Barndomens skog

I mitt hål några hundra meter bakom Sacré-Cœur ser jag den disigt grå himlen. Men det är vår och svagt hör jag den vemodigt spelande koltrasten, en märklig fågel som lärt sig att tycka om storstadens stenhus trots att den från början hör hemma i den djupaste och risigaste granskogen. Ofta skrämde man upp honom ur den mest trista och närmast döda undervegetationen som skogen kunde gömma. Jag vill inte påstå att det var den sorts skog jag tyckte bäst om, men inte långt därifrån. Där måste hans ursprung ha funnits innan städerna kom till, för just där smälter den svarta fjäderdräkten bäst in medan han söker maskar under trädens rötter.

Det finns säkert andra teorier, men detta är min egen fundering. Skogen var mitt paradis innan jag själv, precis som koltrasten, fann en ny ro och anonymitet mellan stenhusen. Halvvägs nere i jorden. Det var bland trädrötterna allting började. Där låg jag nedkrupen i små gropar i skogen, delvis gömd, och studerade de fina växtrötterna som hängde ner från jordväggarna och de insekter som kröp där. Det var där jag fann mitt äventyr.

Min far målade horisonter, skogsvägar och hus vid skogsbryn. En gång frågade jag honom varför han alltid målade samma motiv. Varför kröp han inte in under kanten på grustagen och målade denna så annorlunda värld? Han svarade bara:

– Det får du måla när du blir stor.

Först nu när jag skriver detta blir jag medveten om att min ateljé faktiskt påminner om barndomens gropar. Den ligger i en källare under en uteterrass. Mitt i den rymliga ateljén finns ett stort rektangulärt takfönster. Runt detta löper nedsänkta väggar och stora glaspartier så att hela mitt liv och arbete kretsar kring en glasad ljusgård med en trädgård av nästan japansk karaktär.

Det är säkert en helt annan sorts ateljé än de flesta konstnärer på Montmartre har arbetat i. Kanske har få målare valt att arbeta delvis under jord. När man tänker på det låter det inte särskilt lockande. Men för mig har den givit en märklig ro, ett utrymme för inre funderingar och för resor genom mitt eget minnesbibliotek.

Allt jag målar har under lång tid cirkulerat inom mig. Ibland ser jag något hastigt som hugger till och kräver uppmärksamhet, men även då känns det som ett eko av något som jag redan känner väl. En blomma i dag leder alltid tillbaka till en blomma för länge sedan, kanske i min farmors trädgård. Fågeln som bara blänkte förbi var egentligen en fågel från en skogsstig i min barndom eller från en tallkvist mot en blå vårhimmel.

Jag målar ofta bofinkens roströda bröst, samma bofink som jag som sexåring såg på en gren i min barndoms skog. Det var samma skog som en gång varit Gustaf Frödings barndomsskog. Fröding bodde i min hemstad från sju till sjutton års ålder, alltså under den tid då människan bygger sin inre grund, just den grund som jag nu själv försöker beskriva med ord.

Min hemstad är på många sätt en märklig stad. Den har gjort nästan allt för att utplåna sin egen historia. Det enda som egentligen berättar om Gustaf Fröding är minnesplattan på hans hem. I Kristinehamn gick han i skolan under en stor del av sin uppväxt. Där skrev han sina första dikter, sådana som senare hittades gömda mellan springorna i väggarna i hans kammare. Och det var bland skogsåsarna ovanför Varnumsviken som han upplevde sina somrar. Kanske var det där skogsekorren smackade. Kanske var det där en del av inspirationen föddes.

Samma ljus, samma skog, samma dammar och samma grustag lever fortfarande kvar inom mig. Det är dem jag delvis målar. Livet har naturligtvis givit mig mycket mer och fortsätter att ge hela tiden. Men den verkliga grunden ligger nog där, i barndomens skog.