Farfar kom från Forsa, från Norrland, som han ofta sade, ända tills en lördagseftermiddag, då han hade bjudit hem en ny arbetskompis. När första supen hade satt fart på pratet, så började de båda att skrodera om Norrland, ända tills den främmande frågade varifrån i Norrland farfar kom. Forsa i Hälsingland. Nej, vad fan, sade den främmande! Det är väl för fasen inte Norrland. Det är ju inte ens halva Sverige. Hudiksvall och de där byarna är ju bara förstäder till Stockholm. Nej du, för tusan, Norrland det är Överkalix, Kiruna och Riksgränsen, där du har mil till bebodda trakter, där fjällen och vidderna är oändliga, där du inte ser solen mitt på dagen. Det är Norrland det närmast skrockade gubben.

Det blev tyst i köket. Farmor som alltid fick röd näsa om det hände något känsligt, fick den verkligen att blomma. Vi andra, mina farbröder och speciellt min faster blev närmast rädda, för även om nu farfar inte kom från Norrland, så kom han ifrån trakter där det är känt att det finns humör, men det visste ju inte jag om direkt då, men jag kände ju ändå till farfars närmast enorma ilska.

Men det blev inget slagsmål utan mest bara tyst och för min del minns jag ännu, fast jag bara kunde vara 6 år, hur jag tyckte synd om farfar och förstod att detta kommer att sitta i länge. Vid stunder med lite sprit återkom han ofta till sitt Norrland.

Det finns mycket att berätta om farfar. Det var en stilig man. Han hade något av Jean Gabin över sig. Vi kom bra överens, kanske därför att han ville ge igen lite kärlek till mig, en kärlek som han aldrig gav till min pappa. Kanske också att jag var den enda som vågat säga emot, att han i mig såg litet av den odåga som han själv lär ha varit när han var liten. Då och då gjorde vi cykelturer och sade väl något då och då, men det mesta blev en slags tystnad med respekt.

Han hade kommit till Kristinehamn, där han hade en morbror som var vagnmakare och som alltså skulle lära ut det gamla fina yrket till sin systerson. Han var fjorton år då och hade precis konfirmerat sig. Det, som han berättade, hade närmast slutat i en tragedi, då han tydligen på något märkligt sätt klättrat upp i kyrktornet och fått för sig att han skulle ändra på den ena visaren. Att det inte gjordes inifrån utan utifrån hade han väl inget begrepp om, utan fick i stället loss visaren, så den föll ner på kyrktrappan och höll på att hamna på prästen. Detta var naturligtvis en kul grej för en grabb att höra, men mitt tvivel fanns där ändå.

Vad jag däremot sedan hörde av min pappa var att innan han flyttad hemifrån, så byggde han på egen hand ett litet hus till sin mamma, inte större än en kolonistuga men ändå möjligt att överlev vinterns kyla i. Min pappa ritade av stugan många år senare, med en björk någon meter utanför trappan. Den hade då blivit stor och farfars mamma hade aldrig haft hjärta att ta bort den, för den hade Bernhard planterat innan han for.

Men vagnmakare blev han och några fina landåer hann han att göra, innan bilarna slog ut yrket och han blev mer eller mindre en snickare som fick slå ihop färdiga bitar till en tröskverksstomme – dag ut och dag in tills han fyllde 76 år. Ett och annat hjul gjorde han för att känna just den glädjen att han fortfarande kunde. Vissa gånger såg jag honom ta fram sin gamla pärm med modeller på vagnar av olika stil och användningsområde. Det var teckningar han själv gjort under gesällåren.

Hemma var han mycket tystlåten. Snus luktade det om honom och också lite svett. När han kom hem efter arbetet blev också det stora köket mycket tystare. Ingen sade heller då så mycket som de gjort innan. Efter att kaffet hade druckits och en stund hade förflutit, började han klä av sig sina arbetskläder och i långkalsongerna tvättade han sig i en balja som stod på en stol mitt på golvet. Vattnet fylldes på från spisen av farmor, det vill säga det var varmt. Fötterna var han speciellt noga med, då han stått hela dagen och hade tydligen ont. Den grova säckhandduken for han hårt fram med över sin kropp, så röd blev han.

Därefter kom kostymen fram, en svart övergiven söndagskostym, en blå av farmor sydd skjorta samt en slips som alltid knöts av farmor. Det var liksom ögonblicket för den första närkontakten. Sedan gick de tillsammans in i rummet, där farmor under dagen gjort i ordning en hög med brandförsäkrings- och livförsäkringskort, som nu under kvällen skulle inkasseras. På sin cykel eller sparkstötting hade han hand om alla försäkringar för Folkets Samarbete som det hette vid den tiden. Att dagarna blev långa, den saken är klar. Vid tiotiden var han hemma, om inte den sista stugan hade legat speciellt långt utanför staden.

Ekonomin sköttes av farmor. Varje fredag lades pengarna på köksbordet. Från centrum drogs pengarna ut i olika riktningar, till hyran, till maten, till kläder, till oförutsedda utgifter samt till sommarstugan. För min del visste jag att det fanns en slant till kola, men den tummade de på länge, så jag hann alltid bli lite osäker. Farmor hade en slags humor som jag tror hör hemma söder om Kristinehamn, ner mot Västergötland. Lite retsam. Farfar hade inte alls detta sätt, utan till slut sade han ofta, men gör fan ge grabben hans 5-öring. Det var veckopengen och blev till ett par kola.

Sommarstugan var deras stora gemensamma intresse. De var först på våren och sist med flyttlasset in på hösten. Nät inte isen över sundet bar men ändå var ganska tunn, så slog de sig fram med en båtshake.

Sommaren 1959 var en getingsommar och i en springa ovan dörren till det lilla köket på stugan hade de slagit till och lika tätt som i ett stort bisamhälle flög hela tiden getingar kring farmors huvud, utan ändå att sticka. De hade väl vant sig vid hennes rörelser. Däremot blev hon aldrig van utan led enormt, tills hon en dag blev så trött att hon på en pinne virade en trasa och dränkte in den i fotgen och klämde in i hålet. Det blev ju naturligtvis en reaktion. Hon blev rädd att trasan inte satt nog långt inne i hålet. Trasan föll ner från hålet och innanför hennes bluslinning. Trasan var överfylld av hysteriska getingar, som bet samtidigt som hon försökte krossa dem till döds mot sitt tunna skinn. Även händerna fick sitt. Hur många getingar exakt vet jag inte, men jag minns 28 stycken som låg döda på marken.

Hon överlevde, men dagarna efteråt förvandlades hon. Hennes säkra livsrytm övergick till en ängslan och nervositet, som hon uttryckte sig aldrig tidigare ha känt. Sommaren därpå flyttade de aldrig ut. Vintern därpå dog hon. Farfar blev ensam i sin HSB-lägenhet på två rum och kök. Han rakade sig varje morgon, klädde sig, borstade sina skor, handlade, fick lite hjälp med maten. Det var väl då han började prat lite mer om sig själv och med min pappa, som han i stort set aldrig gjort tidigare. De kunde faktiskt till och med dela på en kvarting.

En dag kom jag upp till farfar och frågade om han ville hänga med upp till Dalarna där han aldrig varit. Han var inte svårbedd torts sina 83 år. Fortare än jag själv blev klar, stod han nere på gården med nattskjorta, rakkniv, en extra skjorta och strumpor och kalsonger, allt i en bärpåse.

I bilen sade han, att det skall bli roligt att se detta djävla Dalarna, för djävlar var det alltid tal om. Resan rullade på upp genom skogarna norr om staden, över Filipstad och in mot östra sidan av Siljan. Vi stannadeamerika till då och då men inte så ofta, kanske vid någon gammal kåk eller kyrka, det senare intresserade honom inte för åldern utan för konstruktionen. Han kände för trä och för hantverk. Förstod lätt tanken bakom.

I Mora kyrka gick vi in, när det redan var mot kvällen, så det var lite skumt, men vi gick in där ändå båda två. Jag fastnade för någon skulptur och han gick mot utgången. När jag var klar med mitt tittande, så skulle jag just passera vapenhuset. Där hade farfar fastnat. Han stod helt stilla, nästan förlamad och stirrade. Jag sade att vi går nu för att liksom säga något. Gå du sade han. Jag kommer sedan. Även om jag ibland gjorde tvärt emot vad han sade, så när det gällde allvar, vågade jag aldrig sticka upp. Jag väntade länge, men till sist så blev jag ängslig och tittade in. Svaret var att jag kommer när jag kommer.

Jag satte mig i bilen och efter kanske en kvart ytterligare kom han nerför grusgången. Han hade på något sätt blivit böjd och min första tanke var att han blivit religiös eller kanske fått en annan sättning i kroppen. Jag tittade på honom när ha satte sig i bilen, men vågade inte bryta tystnaden, utan sökte mig förbi ut ur Mora i hopp om att finna ett litet pensionat, vilket också skedde. Det stod där på en slänt, ljust, gulvitt i sensommarljuset, som om det hade varit en målning av Zorn, med en veranda och fönster som var välkomnande. Rum fanns det också, ett varsitt.

Farfar gick ur bilen upp mot verandan. Satte sig tyst. Jag tog hans påse, han nickade, det första lilla normala livstecknet. Efter en stund gick jag ner med en smörgås och en pilsner till mig och honom. Det var en sommarsmörgås med ättiksgurka och något mer jag inte minns.

När farfar började harkla sig och drog ihop underkäken på ett speciellt sätt, som även jag ibland känner behov för när jag skall ha fram något svårt. Du, sade han, ikväll har jag fått en förklaring som jag har grubblat på nästan hela mitt liv. Jag avbröt med att fråga om han blivit religiös. Tyst, sade han, så det inte låser sig.

Du vet, sade han, att min pappa stack ifrån oss när vi var små. Fyra barn, jag äldst. Till Amerika och han sände aldrig så mycket som en flisa. Det blev nödår uppe i Hälsingland och en dag sade min mamma till mig, jag var precis fyllda sju åt, att nu Bernhard har jag ingen mat så att det räcker till dina småsyskon, utan nu får du gå till morfar och mormor. Morfar har en kvarn utanför Nora. Här har du din säck, lite pengar och lite mat. Här har du också adressen och lite annat. Du får försöka att hålla dig till vänliga vandrare och var rädd om dig, spring om det blir något.

Och jag gav mig iväg från Forsa, ner mot något som jag inte hade en aning om. Det tog djävligt lång tid, men det värsta var en bondtjuv som tog min säck med allt som jag hade. En dag var jag i alla fall framme vid platsen, men ingen kvarn fanns och ingen kände till min morfar. Allt blev mer än svart i huvudet. Men det fanns ändå vänliga människor på den tiden och prästen var en sådan. Så tillsammans med alla andra vagabonder fick jag ligga i vapenhuset och det blev nog ett tag.. Men en vacker dag så var det någon som kände min morfar och jag fick den rätta adressen och fick ge mig iväg igen.

Det blev en lång vandring på nytt och jag har många gånger gått igenom denna sak i mitt liv och jag tror att det formade mig alltför hårt i kontakten med din pappa och med mina förstfödda barn. I kväll har jag i varje fall fått förklaringen på min livsgåta.

När jag var på väg ut ur kyrkan, så blev jag på något märkligt sätt ställd. Jag hade varit med om detta ögonblick innan, du vet som det kan kännas ibland. Men den här gången vek det hela inte undan, utan ju mer jag såg på rummet och tittade tillbaka in i kyrkan, på dörren, på proportionerna och vissa beslag, så stod det helt klart, att detta hade jag varit med om en gång tidigare i mitt liv eller i ett tidigare liv. Genom mitt livs bilder och mitt minnesarkiv förstod jag helt plötsligt. I stället för att komma till Nora, så hade jag, genom att jag hade förlorat min kappsäck, hamnat i Mora. Det fordrades många tysta minuter medan mörkret föll över sjön och landskapet.

Min farfar dog några år senare. En direkt död i sin säng. Märkligt var på sitt sätt att farfar fick flera damer som hjälpte honom i huset och en av dessa damer var Anders Zorns vackraste modell enlig Albert Engström, nämligen Zorns Alma. Efter att en lördag och en trevlig pratstund med henne med mat och dryck, så gick han över svalen in till sig och i sängen somnade han för alltid. Kanske hade hon berättat andra ting om Mora.

För några år sedan i Paris i min ateljé hade jag hästmänniskor på besök från Hälsingland och när jag nämnde att min farfar kom från Forsa, blev vi ju genast nästan släkt. Jag nämnde namn som de kände till och att farfars sista bedrift där uppe handlade om en klockvisare från kyrktornet, som höll på att döda prästen. Ett utrop i lokalen – Var det han det! . . .