanet.

Det blev helt tyst. I Frankrike är det nämligen alltid beställaren som säger den första kommentaren. Det var alltså Badani som först tog till orda.

Han studerade modellen länge och sade sedan:

– Här ser jag en sak. På partiet vid den långa näbben vill jag ha lite mer rörelse i slutet, så att man kan fantisera om att det är gas som svänger ut där. Det kommer att göra det hela ännu bättre. Och här på den största väggen tycker jag att det är lite för kompakt. Där skulle jag vilja luckra upp det lite grand nere vid marken och visa mer slät betong.

Sedan vände han sig till de övriga.

– Vad tycker ni?

Alla svarade:

– Perfekt.

Och därmed blev projektet godkänt.

Blästringen

En tid därefter började själva blästringsarbetet. Eftersom ingen ville stänga av trafiken i tunneln under tiden var planen att jag först skulle arbeta ute på ett betonggjuteri där man tillverkade smala och höga pannåer i naturbetong. Jag kunde ju nu tekniken perfekt och att blästra utan att klättra på höga ställningar var skönt. När de var färdiga skickades de till Saint-Cloud-parken där de monterades med hjälp av stora kranar.

Allt gick bra utom näbben på ena sidan. Där rasade delarna samman och gick sönder när de skulle montera dem. Därför fick jag stå och blästra direkt på plats. Hela trafiken gick bakom ryggen på mig och nästan under mig. Det var faktiskt riktigt obehagligt. Genom tunnlarna passerade det en halv miljon bilar varje dag. Men arbetet gick bra och jag fortsatte att göra de sista justeringarna på plats. 

Under tiden som arbetet fortfarande höll på att gjutas i grå betong kom president Giscard d’Estaing för att titta på anläggningen. När han fick se den väldiga konstruktionen utropade han:

– Är det Atlantvallen de bygger här?

De hade nämligen gjutit ett långt plant stycke över tunnelöppningen. För att få detta på plats användes stora domkrafter och konstruktionen reste sig omkring tjugo meter över marken. Det såg verkligen ut som en enorm betongkoloss.

Arbetet stoppades omedelbart och låg nere i tre veckor. Arbetarna gick sysslolösa och arkitekten Badani var fullständigt förtvivlad. Giscard d’Estaing tyckte inte om den typ av kalla och strama arkitekturlösningar som ibland växte fram under tiden. Men här var det ju inte fråga om någon kall arkitektur när allt väl skulle bli färdigt.

En vacker dag kom Badani till mig och sade:

– Jag har ingen möjlighet att tala presidenten till rätta. Nu får Olson gå upp till Élyséepalatset och själv beskriva det hela.

Så jag fick knalla iväg till Élyséepalatset. Just den dagen låg en röd matta utrullad på borggården. Jag gick mitt på den och tyckte att det hela var ganska lattjo. På eftermiddagen väntades nämligen någon utländsk president på besök.

Jag visades upp för den stora trappan till en man som hade sitt kontor vägg i vägg med Giscard d’Estaings. Mellan rummen stod en dörr på glänt. Mannen var mycket trevlig och kultiverad. Han var ingen minister utan en av presidentens närmaste medarbetare med ansvar för handlingar och ärenden. Jag började förklara projektet.

– Först och främst skall betongen bli helt glittrande vit. Den stora delen som nu står upprest skall sänkas ner och bli en gångbro med räcke så att människor kan promenera där utan att falla ner över trafiken. Bakom gångbron skall det finnas en sluttande gräsyta som lutar inåt. På så sätt försvinner hela den stora kolossen.

Jag fortsatte:

– Underifrån skall jag blästra fram former som liknar växter och trädrötter. Därefter kommer levande och fantasifulla rörelser att breda ut sig över ytorna. De som passerar förbi kommer inte att förstå allting första gången. Men för varje gång de kör igenom kommer de att upptäcka något nytt och fantisera vidare.

Jag berättade också att den stora fontänen skulle också spela en viktig roll i helheten:

– På båda sidorna av fontänen, de som vetter mot motorvägen, kommer former att blästras fram. I mitten sprutar vattnet och ovanför möts rötterna över den gröna gräsmattan. Träden längre upp på höjden kommer att knytas samman med dessa former, så att trädrötterna fortsätter upp i de verkliga trädkronorna bakom anläggningen. Hela arbetet handlar egentligen om ett slags kamouflage. När allt är färdigt kommer det att smälta samman med landskapet.

Mannen gick då in till presidenten. Dörren stod fortfarande på glänt och jag är övertygad om att Giscard d’Estaing hade hört större delen av samtalet. Strax därefter kom mannen tillbaka.

– Giscard d’Estaing är mycket nöjd. Mycket nöjd.

Porte de Saint-Cloud är nog det av mina konstverk som parisborna titta mest på genom åren när de kört förbi. Det blev mitt sista stora monumentala arbete i Paris och det blev ett erkännande av mitt konstnärskap då jag bara behövde visa upp en modell för att få jobbet. Daniel Badani visste att jag kunde skapa det han eftersökte på de 600 m2 stora ytorna intill parken.