1920 - Om pappa

Mamma
Mamma
Endre Nemes
Endre Nemes
Pappas tavla
Pappas tavla

En målning som min pappa, Allan Olson, gjort har alltsedan jag var liten följt med mitt hem och som hängt i min ateljé vid sidan av en målning av Endre Nemes och en teckning på min mamma. En underbar teckning på min mamma när hon var 20 år, av Martin Nilsson. Detta är saga bakom dessa målningar.

Pappas målning handlar om att han satt bakom rådhuset, bakom dåvarande häktet, och med sina färger och en papp-panneau och staffli eller kanske inget staffli utan bara i handen, så målade han av vattnet som speglade Kungsbron och där slänterna på andra sidan hade grönt gräs, i fonden hörnet på södra Staketgatan och Kungsgatan länge Värmlandsparken med sina fönster. Det var målade på ett ganska brett, direkt sätt, som vittnade om irritation kan man på samma gång säga och ändå en djup förundran, vad han hade varit med om ett par timmar tidigare.

I 20-årsåldern kom han hem och sa till farfar, att han ville börja på målarskola nere i Göteborg, för där skulle en kamrat till honom, Folke Andreasson, börja. Båda två hade utbildat sig under flera år på en aftonskola utav en akademiskt kunnig tecknare, så de kunde faktiskt yrket och kunde teckning, som är basen i allt måleri – med andra ord de var begåvade – men detta satte farfar då direkt stopp för.

Folke fick åka för han hade redan lämnat sitt hem i Koppom som yrkesmålare och hade redan så att säga fria tyglar. Folke och pappa brevskrev till varandra så tätt som möjligt och pappa fick höra vad som skedde på skolan, som han så gärna hade velat uppleva.

När han var 24 år gammal hade arbetat sju år som järnhandelsbiträde av yppersta slag hos Håkansson och Eriksson i Kristinehamn där han visat vitalitet och fantasiförmåga. Han kunde allt, han kunde dekorera, han kunde måla, kunde varenda liten låda och skruv i minnet även ute i stora lagret med plåt och järn. Han var alltså en minnesdator som både Håkansson och Eriksson var väldigt glada över. När försäljarna kom och frågade vad som behövde fyllas på i hyllorna, så kunde han direkt säga vad som saknades.

En dag blev han ändå tvungen att sluta på detta arbete för det var, sades det, depression i ekonomin. De tyckte att det räckte med de två delägarna plus kanske någon annan hjälp ibland. Pappa blev ju chockad och när han kom hem till sina föräldrar och talade om detta, så innebar det att hans lön varje månad, som hade varit mycket högre än farfars, inte skulle bidra till hemmet längre. Farfar var snickare på en fabrik som satte ihop lösa delar till tröskverk, alltså inget direkt snickeri utan mer monterande, så pappas lön hade alltså varit hjälp till hans yngre bröder och två systrar.

En månad efter att pappa hade fått sluta hos Håkansson och Eriksson, så blev det inbrott i affären. Det blev ju naturligtvis katastrof att ett inbrott hade försiggått i den tidens lugna Kristinehamn och det resulterade i att många genast trodde att det var Allan Olson som på något sätt i ilskan hade stulit något i butiken. Det trodde hela stan, men när polisen kom ner så sa han direkt att det här är inget inbrott utan det är ett utbrott, för den som har gjort detta han hade nyckeln till affären och han har krossat rutan inifrån. Därför är allt glas ute på marken och knappast inget inomhus.

Håkansson blev ju naturligtvis stel av fasa och förstod, att den enda som kunde ha gjort detta med nyckel, så var det ju Eriksson, hans kompanjon och sa det naturligtvis till polisen. Vi avskriver detta direkt för det får ju inte komma ut att det är Eriksson som har gjort detta i vår firma. Det går ju bara inte. Polisen skrev av det hela och tjuven fortsatte att leva i frihet.

Men nere på byn blev min pappa misstänkt för livet. När han kom hem denna dag, efter ett besök ute hos min mamma och min sexåriga syster, skulle jag vilja tro vid middagstid fann han sitt staffli och målarskrin och sin resväska stå utanför. Nyckeln satt i på insidan. Han tittade på fönstret då och då och såg och kände att någon gluttade bakom gardinen. Han begrep absolut ingenting. Mamma var bara 17 år gammal när de träffades. Hon hade slutat flickskolan ett halvår tidigare, när hon inte längre kunde gömma sin allt större mage. Det blev naturligtvis en chock och skvaller i halva stan. Elin var med barn med Allan som var sju år äldre. Men pappa kunde inte tro att detta var orsaken till att han blev utslängd från hemmet av sina föräldrar.

Han gick naturligtvis tillbaka till min mamma och sin dotter på morgonsidan där de bodde innanför staketen på Mariebergs Hospital. Morfar hade varit uppsyningsman för hela anstalten, bott i ett trevligt hus med en enorm granhäck runt tomten. De hade ett paradis i lugn och ro och det kom ju naturligtvis väl till pass för pappa första tiden.

Han gick mer eller mindre runt, runt, runt inne på gården innanför granhäcken och kunde inte förstå någonting. Han tänkte, att om jag åker upp till Stockholm, där farfar hade en syster som hette Frida, så kanske jag kunde få en förklaring av henne. Hon arbetade på Danvikshems ålderdomshem. Han åkte dit och hon tog vänligt emot honom. Hon hade humor och de kom bra överens. Där fick han bo hos henne och hon hade ännu inte hört någonting varken om arbetslösheten eller att han blivit utslängd.

En vacker dag sa hon: ”Vi skall gå till en spåtant som är känd i Stockholm. Politikerna om inte annat går ofta dit.” Hon bodde i samma hus och de gick alltså dit och han blev spådd i kort. Men efter en stund när korten låg där och damen sa ingenting, så tog hon ihop korten och så la hon en ny stjärna. Hon tog ihop dem och en tredje stjärna. Så sa hon helt sonika, jag är inte i form idag. Allan fick gå därifrån utan att bli spådd. Men sedan, ett bra tag efteråt,  hade hon sagt faster Frida, att han har ett svårt öde, så vad han än gör så kommer det att bli jobbigt och misslyckat, men det var ju långt senare han fick höra det.

Kontakterna med föräldrarna och sina kära bröder och systrar var totalt slut. Han kunde se dem på håll ibland på stan, ilande förbi, för att snabbt försvinna. Han begrep fortfarande ingenting.

Till slut tog han fram sina redskap, sina block och färgkritor och linoleumplattor och vandrade iväg söderut från Kristinehamn. Först till Visnum där det finns en mycket vacker träkyrka, som han tecknade av suveränt och sedan skar i linoleum i tre olika färgnyanser, svart och brunt och grått, som han sedan tryckte på ett speciellt papper och fick alltså med hjälp av en primitiv tryckpress, nämligen silversked mot papperet mot de här linoleumskivorna. Efter tre olika tryck så var kyrkan färdigtryckt och visade sig faktiskt bli mycket lyckad.

Detta kunde han sedan rama in och gå runt i stugorna och sälja. Det var ganska stora bönder i området och det fanns även torpare.  Alla köpte faktiskt, för de vågade helt sonika inte göra annat, för skulle prästen komma hem till dem som prästen ofta gjorde på den tiden och kontrollerade folk på sina kunskaper om katekes och psalmer, så kunde de inte stå utan en tavla av kyrkan.

Pappa kunde skicka hälften av pengarna hem till min mamma. Hon hade också börjat arbeta i bageriet och tvätteriet på Marieberg. Så där fortsatte det en tid och han gick längre ner i Södra Råda och Rudskoga och sedan nere i Mariestad, där han skar ett träsnitt på Drottning Kristinas jaktslott.

Tavlorna kunde säljas till vem som helst inte minst till den livsfarliga polisen som jagade just människor som kom och nasade i Mariestad, men pappa var fräck och gick upp till polisen och sa: ”Jag har någonting att sälja.” Polisen blev ju närmast hysterisk och skrek: -Kommer ni till mig och skall försöka sälja någonting?. – Ja, sa pappa, varför inte. – Jag hatar dessa luffarfasoner, sa polisen. – Jag är inte luffare, sa pappa. – Men vad säljer ni då? – Jag är artist och jag säljer ett träsnitt av jaktslottet, sa han, och visade. – Ja, men det var ju fantastiskt, sa polisen och köpte ett träsnitt. Pappa gick ner till kaféet där alla andra satt vettskrämda och trodde inte sina ögon när pappa hade gått upp till polisen för att sälja. Sådan var pappa. Han kunde klara sina situationer inte i allt men ofta.

Mamma bodde i en liten lägenhet i Kristinehamn medan pappa flyttade till Göteborg och så småningom och med min hjälp fick arbete på Valands Konstskola, dit han hade drömt om att komma alltsedan han var ung.

Detta med en fantastisk hjälp av min lärare Endre Nemes som anställde min pappa på mycket märkliga villkor. Han sa att det inte fanns något jobb annat än städjobb och här har vi två stycken städerskor. Om Olson vill ta städjobbet för den summan som de får, då kan jag anställa Olson, vilket han gjorde. Pappa fick också hand om kontoret och att svara i telefon. Folk sa alltid att hans utseende gjorde att han verkade vara en industriman. Han såg bestämd ut.

Där blev han så småningom inte bara städare utan mycket, mycket mer. Han hade hand om alla papper, även Endres papper, och där kom han att leva upp och fick till och med ordning på sin nervösa mage som han hade haft besvär med sedan i unga år. När han kom till Göteborg fick han börja äta smör, inte margarin, och fick råd att köpa sig en lättöl till smörgåsarna. Så började han återgå till ett liv och det blev hans 15 lyckliga år.

Han blev älskad av eleverna. De tyckte om hans skickliga teckningsundervisning, eleverna kom undan för undan och visade pappa. Pappa som aldrig var krypande sa direkt: ”Men det där är inget bra som du har gjort. Så där får det ju inte gå till. Gå in igen och ta en ny panneau och börja teckna upp ordentligt, så att du får rätt perspektiv, för du skall ju inte göra detta så det blir abstrakt, när du inte vet vad abstrakt är.” De lydde och kom tillbaka och fick ny kritik och åren gick och de blev säkrare. I brev till mig och till pappa, när de hade slutat skolan, så fick han läsa att ”det var du som var läraren för mig på Valand”.

Min farfar blev änkeman efter att farmor dog av getingstick sommaren 1962 och flyttade då ensam in i samma hus som min mamma. Hon hjälpte farfar med hans papper och lådor och annat och fann en dag tre stycken sparbanksböcker med vardera 7000 kronor i med namn på pappas tre bröder, Tage, Olle och Björn. Hon förstod först ingenting, men fick veta att så länge som farmor hade levt så hade de sparat till pengar till de tre bröderna men inte till min pappa. Bröderna kunde för dessa medel köpa en radhuslägenhet, en vanlig lägenhet och Tage, som alltid var väldigt strikt satte in pengarna på en bankbok.

En dag när pappa var hemma och trots att han inte sett farfar mer än på avstånd på flera år så tänkte han att han ändå skulle gå upp till honom i alla fall. Han köpte en flaska cognac för det var vad min farfar älskade mest på jorden. Då blev han glad och pratade och skrattade. Han liknade nästan Maurice Chevalier i sitt skratt. Han lättade upp så pass mycket och så sa han: -Det var väl konstigt, du Allan, som var den intelligentaste av alla barnen att det gick så galet för dig. Det är inte till att tro, men det var ju olyckligt med den där stölden. -Stölden? sa pappa. Vilken stöld? -Ja, den där stölden som du gjorde hos Håkansson och Eriksson. -Men inte trodde väl du och farmor att jag hade stulit på mitt gamla arbete?  -Jo, det tror ju hela stan. Det är ju därför du aldrig fått ett nytt jobb i stan.

Pappa blev blek och satte sig upp på cykeln och cyklade nerför Sannabacken 300-400m till ett funkishus, där Håkansson bodde. Pappa gick upp och knackade på dörren och som han sa efteråt, jag har aldrig gått in till en människa utan att vänta på att de skulle säga att jag skulle stiga in, men här gick jag direkt in och öppnade dörren och fick se Håkansson sitta där och gunga i sin gungstol . Håkansson blev så glad. -Men är det Allan, är det Allan kära, kära Allan. Det var det gladaste och trevligaste jag varit med om på många år. Jag sitter här ensam och Allan den duktigaste expedit jag någon gång har haft som var som en minnesdator. -Får jag fråga Håkansson en sak, sa pappa. -Ja visst, sa han. -Trodde Håkansson att det var jag som var tjuven? -Nej, nej, nej, sa han. Aldrig i livet! Allan som var så ärlig. Jag minns en gång, sa Håkansson, det låg ett frimärke på golvet och det tog Allan upp och la där det skulle ligga. Nej, Allan har aldrig tagit någonting i min affär, den saken är klar. Nej, nej, nej, absolut inte, utan saken var den att när polisen kom såg de med en gång, att det var en stöld av nån med nyckel för allt glas låg utanför. -Jag blev ju fullständigt panikslagen, sa Håkansson, för jag kunde ju inte inför hela stan erkänna eller acceptera att min delägare till affären skulle vara en tjuv, för det skulle ju inte kunna gå att sedan överhuvudtaget fortsätta affärerna så polisen skrev av hela fallet. -Tack så mycket, sa pappa. Tack så mycket Håkansson!

Så åkte pappa upp igen, kom in till farfar som satt där och kanske smuttat lite mer på cognacen och sa: -Nu kan jag tala om för dig vem det var som var tjuv hos Håkansson.  Det var inte jag, det var Eriksson, som hade slagit ut rutorna inifrån, men det ville inte Håkansson, att det skulle bli känt med tanke på att de hade affären ihop och det skulle ju förstöra deras rykte. Så nu vet du det, att det inte var jag som var tjuven!

Farfar blev kritblek, totalt kritblek och pappa blev rädd och frågade honom vad det var. Jag vet inte, sa han. Han satt där och flämtade och pappa fick hjälpa honom att lägga sig i soffan, tills han fick blodet tillbaka i hjärnan. Nu såg han hela sanningen med att han och farmor hade slängt ut pappa, därför att de trodde att han var tjuven och en tjuv ville de inte ha i hemmet. Vad annars som helst, att han hade blivit far så tidigt, det kunde de acceptera, för det blev både farfar och farmor också alldeles för tidigt och pappa var född ett par år för tidigt. Nej, det var alltså tron att han var en tjuv som var anledningen.

Farfar dog några år senare och han hade säkerligen aldrig orkat komma till den fruktansvärda klarheten och antagligen inte heller berättat detta för Olle, Tage eller Björn, utan de förblev hela livet i tron att det var pappa som var tjuven.

Denna historia har inte bara förpestat min pappas liv utan min mammas liv, min systers och mitt liv också. Överallt där jag gick så fick han höra att du har det bra du, sa grovarbetarna, som har en mamma som jobbar åt dig och sliter ute på Marieberg. Pappa levde med att hon kom hem efter nattvak på sinnessjukhusets hårdaste avdelning. De var inte bara aggressiva, de var också tuberkulossjuka. Innan pappa flyttade för att jobba levde vi i en liten lägenhet på ett rum och kök och vi kunde bara bo i köket på vintern för det var för dyrt att värma hela, så jag och pappa låg skafföttes i soffan, ända tills han vaknade och fick sätta eld i spisen, så att jag kunde andas utan kall rök ur munnen, som jag i och för sig tyckte var roligt, men fick sedan klä mig så fort som möjligt och sedan koka kaffe, så när mamma kom hem, fick hon kaffe och smörgås.

Sedan fick vi säga hej då och så gå ut på den mörka vintermorgonen och min mamma fick krypa ner i samma soffa och sova tills klockan var halv sex på kvällen. Då hon fick rusta sig igen och cykla den långa vägen. Till jobbet var det nerförsbacke men jobbig uppförsbacke tillbaka, när hon var trött och ofta blåslagen och hade strypmärken och håret på ett ställe hade blivit fullständigt bortryckt.

Det var hennes liv men ändå höll mamma ihop med pappa, han som hade varit så fantastisk med sina föräldrar och hjälpt dem i så många år för att sean bli utslängd, som de trodde berodde på mamma, trodde att det berodde på att hon hade blivit med barn tidigt, men som hon aldrig skyllde pappa för och inte pappa för mammas skuld heller utan det var säkerligen ömsesidig kärlek.

Detta höll dem samman tills dess pappa fick arbete i Göteborg. Han tyckte han hade det så bra i Göteborg och var älskad och ville att mamma skulle flytta med ner till Göteborg, för hon trivdes i Göteborg. De gick på teater tillsammans, de var på fester och var på dans. Hon dansade, pappa dansade inte, men det var eleverna som hade jazzorkester i det gamla huset ”Kåken”.

Men mamma var tvungen att stanna och hjälpa min syster, som hade tre barn och hade förlorat sin make när det sista barnet var tre år gammalt. Nästa pojke var tio år och flickan fjorton. Det blev en tragedi utan like, för hon hade inget annat arbete utan fick gå tillbaka till sitt gamla arbete på Konsum, där hon fick samma lön som hon hade haft, när hon jobbade där som ung innan hon gifte sig. På kvällarna gick hon omkring och sålde underkläder av fin kvalitet. Genom hennes sätt och glada leende så fanns det inte en enda som inte köpte av henne och på det viset klarade hon ekonomin tillsammans med min mammas sjukpension.

I detta fick vi leva och jag fick höra det här om tjuven Allan, vilket jag förstod inte var sant. Pappa var ingen tjuv, han var motsatsen. Han målade i alla fall så gott han kunde och han var en mycket bra målare. Genom att han inte kom till en målarskola, ansåg han sig bara vara amatör, vilket var alldeles galet. Han anses i dag vara målare, när man pratar med hans målarkollegor i Valands Konstskola i Göteborg.

Nemes och han kom otroligt bra överens. De stöttade varandra bortsett från ibland, då de var i luven på varandra, men det gick över ganska snabbt. Pappa fick senare kol. Han hade rökt sönder sina lungor helt sonika. Han hade slutat att röka när han var 70 år och blev på något sätt ändå lite bättre, så han kunde till och med komma ner till Paris och hälsa på och se ett av mina stora jobb och uppleva Paris under några dagar. Men han fick lunginflammation nere i Paris, för där var luften för dålig. Vi fick sätta oss i bilen och köra ut ur stan så fort som möjligt. När han kom ut på landet så kvicknade han till och sedan körde vi hemåt över Belgien och Holland och såg en del museer, som Van Gogh, och sen hem till Sverige.

När han kom hem var han så nöjd, för då fick han sitt kaffe och sin smörgås med falukorv och sedan fick han sitta och titta ut genom fönstret och se upp mot Landala. Han hade en liten lägenhet på ett rum och kök där. Han hade också varit gatsopare för att dryga ut sin lön från Valand. Men sedan flyttade han till Linnégatan 36, där jag hade en lägenhet, där det fanns värme, inte Vanolenkamin utan riktig värme, och toalett och dusch och en stor utsikt. Där kom han så småningom, undan för undan, att tappa sina krafter och kom till slut till lasarettet. Där levde han till 1976. 

Tio år efter han hade dött, ordnade jag en utställning på det finaste galleriet i Göteborg, Galleri Aveny, och han fick strålande kritik. Ända nere i Skåne, där det stod att en fin målare upptäckts. Sedan på Värmlands Museum, en lika stor framgång, och sedan i Kristinehamn på Konsthallen likaså. Hans tavlor blev mycket uppskattade.