Jag hade klart för mig redan från början att tekniker var jag inte. Leka med kugghjul eller plocka sönder saker kände jag inte för. Enda gången jag gjorde hål för att se hur det fungerade var när jag öppnade magen på min nallebjörn och besviket såga att det bara handlade om träull. Jag har inget minne av vad jag kände för min nalle sedan, men så här i efterhand tror jag att min respekt svalnade.

Det kan också bero på att alla i min omgivning var så duktiga. Jag har ju tidigare nämnt att jag inte trivdes i skolan men det fanns ju två ämnen som jag kände för, framför allt då biologin – fåglarna i synnerhet. Det fanns på vår skola väldigt många fina uppstoppade djur. De flesta härstammade från en konservator, Lars Erixsson. Han hade under tidigare år arbetat i Amerika och arbetat för de förnämsta museerna där, hette det. I vilket fall som helst – hans fåglar levde i sina rörelser. Han var konstnär inom sitt yrke. Han hade också en mycket fin äggsamling, som jag tror fortfarande är fint bevarad. Han verkade i början av seklet, ja, kanske till och med redan i slutet på förra.

Jag älskade också just uttrycksfulla rörelser, så ofta när jag kom hem från skogen och hade sett en fågel, beskrev jag dess rörelser och menade på, att så här skulle jag stoppa upp den fågeln om jag vore konservator. Fysik och rörelser hänger ju ihop, inte minst i bara ordet, men genom att jag på något sätt kände för att härma saker och ting, så var ämnet fysik i skolan det andra ämnet jag hängde med på och där jag tyckte mig kunna tränga in och förstå rörelser och därmed funktionen. Nu hade jag fysik bara ett år, men det finns något där som jag har lätt för, fattar ofta nästan intuitivt, när fysik kommer på tal. Det var där min tekniska läggning låg.

Vi talade förut om fågelägg. Jag samlade när jag var i de lägre tonåren. Det var ju vid den tiden inte förbjudet i varje fall inte de fåglar som jag kom åt. Att hålla ett litet fågelägg, inte större än ens nagel, och sedan med försiktighet med en nål göra minsta lilla hål, det var inte lätt. Att sedan göra ett till i andra änden och sedan börja blåsa ut innehållet krävde stor känslighet, skalet var ju hur tunt som helst. Att suga ut innehållet och att på så sätt bara ha ett hål var en ännu större finess, men då blev i allmänhet hålet större, så att det utdragna glasröret kunde tränga in. Under en av dessa stunder fick jag en idé att i stället för att suga så blåste jag in i ägget och fick på så sätt ett övertryck. Det visade sig att om jag blåste lite på snedden in i ägget, så började innehållet genast sippra ut. Och ju tommare ägget blev desto mer tryck blev det, så på slutet nästan sprutade resterna ut. Första gången blev jag helt förstummad för alla ägg jag sett hade haft ganska stora hål, ifall ägget bara hade ett hål.

Den där första gången på skolresan, då jag sprang omkring på egen hand och var ute på Naturhistoriska Museet, ägnades mycket tid åt just studiet av hålens storlek på deras äggsamling och vissa gjorde mig helt häpen. Jag blev sista man på museet och som en slagen hjälte satt jag ute på trappan i soligt västerläge, när förmodligen chefen själv kom ut och stängde dörren vid arbetsdagens slut. I mycket vänlig ton frågade han om den lille mannen sett något intressant, vilket jag naturligtvis hade gjort. Bland annat en helt vit älg, som dessutom var skjuten i Skattkärr, bara ett par mil från mina marker. Ja, det är sant att i sagans skogar i Värmland finns det vita älgar, och, faktiskt, det gör det än i dag. En fjäril med olika vingar syntes mig också underlig. Men det är klart, menade jag, att äggsamlingen var ju inte alltid förstklassig. Jag menar hur äggen är urblåsta, alldeles för stora hål, påpekade jag. Ja, min vän, det är inte så lätt minsann, speciellt med ett hål. Jag sade då, att mitt hål inte är större än att nålen går igenom. Detta tvivlade han på och såg på mig djupt fundersamt, hur gör man då? Det talar jag inte om svarade jag. Ja det var då en lustig ordning sa han. Ja, svarade jag för det är en uppfinning. Men det berättade jag långt senare för en person.