1996 - Tommy Ternemar

MuseETT

Tommy Ternemar skrev först ett brev till mig. Jag svarade att jag inte ville sätta min fot i Kristinehamn. Han skrev en gång till. Jag svarade ungefär detsamma, kanske ännu mer bestämt. Men så kom ett tredje brev, vänligt och envisare än de tidigare. Då tänkte jag att jag inte skulle vara dum eller elak. Om det nu var så att man kanske hade börjat förstå bättre.

Tommy tog emot mig mycket vänligt och berättade att han gärna ville göra en utställning med mitt måleri. Jag svarade att det inte fanns några lokaler i Kristinehamn som var stora nog. Skulle jag göra en utställning ville jag visa hela min utveckling, från början fram till i dag.

– Det finns hur mycket lokaler som helst, sa Tommy. Hela Marieberg står tomt.

– Menar du att Marieberg står tomt?

– Ja.

Jag blev häpen. Jag visste ju mycket väl vad Marieberg hade betytt. Min morfar hade varit uppsyningsman där och min mamma hade arbetat där under många år och tagit hand om patienterna.

Vi åkte ut till området och efter en stund fick jag syn på Kvadraten. Den låg där ljus och luftig, till skillnad från de andra nästan blytunga byggnaderna. När vi kom fram såg jag den breda trappan på den södra sidan. Trapphallen med sin gedigna trappa påminde mig direkt om Nationalmuseum.

När vi kom upp på tredje våningen och jag tittade ut genom fönstret såg jag för första gången i mitt liv Varnumsviken uppifrån. Tidigare hade jag bara upplevt den som en platt vattenyta, men aldrig i hela sin utsträckning. Mot de stora tallarna och skogarna blev utsikten nästan lika vacker som den från Waldemarsudde och på sitt sätt ännu storslagnare.

När vi sedan gick genom lokalerna öppnade sig sal efter sal. I norr låg en enorm lång sal med fantastiska perspektiv. Runt hörnet fanns ytterligare en stor sal och därefter kom man tillbaka till trapphallen. Jag hade alltså gått runt precis som på Nationalmuseum och många av världens äldre klassiska museer. Det slog mig direkt att arkitekuren var byggd för att betrakta konst på djupet och inte som en tillfällig dagslända.

Tommy sade:

– Vill du ställa ut här så gör vi i ordning lokalen.

Vi byggde om. Väggar togs bort. En lång hängande vägg konstruerades utmed den norra sidan. Alla väggar målades vita, men med små justeringar. På södra sidan, där solljuset var varmt och gult, tillsattes en svag blå ton i färgen. I norr, där ljuset var kallare, tillsattes en aning gult. Resultatet blev att hela utställningen upplevdes som jämnt och harmoniskt belyst oavsett var tavlorna hängde.

När målningarna började komma på plats stod det klart vilken fantastisk lokal detta var. Då föddes också tanken på att göra den till ett museum. Det gick snabbt och museet fick namnet MuseETT. Många tyckte att namnet var märkligt, men tanken var enkel: museum under ett tak, inte splittrat på flera platser. Senare ändrades namnet till Kristinehamns Konstmuseum, ett betydligt tyngre och mindre originellt namn. Men det första namnet hade fastnat i människors medvetande.

Vernissagen blev något alldeles särskilt. Staden bjöd upp på ett sätt som jag aldrig hade väntat mig. Människor kom till och med från Frankrike. När besökarna steg in i den stora långsalen hörde man gång på gång samma reaktion. Ett verkligt ”aha”. Det var en lokal där stora målningar kunde andas och utvecklas. Varje sal hade dessutom sin egen karaktär.

Där fanns också ett litet café där människor kunde sitta med kaffe, titta ut över landskapet och bläddra i konsttidskrifter. Intill låg ett mindre rum där mindre verk visades och det visade sig snabbt vara ett utmärkt rum för försäljning av konst.

Den ena utställningen följde på den andra. Lennart Nilsson blev den andra stora utställaren och gjorde en enorm succé. Därefter kom utställningar med Kristinehamnskonstnärer i förskingringen, konstnärer från Danmark, Lars Lerin och många andra. En av de mest uppskattade utställningarna blev Livets vatten, som skildrade Kristinehamns historia och industriella utveckling kring just vattnet.

Sedan följde chefsbyten. Stefan Westling tog över och fortsatte verksamheten med stor energi. Därefter kom Anna Svensson, en mycket kunnig, vaken och kultiverad chef med stor förmåga att skriva och förmedla konst. Johan fick under perioder ta ett stort ansvar för verksamheten och gjorde mycket av det praktiska arbetet.

Tommy Ternemar förblev en mycket god vän och jag är stolt att vi tillsammans lyckades skapa Kristinehamns Konstmuseum.