1940 - Fåglarna

Fåglar var mitt stora intresse innan målningen tog överhand. Trakterna kring min hembygd är ganska rika som fågelmarker, även under vår och höstflyttningarna. Många är de ögonblicks fröjder av en hastigt förbiflygande tvärstrimmig sparvhök eller de olika fågeläggens vidunderligt underbara färger och teckningar. Att beskriva taltrastens grönblåa ägg mot den helt fjäder- och duntomma boskålen, verkligen en skål, som består av tuggad träflis nästan som ljus, flådd masonit. Dessa ofta fem ägg mot denna något skrovliga yta snuddar jag ibland vid i mitt nuvarande måleri, det vill säga snuddar – jag har ännu inte lyckats att träffa rätt. Däremot tycker jag mig en gång fått fram rödhakens roströda spänning mot hans lite grågröna framsida. Det är ofta mycket av dessa fågelögonblick som dyker upp när jag nu målar. Tänk vilken känsla när vårens första bofink sitter där på sin tallkvist efter vinterns långa resa. Kanske halvlång om man vet att sädesärlan mot de sista isflaken vid strandkanten nyss sprang omkring nere vid Nilens bruna stränder. Jag kan inte se att den i sin underbart vackra grå-svarta färg kan vara lika vacker där nere som i vårt friska solljus på en grå granitsten.

Ett mycket kort ögonblick stod jag öga mot öga med en blåhake. Det bara gnistrade till av något litet orange och ett spektrum av blå toner. Hade inte en gång sett detta fenomen på plansch. Det är märkligt att ett långt studerande av en fågel i naturen kan förta effekten och sudda bort bildminnet. Som tur var hade jag aldrig möjlighet att få tillgång till en kikare, även om det var min högsta dröm då, utan varje närmande fick ju föregås av tålamod.

Äggsamlandet var ju förbjudet även vid den tiden på vissa arter, men för vissa var ju gränsen vag, men det var också ganska ofarligt. Många av de som vid den tiden studerade fåglar hade någon gång samlat ägg. Ägget i sin form är ju hur vackert som helst. De varierar ju enormt – några kan vara lite slöa, medan favoritformen tycker jag finns hos beckasinen och vissa andra vadarfåglar. Den spänsten i formen som ett beckasinägg har vet jag inte att någon målare nått fram till. Brancusi som skulptör – men jag tror han nådde till strandpiparens ägg. Denna fågels fyra gröntrolska ägg i en ockrafärgad starrtuva med några friska gröna strån – för en fågelmänniska som jag fastnade de i bildarkivet för evigt. En gång hände det – det kan suga i kroppen ännu. Det var vid den tiden då den verkliga önskan utvecklade sig att man skulle kunna teckna, på riktigt inte efter foto, för det kunde man ju och fuskade man ännu mer var det ju bara att lägga på och kalkera av. Nej, det gällde att kunna klara av det med det egna ögat, fånga rörelsen, sedan karaktären. Men vilken fruktansvärd pina var det inte att känna att steget var så långt. Jag vet inte om det är dessa vandringar och respekten för det riktiga livet som har gjort att kamerans målare aldrig kan bli lika respekterade som dessa som hela tiden har direktkontakt med det riktiga livet.

När jag första gången fick reda på att Bruno Liljefors gömde på många foton och brukade dem, så kände jag mig bedrövad. Då tyckte jag faktiskt att de som kopierade Bruno var ärligare. Allteftersom tiden går så visar det sig alltmer att foto är halva jobbet för många, men det känns också att det måleri som den naturliga modellen har som grund är något helt annat. Det har ju till och med på sista tiden blivit klart att även Picasso sög ut mängder av former från fotografier, även om de låg gömda. Zorn tycks ha varit mycket rädd att någon skulle få se hans samling av foton som man hittat i senare dagar. Så nu lever något kvar av att ögonblickets snabba inspiration av en dykande pilgrimsfalk eller den upplevda solglimten mellan träden, målat på plats eller i minnet, blir något annat än efter ett foto. Det kan bli en bra bild, men det har förlorat något på vägen.

Jag har provat det ett par gånger själv och jag blev rädd över att se hur fruktansvärt mycket lättare det var, men samtidigt hur mycket ytligare det blev, även om man försökte sopa igen spåren. Jag vet att de flesta tycker att jag har fel, men förklara ändå varför de flesta målare inte vill visa sina foton.