Mina föräldrar stod och pratade till långt in på natten. Jag tror det var fram emot åttatiden som värkarna började och snart gick vattnet. Vi hade inte telefon och huset låg någon kilometer ute på gärdet, så när taxin kom och de körde in mot barnmorskan var det fullt pådrag. Min pappa med sitt sätt höll på att jaga livet ur chauffören som lär ha hetat Kraft. Du förstår att när pappa satte igång för fullt var det minsann ord och inga visor. Vi kom i varje fall fram till barnmorskan i ett synnerligt mäktigt hus, kanske stans lyxigaste, byggt av en rik industriman som gjort vassa liar till första världskriget – inte för att slå hö med.

Klockan tio föddes jag visst och enligt min syster blev min pappa så glad att han rev sönder en fin vit näsduk, vilket ju var något alldeles extra. Min syster Tullan som var 6 år äldre frågade sedan vår mormor om han hade varit lika glad när hon föddes, vilket ju mormor naturligtvis intygade. Det var faktiskt inte riktigt sanning, förstår du, men det återkommer vi till längre fram. Det var också min syster som gav mig namnet mitt – ett namn som jag alltid varit nöjd med.

En sak som var bra med att vi flyttade sex gånger innan jag fyllt tio år var att jag så väl kan placera mina minnen exakt och hur gammal jag var. Det har jag senare märkt vara en rikedom. För många av mina vänner tycks barndomens minnen ha blandats ihop till ett obestämt collage.
Efter detta flyttade vi till en gammal 1700-talsgård i centrum som revs för bara några år sedan. En av de sista i det utrotningskrig på en gammal idyllisk småstad, som började 1965 och som väl i stort sett nu är i det närmaste avslutad.
Elstransgården kallades den när vi bodde där. Den hade tidigare andra namn beroende på vem som var ägare. Det var en sluten gård, ganska mörk, det vill säga den låg i hörnan av Nya kyrkogatan och Österlånggatan. Vår lägenhet var på nedre botten, halvvägs en liten affärslägenhet. Mot Österlånggatan låg en stor port, så att hästar kunde köra in. Jag har visserligen inget minne av någon häst, medan däremot vår grannes enorma motorcykel var parkerad i gången.

Det var en trygg gård för en mamma att släppa ut sitt barn, ingen trafik, inga brunnar, inget mer än gräs och maskrosor. Ett vagt minne är att jag där ställer upp mina leksaker i en lång rad, men det är ändå mycket vagt. Ett annat är där min pappa tar adjö av min mamma, som håller på att bada mig i en balja av plåt – detta med plåt kan vara en efterkonstruktion, då jag under flera år blev badad i just denna zinkbalja.
Furusäter var nästa ställe där vi bodde, 1933-35. Lägenheten var mindre än 30 kvadrat, med ett rum och kök, eller nästan som min farbror skojade med mig om – rum och fotogenkök. Han hade en märklig humor. Vintrarna var kalla och enda möjligheten var att bruka endast köket. Alla fönster var klistrade och vadderade. Den friska luften kom bland annat från golvet. Varje morgon rök det ur munnen, innan mamma eller pappa fått fart på spisen.

Här i denna miljö, vinter som sommar, börjar minnesbitarna bli större. Här fyller jag fyra och fem år. Här får jag mina första lekkamrater, Lasse och Elsa. Henne var vi tydligen båda förälskade i, men det fick jag reda på först för några år sedan när Lasse besökte mig i Paris. Lasse som nu är pensionerad och bor i Wien, blev något av en atomspion.

Var vintrarna kalla, så var somrarna varma och där uppe på Djurgården som området kallades, var det fin luft och ganska mycket pinnmo vilket gjorde att dagsvärmen magasinerades i marken och kvällarna blev närmast sydländska. Både barn och gamla levde ute, satt på vår trappa, där det säkert talades politik. Hitler hade just kommit till makten.

Jag började vid den tiden se på mig själv och tyckte att jag var mycket ful. Fräknig, tjocka kinder och spikrakt polkahår, page heter det visst också. Men jag var inte olycklig även om jag sakta började förstå att mammas och pappas liv inte var som andras. Det bråkades ofta, dramatiska bråk. Båda var nog lika starka. Pappa höll väl igen, men mamma var inte sämre. Jag grät ofta, men det gick över och då var det tydligen bra. Det är vad jag förstår nu, men där fick ju egentligen aldrig barnet vara med. Men jag var ändå ett lyckligt barn. Båda var mycket snälla mot mig och pappa som då var arbetslös ägnade enormt mycket tid åt mig. Varje kväll sagor och varje vecka när Allers kom, så morgonen därpå stod ett klisterhus färdigt på stolen intill min säng. Det var säkert genom dessa tyska papphus, som mitt intresse för arkitektur vaknade.

Jag var nog säkert snäll och lydig, på samma gång som jag ofta kunde göra tvärt emot. Jag vill inte påstå att när jag dödade grodan eller paddan att jag gjorde tvärt om, men pappa påstod det och därför fick jag riktigt med stryk. Vi hade mött en stor padda på stigen och när pappa skulle gå in i skogen för att hämta enris till våra kaniner, tror jag att jag blev rädd. Hans sista ord var ”nu rör du inte grodan”, men ögonblicket efter hade en tung sten totalplattat till det stackars djuret.

När jag fyllde fem år väcktes jag med gräddtårta och jordgubbar, det godaste jag kunde tänka mig. Den 22 juni med en blå himmel och ljusa vita moln är fortfarande det vackraste jag vet. På brickan stod en blombukett, som mamma köpt på hemvägen från sitt vakarbete på hospitalet Marieberg, från sjukhusets trädgård. Det var blommor jag aldrig sett förut, ett par blå och rosa. De var toppformade, det vill säga som små ärtväxtliknande blommor, ganska tätt intill varandra, de nedre mest utslagna. Jag hade aldrig tidigare sett något vackrare och jag kunde inte förstå att jag, en pojke på fem år, hade rätt att få något så otroligt underbart. Jag ställde sedan buketten på det lilla bordet framför fönstret. Ute sken solen in lite från sidan, snett genom blombuketten, vid sidan vita gardiner, vitlackerade fönsterkarmar. Den magnifika tallen femtio meter bort, skogskanten, den blå himlen, de vita små molnen, allt genom mina femårs klara ögon. Jag har aldrig slutat att älska lupiner, det var så blommorna hette, men på den tiden ännu inte vägblommor. De gånger jag i dag i lyckliga stunder lyckas nå samma hissnande friskhet i en målning, kan jag känna samma lycka igen. Det händer sällan. Färgerna blir lortiga på vägen eller också blir det banalt. Men lyckas man där, då är det rätt och för mig toppen och det svåraste man kan nå. Matisse har lyckats ibland med sina mimosor och sina anemoner, men det är det svåraste inom måleriet att nå den skönheten utan att bli banal.

På eftermiddagen kom morfar och mormor samt min syster Tullan, som bodde och växte upp just hos dem. Vi hade inte plats och möjlighet. Det blev kaffe och tårta och för mig, dagen till ära, jordgubbssaft i de tunna fina grogglasen. Jag såg genom det tunna glaset den underbara rödoranga färgen. Hela landskapet badade i jordgubbsfärg. Lyckligare kunde jag inte vara! Jag drack sakta medan jag samtidigt undrade över hur hårt egentligen glas var. Jag vände mig bort och provade med höger hörntand. Det var hårdare än jag trodde, men så small det. Jag fick en liten glasbit i munnen. Pappa rusade fram, förstod vad som hade skett – ja, inte riktigt! Han blev rädd och det var den gången en räddning. Han frågade om jag hade svalt en glasbit, men det visste jag inte. Jag visste visst att jag inte hade gjort det, men ändå också att här fanns en räddning från stryk. Jag minns att det blev uppståndelse, men alla bitarna hittades och mest skäll fick mamma för att hon låtit mig dricka i hans fina kristallglas.

Men det gick bra ändå, det slutade snabbt. Endast jag själv funderade över mig själv. Vad jag fick för present av morfar och mormor vet jag inte, men säkert ett fint paket från Tullan. Ingen kan göra så fina paket som hon och ingen kan heller skapa en så fantastisk stämning kring en gåva. Jag har alltid på den punkten varit tvärt om. Även om jag ger bort den största tavla eller en Rolls Royce, får jag det till att det inte är så mycket, till den grad att de som får gåvan till slut tycker och tror att den är falsk.

Men så kom presenten från pappa och mamma. Jag hade känt på mig flera kvällar att det var något på gång. Att det var ett klisterarbete hade jag känt på lukten, det var Karlssons klister. Köpt på flaska hos sadelmakaren. Så var det då dags. Paketet hade stått inne i rummet, uppe på skåpet. Det hade sett märkligt ut, som en stor spretande julstjärna, men det kunde det väl inte vara?

Men så fick jag det då i min hand, det vill säga i pappas hand. Jag fick inte ta i det, utan han tog sakta av papperet. Papperet föll och där på bordet stod en flygmaskin med en stor propeller, en lång pinne med en gummisnodd, stora vingar med tunt papper, därav klistret. Vingarna var som ett slags skelett. Jag var helt tagen. Jag ville direkt ta den och flyga ute, men så blev det inte, utan i en lång procession gick vi med pappa ut på gården, medan han snurrade upp propellern allt medan gummisnodden tvinnades till en massa klumpar. När allt var klart för start, så bad jag pappa att få släppa flygmaskinen, men det skulle han göra. Så liten jag var kände jag att han själv ville leka och det irriterade mig, men ändå och allra mest kände jag att det här aldrig kommer att gå vägen. Jag visste redan och kände till hans ”otursförbannelse”, som hängde kvar genom hela hans liv. Men nu skulle alltså maskinen i luften och upp for den, gjorde en fin stigning. Allt gick fint. Den hade bestämt färdriktning. Högplatåns enda resterande tall stod femtio meter bort och dit satte flygmaskinen iväg med full fart. På några sekunder var den framme och så kom smällen. Vingar och propeller blev enda skräphög.