När nordanvinden satte in i alla vikar och sund i Vänerns norra del blev det snabbt fart på bandyspelet, men samtidigt också en dramatisk tid för bogserbåten Dan som skulle dra ut de infrusna skutorna från Kållandsö i södra delen av Vänern, där de hörde hemma. Till att börja med gick det lätt men redan efter ett par nätter frös isflaken ihop och bildade hinder, vilket ledde till att det fick bli en ny ränna och kanske till och med en tredje, för skutorna låg tätt ibland.

Vi barn var ju otroligt fascinerade utav detta drama och kände också stressen på skutorna, när de ibland drogs till och med två i taget, men oftast bara en. Som alltid när jag såg någonting så formades mina läppar, om jag tyckte att det verkade dumt och i det här fallet så tyckte jag ”vilka dumma isbrytare” och sprang hem till vedboden och utav två bräder skapade jag en spetsig båtför eller som en staketspjäla, en längre än den andra. Jag spikade fast den kortare på den andra med ett mellanrum och sprang som vanligt hem till pappa och sade, att jag hittat på en isbrytare, som bryter en isfri ränna. Vad då, tyckte pappa. Ja, se här, sade jag, och vände upp och ner på brädan, så att man underifrån kunde se det hela. Du förstår, sade jag, när isbrytaren bryter och sedan det blir tjock is så får han bryta en ny ränna, men här om isen som är bruten genast pressas under sidorna på den liggande isen, så blir det en isfri ränna. Jaha, sade pappa, det är nog inte dumt. Men delvis var vi ju fattiga och dessutom var min pappa kommunist, så han reagerade naturligtvis inte likadant som om min skolkamrat Sören Englesson, vars far var överingenjör på KMW (Karlstads Mekaniska Werkstad) i Kristinehamn och uppfinnare av den vridbara propellern. Då hade det säkert blivit någonting helt annat. Nu i stället så hängde den där isbrytaren på vedbodens vägg i många år tills den försvann någonstans som bränsle. Men varje år när jag blev äldre och kom till Stockholm och såg de två isbrytarna, rostiga liggande vid kajen inte långt från Slussen, tänkte jag alltid ”vilka dumma isbrytare”.

1988 hade jag en utställning på Konstakademien och då kom Gudmar Olofsson upp. Jag frågade honom hur han mådde och hur familjen och grabben mådde. De hade ju blivit vuxna hans barn. Min grabb jobbar bland annat med mina uppfinningar, sade Gudmar. Uppfinningar, sade jag? Kan du som konstnär göra uppfinningar? Jag menar rent praktiskt. Ja det kan väl vem som helst. Vad gör du då? Ja, om det inte är en atombomb utan någon enkel grej, så går man till en ”uppfinnarjocke”, alltså inte en som uppfinner utan en som tar hand om uppfinningar. Jag har en här i Stockholm som heter Blomdahl eller något liknande. Du får då du beskriva uppfinningen och han tecknar ner direkt. De är ursuveräna, förstår du, att teckna.

Jag knallade iväg någonstans upp på söder och kom in hos mannen ifråga, som satt där nästan som Pinocchios farfar med fullt av grejor i taket och på väggarna, skisser och foton och annat och plirade bakom sina glasögon och skrockade, när jag sade att jag är kompis till Gudmar Olofsson och jag har också en uppfinning. Vad har du för uppfinning, sade han. Ja, jag har en isbrytare som bryter en isfri ränna. Ja, det var något annat det än Gudmars uppfinning av en knapp, som har en skruvliknande baksida, som man kan skruva in genom skjortan och sedan bryta av när man har tappat en knapp och man skall gå på ett kalas. Men isbrytare finns det ju, sade han. Men inte en sådan här och så visade jag den. Ja, det var inte dumt, sade han. Det var ju faktiskt inte dumt alls. Det är klart det passar ju bra för isen på Vänern. Han tog det och ritade upp det på en gång och så sade han: Hänger du med då på det här? Det kostar 15 000, innan den blir undersökt. Det vill säga om den inte redan finns någonstans i världen. Ja, tyckte jag. Kör igång! Och på någon apparat som vid den tiden verkade verkligt modern, skrev han och så sade han: Nu efter detta klockslag så är du skyddad i hela världen i ett år. Jag lämnade in två andra uppfinningar och det blev faktiskt 45 000, men jag hade sålt bra på Akademien och jag tyckte att detta, denna spänning kunde jag unna mig.

Året därpå den 21 mars talade jag med en man som jobbade på Volvo, Inge Vesterlund, han som har konstruerat Volvofabrikerna i Belgien. Han blev eld och lågor och sade vi åker till Finland. Vi hade bestämt att vi skulle åka, men hör och häpna, vid middagstid ringer han mig och säger: Har du hört på nyheterna. Nej. Men lyssna då ikväll på Tekniskt Magasin, för där säger de att det sista båtbygget i Göteborg ligger i docka för att lämna varvet, en isbrytare som bryter en isfri ränna. Jag blev ju otroligt förvånad. Det hade ju inte kunnat gå så fort att bygga en isbrytare – på ett år. Nej, jag ringde istället direkt till Arendalsvarvets växel och berättade att jag har en patentansökan på en isbrytare som bryter en isfri ränna. Jag kopplades direkt till chefen, Falkman. Men kom ut med en gång, sade han, båten ligger i dockan. Jag åkte ut och blev genast väl mottagen både av honom och av Backman, kaptenen på båten. Vi gick ner i dockan och där fotograferade jag båten och fann exakt på pricken min idé. Jag har ju fotot och jag har ju min modell. Jag hade gjort en ny modell i plast, när jag kom tillbaka till Göteborg från Stockholm.

När vi hade gjort det och gått upp igen frågade de: Får vi se då på din uppfinning och jag visade och de blev verkligen chockade, tittade på varandra och sade det här är ju inte klokt. Hur länge har du haft denna uppfinning? Sedan november förra året, sade jag. Då räknade de på fingrarna och sade: Då är vi ett halvt år före dig. Vem är det, sade jag, som har uppfunnit denna isbrytare? Ja, han är finne men det lustiga är, sade de, att han heter också Bengt. Jaså, heter han Olson också? Nej han har ett annat sonnamn. Då gick det runt i hjärnan på mig. Några år innan hade jag träffat landshövdingen i Kristianstad i Paris. Han hade varit på ateljén och bjöd mig sedan på en fin lunch. Det var då varvskris i Sverige och jag sade till honom: Jag har en idé om en isbrytare. Jag hade ännu inte sökt patent, detta var en 3-4 år innan, men isbrytaren fanns alltid i mitt huvud. Han satt då som deltagare i svensk-franska forsknings-enheten eller vad det nu hette. När du kommer hem och om det är någonting intressant, kan du väl höra av dig, sade jag. Alltså rent amatörmässigt som man förstår nu efteråt. Jag hörde ingenting och jag vill inte påstå att han framförde detta alls, men det är ju mycket möjligt att han gjorde det och vem som helst som har lite fantasi i huvudet ser ju denna möjlighet på en gång. Det var ju som sagt ingen atombomb. Alltså möjligheten finns att det är tre stycken Bengt som ligger bakom isbrytaren.

Jag blev genast inviterad av Backman för en färd på vintern upp till Norra ishavet. Beställningen av båten var ett samarbete mellan den svenska staten och den kanadensiska staten. Jag kände mig naturligtvis hedrad i högsta grad, men jag hade inte tid tyckte jag, att åka med upp till Ishavet i norr. För mig var varje timme i ateljén alldenstund som jag målade olja värdefull och det där skulle ju ta sin tid, en månad eller mer, men inbjudan stod fast.

Det blev inte bara en isbrytare för Vänern utan det lär ha varit den enda isbrytare som för egen maskin har gått till Nordpolen. Jag frågade ju också naturligtvis genast, om man bygger en isbrytare till, hur mycket, ekonomiskt, hade en sådan sak kunnat ge? Ja, då hade du nog inte behövt tänka på måleri – för jag hade talat om att jag var konstnär. Då tänkte jag för mig själv: Det var nog tur att det inte blev någon isbrytare, för då hade jag ju inte haft glädjen att leva på min konst, för det har jag haft alltsedan början. Glädje av att leva på min konst, det har på något sätt varit en inspirationskälla. Jag har aldrig tänkt på när jag målat, om jag skulle använda mer rött bara för att sälja lättare. Nej, sådant har aldrig förekommit.

Det har tydligen aldrig blivit en ny isbrytare, men däremot i Finland på bogserbåtarna där på de små sjöarna, där används idén, men på ett enklare sätt. Man hänger nästan som en halv galosch på båtarna och det lär vara tillräckligt.