Det är genom färgen som mitt måleri nog mest har utvecklats, även om jag också i hög grad älskat formen. Men det känns i alla fall som om färgen har öppnat vägen. Den första av alla färger jag mötte var den svarta, men det begrep jag inte förrän jag var omkring tio år. Det gick till på så sätt, att min syster hade, jag tror, ett konfirmationskalas med i alla fall sina bästa väninnor och jag fick faktiskt var med, vilket inte var så vanligt annars, när de hade kalas.

De började då ofta berätta om sina trevligaste minnen – resor eller vad som helst och jag, jag tyckte detta var otroligt spännande. Men det kunde också vara hemska spökhistorier, upplevelser som de hade varit med om och som de inte hade kunnat förstå. Rätt som det var så säger min syster Tullan:

– När jag var sex år var jag med om något av det värsta jag har varit med om i mitt liv. Det var när jag och mina föräldrar och lillebror bodde i ett hus som hette Åkerstad och det låg vid den tiden på ett stort gärde, möjligtvis med ett hus intill, men det var framför allt oodlad åkermark, som var vildvuxen med högt gräs, buskar och allt. En dag, det var på våren i april så luntade ägaren till dessa gärden och det bar sig inte bättre än att vinden fick fart i det hela, på ett sätt kanske överraskande, för rätt som det var stod stora delar av fältet i brand med höga lågor och de drev tyvärr mot vårt hus, så uthuset där jag hade mina leksaker brann upp. Det var inte så stort men i alla fall och lågorna slickade vårt hus och vad som var hemskt, det var det att vi hade utgången utåt på den sidan, så vi var innestängda jag och min mamma och lille Bengt.

Det slog till på något sätt i mitt huvud. Jag lystrade till på ett sätt som jag aldrig hade varit med om och rätt som det var stod bilden klar för mig. Ett fönster med en mittrad vertikal och på båda sidor av fönstret två stycken dimartade föremål som rörde på sig. Då och då kom den ena fram till mig och lutade sig över mig och detta, att jag kände en viss värme eller ängslan då, törs jag inte säga att det är sant, men det andra är absolut sant. Dessutom låg jag i en spjälsäng, en hög spjälsäng, och den nådde upp till en del av fönstret, så jag såg det hela liksom genom ett fängelsegaller. Allt var ju svart, kolsvart. Det var absolut mitt första minne av en färg och då var jag en tio månader ungefär.

Det andra färgminnet jag har, det var mycket lyckligare. Det var min morfars kinder, insjunkna kinder, när han kom till oss förmodligen en kall vinterdag. Vi bodde då kvar i ett gammalt hus i centrum av det gamla Kristinehamn. Jag älskade min morfar. Han var gudomligheten själv.  Han var lång och mager, mycket mager. Det var inget fett på kroppen alls inte en gång bakom ögonen, utan hans ögon hade inget skinn, kan man säga, mellan ögat och ögonbrynet, utan där hade han en stor hålighet, så jag tyckte man kunde och jag drömde om eller ville försöka då och då med mitt lillfinger hastigt peta in under ögat och känna, men det lyckades jag aldrig med. Men hans kinder i alla fall de var egendomligt rosa och lite blåfrusna också kanske varierat i röda toner. De var de vackraste färger och det enda som har påmint mig om denna röda morfarskind, det är en tunn porträttmålning utav en mager man Paul Cézanne. Det är ingen tjock färg utan det är nästan som en skiss i olja på duk. Där känner jag genast igen min morfar.

Den tredje gången var då jag satt på min bakgård mitt inne i stan och rätt som det var fick jag höra ett förfärligt oväsen, ett dundrande och skrikande och pipande och smattrande. Jag hade aldrig hört någonting liknande, för vid den tiden hade vi ju inte någon radio, så ljud av musik eller någonting sådant, det hade jag ju aldrig upplevt. Ljudet kom närmare och närmare och jag blev ju naturligtvis enormt nyfiken och i denna enorma nyfikenhet skydde jag inga medel, utan jag sprang in mellan våra två hus, vårt hus och grannens hus, i en halvmeter bred brandgata som det alltid var mellan husen. Jag sprang över en massa slask och skräp för det var samtidigt en skräphåla och där såg jag ofta stora råttor och även igelkottar, men den här dagen var det inget som hindrade mig.

Jag rusade fram till planket. Det bestod utav breda bräder med en centimeterspringa kanske mellan varje bräda och rätt som det var så kom den intensivaste röda färg jag hade sett och svart och gult som guld, knallgult. Väsendet bara dånade i öronen på mig. Alltsammans rörde sig på ett konstigt sicksackartat sätt. De var ju snabbt förbi denna lilla springa och försvann så småningom långt borta. Jag sprang in till min mamma och frågade: – Mamma vad var det som var på gatan? Och så försökte jag dundra och skrika, och om jag fantiserar nu vad det gäller detta eller ej det vet jag inte, men förmodligen fick jag fatt på en penna och ett papper, för jag tecknade hela tiden allting. Jag bara drog streck fram och tillbaka och kors och tvärs, men hon begrep ingenting.

Först tio år senare, när jag var femton år, så fick jag en målarbok från Frankrike med modernt måleri och där fick jag se en futuristisk målning av förmodligen Gino Severini, en italienare, som hade målat en fullständigt sönderhackad danssalong med mängder av färger som hoppade och skuttade åt alla håll och så stod där ”orchestre” och då slog det mig.  Det måste ha varit Frälsningsarmén jag hade upplevt, vår stads förnäma Frälsningsarmé med sin fantastiska byggnad med torn och allt i tegel som en fästning. Jag har alltid älskat Frälsningsarmén och sett dem många gånger senare, men detta var alltså första gången.

Den fjärde färgen upplevde jag en morgon när jag fyllde fem år. Då låg jag nyss vaken i vår kökssoffa, där jag varje natt låg skaföttes med min pappa och sov. Men denna morgon hade jag vaknat kanske lite tidigare, jag vet inte, men i vilket fall strömmade solen in från söder och rakt på en stol, där jag med chockartad glädje såg en gräddtårta med jordgubbar. Jag hade födelsedag! Fem år fyllde jag. Jag grep ju in i grädden och tårtan säkerligen hur glupskt och njutbart som helst. Vid sidan stod ett saftglas med jordgubbssaft. På en annan stol stod en rund hög glasvas och i den var det blommor och det märkliga är att jag ännu minns stjälkarna som stod nere i det friska vattnet. De var naturligtvis gröna eller grön/gula i färgen, men när jag lyfte huvudet högre upp, så fick jag se en kaskad av blå-violetta färger.

I solskenet där hade jag aldrig sett en sådan kaskad av närmast, jag vill säga, brinnande blå färg. Och blommorna hade jag heller aldrig sett. De var tjockare i nerändan och tunnare upptill ungefär som en uppochnervänd glasstrut. Det fanns ytterligare en och den blomman var i det vackraste rosa jag sett, men det var den blåa som tog mig ända in i märgen. Det var lupiner och lupiner hade jag aldrig sett och det är mycket möjligt att det var min hemstads första lupiner, för min mamma hade vakat på natten på hospitalet, på den värsta avdelningen, men på hemvägen åkt över trädgårdsmästaren, jag tror han hette Nyberg, men i vilket fall som helst funnit dessa blommor där.

Han sa själv att han året innan eller så hade köpt fröer ifrån England och var själv helt förvånad över den enorma, vackra växten, som sedan, som vi vet, har spritt sig till stora delar av Sveriges dikeskanter. När jag fortfarande kunde se så gick jag ofta in i detta blåa och nästan kramade klasar mot min kropp. Mot den ljusblå sommarhimmelen och de vita fladdrande gardinerna och den lackerade fönsterkarmen var det en upplevelse som sitter djupt i min själ. Jag har försökt att måla detta många gånger och kanske på någon enstaka, kanske en enda målning, har jag lyckats att få fram denna intensiva blåa med gröna blad. Jag har tavlan kvar fortfarande och gläds åt den lika mycket varje gång. Där var jag alltså i direkt kontakt med färgen.

Jag hade inte börjat skolan utan jag hade förmiddagarna och dagarna lediga och nästan varje dag var jag nere hos min farmor och farfar. De bodde i ett hus som var målarmästaren Manne Johanssons och bakom hans långa hus stod det en åtta, tio trätunnor fyllda utav färgpigment. Ja, det var blandad färg med linolja alltså. En lång rad och i varje tunna en spade som man skulle kunna röra med. Under natten, varje natt, så flöt linoljan upp till ytan och bildade en bärnstensliknande färg som man kunde se mot den vita färgen. Mot de andra färgerna var det svårare att se denna underbara bärnstensfärg, men min lust blev att börja röra i färgen.

Det var ju ganska stora tunnor, de nådde mig ungefär till midjan, vilket gjorde att jag hade ganska stor kraft i spaden. Jag började på att röra, röra, röra och vad jag drömde om, det var att få fram max av färgens styrka och för att det inte skulle bli för ensidigt att röra en och samma färg, så hoppade jag från tunna till tunna, nästan som om jag upplevde en slags orgel, en musikalitet. Jag började ofta med den blåa som var en extra frisk klang och sedan direkt på det gula. Jag visste ju att jag skulle kunna få en märklig stark kontrast och så i den röda och där fanns det en röd färg som var krabblaxröd och som på den tiden hette Berlinerröd och den älskade jag på ett sensuellt sätt på något vis. Den var så oerhört skön för kroppen, tyckte jag. Och så den gröna och så tillbaka till den svarta som var den minst intressanta för den blev svart på en gång, men jag gjorde det i alla fall för att känna. Sedan vidare igen mot den vita och så där höll jag på tills jag var nästan dyblöt och då hade jag i de flesta fall lyckats få absolut klar färg.

Sedan fick jag gå in och vila och många gånger var det kallt ute. Jag frös kolossalt därför att jag tyvärr hade hålfotsinlägg i plåt, men det var ingen som kunde förstå att jag på så sätt fick fruktansvärt kyliga fötter. På eftermiddagarna kunde jag gå tillbaka efter att han själv hade slutat arbetet, för då hade han tvättat sina penslar och det var i andra änden av det långa huset, där hade han sin målarverkstad. Där på en vägg av spåntade bräder med lite mellanrum mellan, så där som man ofta använde i kök som beklädnad upp till fönstret, där strök han ut sina penslar varje dag och det blev ju också olika färg varje dag. Det hade ju samlats sådana enorma tjocka klumpar, så det var som ett reveterat hus. Där uppstod det en fantastisk verkan i ljuset och skuggan inne i klottret och jag kunde aldrig se mig mätt på detta. De dagar dessa klumpar hade en strykning av ultramarinblått eller just vinrött fick mig i ett tillstånd att se till att mina övriga lekar en dylik dag gav mig möjligheter att hela tiden då och då smita in för att ta mig en titt. Det kan endast liknas vid ett erotiskt sug.

För min pappa, som målade stilleben och landskap, berättade jag ofta hur jag kände, samt tyckte att han var dum, när han målade landskap, då denna yta erbjöd mycket rikare öppningar. Hans svar var alltid, att ”men det är ju din sak att måla så, när du blir gammal”. ”Så långt har jag inte kommit än. Jag befinner mig ännu någonstans mitt emellan”.

Den målare som har målat nästan på ett sådant sätt men med betydligt tjockare färgklickar är min vän belgaren Bram Bogart, en kraftfull kille både i storlek och material.

Sedan, väldigt många år efteråt när Manne hade dött och hans fru också, så bodde sonen Egon där. Han var också yrkesmålare, en mycket speciell människa. Han hade små, mycket pyttesmå växtodlingar inomhus när jag var liten och som han visade mig. När han petade på dem kunde de krypa ihop ungefär som silkeshår som växer på stränderna och som fångar flugor. Han var en stor ornitolog också. Men så sa han till mig när jag kom förbi, jag hade tagit en promenad till min barndoms marker:

– Hej, Bengt, sa han. Nu skall jag visa dig någonting. Och så gick vi inåt gården.

– Jag vet vad det är, sa jag.

– Nej, det vet du inte, sa han. Det kan jag garantera dig.

– Jo, jag tror det i alla fall, sa jag.

Och vi kom in och även han höll på att stryka av sina penslar på samma vägg. Den var ju gigantisk vid det här laget.

– Ja, det var det där jag menade, sa jag.

– Vadå, sa han.

– Ja de här fina färgerna på dessa egendomliga knölar.

– Nej det är inte det, sa han. Titta här. jag har strukit av en bred svart pensel över allt, inte över allt men en stor del, och titta har du sett jag har fått fram en fullriggare med flera stora segel och en mast och en köl. Vilken grej va! Har du sett en sån båt i storm, sa han till mig. Nu törs jag ju aldrig måla över den mer, sa han.

– Det har du rätt i, sa jag.

Han såg bilder men jag såg abstrakta former. Det har jag gjort sedan jag var liten.