Mitt liv med arkitekturen började när jag var 5-6 år. I Allers vid den tiden fanns varje månad ett styvt kartongblad som innehöll ett klipphus, ett tyskt klipphus föreställande gamla stockvirkesbyggnader i de mest fantastiska former allt ifrån bostadshus, rådhus, verkstäder, vad som helst. Det blev min pappas nattarbete att klippa och klistra och på morgonen vaknade jag alltid med ett sådant hus vid sidan av grötfrukosten. Jag fick en hel samling som jag, när det började bli varmt om våren, kunde ställa upp på rumsgolvet. Vi bodde i ett rum och kök i en byggnad som var iskall, så vi fick leva i köket, men när jag fick breda ut mig med hela min stad på den dekorerade brysselmattan som det hette, en falsk orientalisk historia, så levde jag i ett tyskt gammalt samhälle. Jag kröp och tittade från alla håll och fantiserade om hur det skulle vara att leva där och drömde om att få bo uppe i en sådan där takglugg, bo i ett eget rum och stirra ner på livet på gatan. Ja, där började det.

Nästa ordentliga arkitektoniska upplevelse fick jag när jag var elva år och kom till Varnhems klosterkyrka. Jag hade aldrig tidigare sett en ordentlig arkitektonisk byggnad, men när jag såg dessa valv och den märkliga takkonstruktionen, både utvändigt och invändigt, svindlade det för mina ögon. Jag sprang med min enkla kamera och fotograferade högt och lågt och lyckades också fotografera den dåvarande gamla vaktmästaren, som med sin nyckel hade kommit och öppnat för oss. Han hade långt skägg, vid den tiden något mycket originellt, så jag förknippade honom i min fantasi med att han var en kvarleva från den tid då klostret och kyrkan fungerade. Han var invuxen i miljön. Ja, det var början till mitt arkitektoniska intresse.
Första gången jag såg exempel på modern arkitektur, det var i en av de tre fantastiska böcker som kom ut under kriget av Andreas Lindblom och som jag tror på sin tid var skolböcker för dem som gick på Chalmers med mera. Där fanns exempel på arkitektur från Skåne, höghus och radhus efter Limhamnsvägen. Jag blev helt fascinerad, jag såg ju friskheten, öppenheten. Jag var verkligen lycklig.

Men sedan slutade kriget. År 1948 gick jag en nattvandring hem från en bekant över Lilla Munkebäcksgatan mot Örgryte och kom fram till den plats där radio- och TV-huset har legat under många år, men det var före dess tid. Där hade utplanterats tre stycken moderna HSB-hus, tredje generationen av förenkling och förslappning av den ganska rena fina funkisen, som i alla fall rådde då på till exempel Limhamnsvägen, där proportioner på fönster och variation över huvud taget var genomtänkt. Nu var det en prefabricerad historia som förenklade allt till ett minimum och det skulle framför allt kosta så lite som möjligt, bara att det blev en toalett, dusch, badkar kanske, centralvärme och ingenting mer. Det var mottot – framför allt inte kosta någonting eller så lite som möjligt. Jag reagerade så starkt, så när jag kom till Valand sedan på måndagen och beskrev vilken djävla hemsk historia som hade placerats nästan hur som helst utan tanke på den fantastiska naturen strax bakom med förmodligen både ekar och annat. Bara några år innan hade det byggts ett annat slag av modern bebyggelse efter samma väg och som ju faktiskt var fräck på sitt moderna sätt, men det här var ju dödstrist. Mina kamrater lyssnade, men många sade att det ju inte hade med måleri att göra. Jag blev stum, för min dröm då om miljö och arkitektur, den trodde jag var en viktig del i hela kakan.

Så jag blev tyst i flera år, men 1955 var jag ordförande för Grupp 54 och inkallad till presidiet tillsammans med Göteborgs konstnärsklubbs representant. Vi skulle ha den äran att framföra årets konststipendiat. I mitt fall var det att framhålla Göran Samson och den som fick stadens stipendium – jag tror det var Johnny Colebring. Där satt hela det mäktiga presidiet -jag hade aldrig varit inne i en sådan stämning tidigare – mittemot mig satt Ernst Jungen, en man som lite grann hade ett sådant utseende som människor har som har vistats länge i Tibet eller Mongoliet. Hans skinn var liksom förtorkat, så som det blir hos dem som får utstå alltför mycket sandstormar. Även ögonen hade någonting av ett spännande främmande drag. Han framhöll då på ett lite spefyllt sätt, ja ganska spefyllt måste jag säga: ”Ni konstnärer som alltid har en massa saker att klaga på, vad har ni nu mer att klaga på?” Då flög fan i mig och jag talade om, att vi konstnärer som är de viktigaste individerna i samhället och har alltid varit det, alltifrån tidernas början, vi har hamnat så långt ute i periferin, så ni har inte en aning om vad vi sysslar med och vilken betydelse vi har. Det är våra erfarenheter, det som vi sysslar med inom mitt måleri, och våra tankar, som är upphovet till vad ni kommer att tänka om två generationer. Det är vi konstnärer som klär oss på ett annorlunda sätt, vissa vågar till och med ha skägg, en del av oss åker ner till Frankrike och Spanien och köper ruiner, därför att vi förstår att detta kommer att bli framtidens melodi, men detta har ni inte en aning om. Jag berättade jag vad det verkligen är frågan om, att konstnärernas samvete och värdefulla åsikter i samhället måste tillvaratas och det gäller på direkten, sade jag.

Sedan kom jag in på arkitekturen och talade om att dessa fruktansvärda långhus som byggs uppe i vår vackra söndersprängda bergsnatur kommer att bli ghetton och områden för alkoholism – narkotika visste jag inget om -folk har ingen annan lust än att krypa in och slå sig ner framför sin radio eller annat, men att gå ut och promenera och njuta som man fortfarande gjorde i det gamla Haga eller Annedal eller överhuvudtaget på Göteborgs gator, där gubbarna kunde sitta på sin ljugarebänk i sina bersåer och dricka kaffe och kanske en konjak och där barnen lekte i sandlådan inte långt därifrån och föräldrarna hade uppsyn över sina barn och grannens barn också, det var ju totalt bortblåst där uppe på dessa höga, långa draghål, där man knappt kan gå ut för nordanvinden. Detta är en skandal utan like och är inte den svenska arbetaren värd mer än toalett och varmt vatten och centralvärme, när vi är ett av världens rikaste länder näst efter Kuwait per capita.

Jag höll säkerligen på en och en halv timme. Då och då uppenbarade sig en dam i svart klänning med vitt förkläde och sade att maten svalnar. Jag fick fortsätta. Efter ett tag så sade Ernst Jungen: ”Vi måste nog räkna med att vi skall äta maten när den är varm. Detta är vår sista dag inom politiken för året. Det är Lucia.” Samtidigt sade han till mig: ”Skriv ner allt detta som ni har sagt. Ni får hjälp av kanslichef Bååth.” Och jag satte igång, det tog ett halvt år att skriva ner. Det blev en lång historia, som jag fortfarande har något exemplar kvar av, som duplicerades och skickades ut till alla instanser i Göteborg. Jag såg lådvis hos kanslichef Bååth. Efter ett bra tag träffade jag Bååth och Ernst Jungen på gatan. Ernst Jungen såg ledsen ut, han hade inte fått ett enda svar från något håll.

Jag flydde till Paris. Jag stod inte ut när rivningsskoporna gick fram överallt i hela Sverige, inte minst i min hemstad. Inom de gamla tullarna revs 95% av ädelvara. De friskaste trähus som skulle kunnat stå i vilken jordbävning som helst och klara sig. Ner till Frankrike där detta fortfarande inte hade skett. Man kan säga att Frankrike fortfarande var på väg ner efter kriget, för det var 1950 som det började svänga och jag kom ju ner när det hade börjat så sakta men ingalunda som i Sverige.

Jag fick tillfälle att bo i ett gammalt sagohus, ett rokokohus, där jag kom att bli inspirerad av en helt annan rytm och färg och form än jag hade gjort de sista åren i den livstråkiga byggnaden på Konvaljegatan, där jag hade en ateljé åt norr, på tredje våningen med utsikt över en permanentad skolgård. Mina tavlor blev kolsvarta, jag rev med mina naglar och torra penslar i den svarta färgen och blottade här och var den vita duken. Det var det enda jag höll på med. Det var under det kalla krigets värsta dagar. Det var också delvis under Sputnik-tiden ute i rymdens mörker, men det var framför allt ledan av vad jag såg ske inom svenskt miljöskapande, där alla var med på tåget utom konstnärerna. Vi stod så att säga kvar på perrongen och hade inga sittplatser i vagnarna. Vi fick dra oss tillbaka och fortsätta arbeta med vårt stafflimåleri och drömma och sätta oss in i vad framtiden skulle handla om.

Ja, vi vet hur det har gått. Sverige är utsuddat från kulturen. Mitt i Stockholm har vi en död kärna som är stenhård men staden är ändå en av de vackraste om man håller sig borta från centrum. Göteborg har fortfarande en innerstad. Göteborg är en av de vackraste hustakstäderna i Europa. Paris är en stad där alla älskar just taken. En tysk professor från Stuttgart och konstnär, även professor i Amerika, var tillsammans med mig upp i Kronhuset och han sade att det är en fantastisk stad med sina tak, inte förstört någonstans av höghus. I Paris är ju Montparnasse-tornet en förödande grej som tog bort en av de mest artistiska områdena i den gamla staden.