Mitt liv började tydligen med ett behov av terpentin. När min mamma gick med mig och strax innan jag skulle födas, fick min pappa söka sig upp i skogen och på granarna med gammal kåda hugga ut stycken med stark terpentindoft. Detta skulle min mamma ha att tugga på med ett nästan alkoholistartat behov. Mycket tidigt när jag sedan blev född, fanns doften där från min pappas målningar, nymålade målningar, paletten med färg och terpentin. Jag har en känsla av att något annat direkt yrke aldrig har funnits hos mig. Jo, möjligtvis att jag ville ett tag bli konservator och stoppa upp fåglar.

Den 22 juni 1930 är en mycket het sommardag. Det blir åska framåt kvällen. Men någon gång på morgonen föds jag i ett hus, som faktiskt fortfarande finns kvar trots att de rivit nittio procent av Kristinehamns gamla fina trästad. Att det är en varm dag har jag hört, men jag kan också förstå det när jag ser en bild, ganska originellt fotograferat utifrån vattnet in mot stranden där mina två farbröder Olle och Björn spelar vattenpolo. Längre in mot stranden går min syster. Hennes rygg vittnar om att hon tänker djupt och jag känner tydligt att hon tänker på sin nye bror som just några timmar innan föddes. Längre in på stranden finns min farfar och farmor, kanske min faster Tyra och Frans samt en del vänner. Kanske familjen Larsson, före detta gammal glasblåsare från Glava, född i Tyskland. Hur han nu kunde heta Larsson, det har jag faktiskt senare glömt att fråga om. Huset som var nybyggt hette Åkerstad och låg ute på rena rama leråkern tillsammans med några andra nybyggda hus. Där kom vi att bo ett år.

Som barn drömmer jag om resor till alla länder men också ute i rymden, på oceanerna, i det inre av jorden, men inte minst resor i människans inre. Det syns mig vara enda möjligheten till evigt liv. Efter döden vill jag förvandlas till en seende vattendroppe, en odödlig, kristallklar, rund kropp. Denna barnets idé har aldrig släppt mig, under vissa perioder har den varit vägledande i mitt konstnärliga skapande. Genom detta öga har jag gjort de mest märkliga resor, långt innan dagens moderna medicinska instrument och mikrokameror fanns.

Med ficklampan inne i mina kupade händer, ofta under mörka vinterkvällar vid utedassbesöket får jag en hissnande lust att resa in i de ljusröda händerna och vidare in i armarna och hjärtat. Jag fantiserar också om att dyka ner under vattnet i min barndoms trolltjärn. Där jag hade en av mitt livs stora upplevelser, när jag en blå vårmorgon finner en klar genomskinlig grodromsklump som glider mellan mina fingrar – ett rent under. Men det är ner i vattnet, ner i dyn, jag söker mig för att det som inte syns fascinerar mig mest.

Målning börjar ju alla barn med tidigt. Jag kopierade som fem sexåring Vincent van Goghs soldränkta målningar från Arles. De fanns över min säng tillsammans med Monet och Cézanne och Gauguin. Det började som sagt vad tidigt, höll på hela tiden, men i kanske trettonårsåldern gjorde jag någonting som mer kunde sägas vara ett skapande och det var lustigt nog i lera. Jag skulpterade en elefant och en kamel, en liggande kamel. Jag hade just varit på en cirkus någon månad innan och studerat djuren. Lustigt nog blev skulpturerna så bra, att jag fick vara med på mitt livs första utställning i min hemstad. En hobbyutställning på KFUM (Kristliga Föreningen av Unga Män), där människor ställde ut målningar och skulpturer och samlingar av vackra stenar, ja, överhuvudtaget allt som en hobbysamlare kan åstadkomma. Jag fick ställa ut mina två skulpturer och det märkliga var att det var de enda som fick ett slags omnämnande i text i Svenska Turistföreningens skrift. Det kom nämligen några journalister från Stockholm till utställningen och de skrev att de trodde att speciellt elefanten skulle Milles tyckt vara intressant. Men jag hade också med två målningar, nej, en målning och en teckning, ett porträtt av min pappa och det har jag fortfarande kvar, 1943 pappa, står det. Skulpturerna har jag också kvar fortfarande – i en ask.

Min barndoms skog är densamma som Gustaf Frödings. Hans föräldrars sommarstuga ligger ett stenkast från mitt hem. Ofta sitter jag också på deras grässlänt och ser ner över Varnumsvikens ofta ultramarinblåa vattenyta. När kvällsmolnen ibland stockar sig vid horisonten och färgas röda i kanterna, tror jag att det är speglingar av de norska fjällen.
Detta blir grunden i mitt måleri, men det tar lång tid innan alla dessa olika former och färger, djup och ytor, kan bindas samman till ett personligt helt måleri. Från de första stilleben med påskliljor, funna på en trädgårdsmästares avskrädeshög, över till landskap med djupa horisonter eller abstrakta kompositioner med stridande marskattor som motiv, konkreta vassa former på jordgröna fonder eller helt nattsvarta dukar med endast ristningar av kniven. Det är ett sökande, en slags stegvis orientering, ibland vilsna vägval.

Som femtonåring tände det till på riktigt. Då målade jag en 6-7 stilleben. Lånade pappas oljefärger, då han var bortrest under 14 dagars tid, vilket jag absolut inte fick göra, men jag var olydig. Jag hade på en skräphög hos en trädgårdsmästare plockat några påskliljor, tre fyra stycken, när jag kom hem från skolan ställde jag upp mitt livs första stilleben med bland annat en Chiantiflaska, en sådan där vinflaska från Italien med bast omkring halva flaskan. Jag tecknade först noga och sedan började jag måla och för första gången i mitt liv kände jag, att någonting stämde med mig och min kropp. Idrott hade aldrig stämt och i skolan var det ju ett rent elände på grund av min ordblindhet, något som man vid den tiden inte kunde varken begripa eller acceptera, så skolgången blev minimal men målandet blev desto viktigare.

Vid krigets slut kom de första konstböckerna kom från Frankrike. Där i fanns Matisse, Renoir och Picasso. Jag blev genast gripen av Pablo Picasso, inte så att jag tyckte om det jag såg, men jag blev förundrad över hur en man kunde förvränga saker och ting så kolossalt, stolar och bord och framför allt ansikten. Färgen och kompositionen tyckte jag väldigt mycket om, men det andra det förstod jag bara inte. Jag blev väldigt sugen på att förstå, men det tog mig egentligen ända till år 1952, sista året på Valands konstskola. Då målade jag stridande marskatter, som jag hade kommit på under min trappa där jag bodde i Göteborg, i Kåken som vi kallade den på Övre Besvärsgatan. Fram under trappan rusade två hankatter fortfarande ilskna på varandra och satte genast igång kampen kanske fem meter från mig. I gatlampans sken kunde jag se dessa taggiga klor och tänder och gnistrande ögon, en virveldans i ett skrik utan like. I skuggan under träden kunde jag också se några honor som jag förstod iakttog stridsdansen. Vad jag ville måla var rörelsen, cirkelrörelsen och framför allt det här taggiga i tänder och klor och ögon och även själva ilskan. När tavlan var färdig stod jag chockad över, som jag själv tyckte vara en målning av Pablo Picasso. Jag hade förstått Pablo Picasso på riktigt, inte som en härmfågel, en epigon, utan på riktigt och förstod då dessa sönderhackade ansikten med kvinnor med långa fingrar och naglar, Dora Maars gråtande ansikte, skrikande ansikte. Han målade på grund av färgen men framför allt på grund av ljudet, alltså han älskade ilskan, stridande föremål, därav Guernica där han naturligtvis var inspirerad av den fruktansvärda bombningen av den nordspanska staden. Denna stora målning blev egentligen den största målningen av Pablo Picasso och den har blivit världsberömd som hans mästerverk som idag hänger i Prado-museet i Spanien tillsammans med Velázquez och Goya och El Greco och där hör den hemma, även om den fortfarande ägs av familjen Picasso, alltså den är deponerad.

Jag har aldrig känt mig lättledd. Att gå genvägar genom uppslagsverk har aldrig varit min lösning. Till och med att använda lexikon för att lära mig franska har jag tyckt vara nästan för enkelt. När jag är liten heter det att jag gör tvärs emot och många gånger får jag stryk för det. Jag söker hela tiden min egen logik. På Valand är jag den enda som målade landskap, trots att mitt mål är att försöka förstå Picasso.

Efter min skola i Göteborg åkte jag genast till Paris och började hos Léger. Jag visade honom foton på vad jag hade gjort. Jag hade inga målningar med mig, men han ville se hur pass mogen jag var. Picasso, sade han direkt, det skall du sluta med. När du går hos mig, skall du måla som jag. Därför att då har jag lättare att genast se och förstå vissa saker men framför allt kan jag korrigera dig på bästa sätt. Mitt måleri bygger på klassisk grund, en grund som skall finnas fulländad i allt måleri om det är bra. Det är samma system över huvud taget i all gammal och bra konst. Det var för mig svårt i början, men efter ett tag gick det i alla fall så bra att han kunde korrigera mig.

En dag hade jag målat en rund form, en röd form i ett annat fyrkantigt formspråk. Han sade genast att den röda färgen inte var rätt röda färg i detta fyrkantiga komponerande. Det är en röd färg, en het färg, varm nästan som en sol, men den skall inte vara varm och inte berätta någonting. Jag stod förundrad. Han såg det, tog min pensel och lite röd färg som han blandade på något sätt och målade halva min runda form. Det var genast lite kallare och det var torrare kan man säga, tråkigare i intensiteten. Men jag såg på en gång det hörde hemma i formerna, de övriga formerna. Jag tog penseln och fortsatte att måla den andra halvan också. Där förstod jag att färg och form skall tala samma språk, samma ämne, oavsett om det är ett landskap eller annat. Han sade också: ”När du går hos mig kortare eller längre tid, så blir detta din undervisning. Sedan när du kommer ut i livet fortsätter du då att måla som jag, så att de tydligt kan se att du har gått hos Fernand Léger. Då är du ingen personlig konstnär, då är du en epigon. Men är du personlig glömmer du mig mycket snabbt.”

Från den dagen då jag lämnade Léger, lämnade jag ju också Picasso och den som räddade mig ut i måleriet, mitt eget verkliga måleri, det var en engelsk målare, Graham Sutherland, som just då hade en stor underbar utställning på Moderna Museet i Paris. Han målade inspirerad av trädrötter. Han hade sin ateljé åtminstone halva året i Menton och gick på stranden och samlade former, trädrötter och speciellt rötter av bananträdet. De såg ut som egendomliga knölar, lite grann som människokroppar. Dessa satte han sedan ben på av tändstickor och hade i fönstret sin ateljé och målade helt enkelt av dem i sina kompositioner.

Jag hade turen att komma någon månad senare till Ibiza, Santa Eulalia del Río, där låg Medelhavet som en platt spegel. Det var en låg ö med en låg horisont med vågor som hela tiden sköljde in över stranden. På vissa ställen i klippskrevorna låg det ofta intressanta former samlade. Jag tog upp dem och började på att teckna. Jag hade en terrass i söderläge och målade mot en vägg. På en stol satt Britta och solade sig. En stor halmhatt gjorde att jag kunde stå emot ljuset. Där började mitt måleri att bli lite grann eget. Rötter, trädrötter och knotiga grenar i träden. Rotvältor från granar har alltid fascinerat mig. Detta plus vattenspeglingar mot en horisont, med färger av nordisk friskhet, ibland av kyla har blivit mitt måleri. I Paris har jag blivit betecknad av kritikerna som en målare från norr, en nordisk ljusälskare.