1940 - Förfalskningar

För närvarande är vi inne i en tid då det är populärt att uppdaga alla falska målningar på våra mest berömda museer. Det handlar om Rembrandt och om van Gogh, Modigliani – ja, i stort sett alla de stora. För ganska många år sedan blev Göteborg berövat på sin stora Rembrandt ”Riddaren med falken”. Den finns fortfarande hängd men den lyser inte längre. Jag tror för min del att det inte heller är Rembrandt. Men när ”Riddaren med guldhjälmen”, som finns jag tror i Berlin, blev betraktad som falsk, kändes det mer ändå som om något bra försvann.
van Goghs ”Solrosor”, som såldes till Japanmuseet för den då högsta summan för någons måleri någonsin, blev strax efteråt bedömd som falsk. Men nu handlar det även om ett porträtt av hans läkare doktor G. Man står trots allt häpen.

Mitt första minne av förfalskningar var en bok som kom ut omkring 1940 och som handlade om svenskt måleri, falskt och äkta. Min första reaktion var, att jag inte fattade varför man skulle göra en bok om det, därför att nästan samtliga bilder kändes direkt dåliga, sjuka. Några år senare kom en man hem till oss och visade en stor målning. Han var på väg till Stockholm. Med en viss stolthet frågade han vad min pappa tyckte om mästerverket. Jag stod vid sidan av diskussionen. Det är en kopia, sade jag. Båda blev irriterade på mig av olika orsaker. Men på Nationalmuseet fick mannen samma besked. Jag blev inte stolt för det utan mer illa till mods över att jag hade varit den enda som känt detta.

Värsta gången var när jag kom till Rotterdams Boymans Museum 1951 och trädde in i en av de stora, mäktiga 1600-talssalarna och i fondväggen såg en sliskig, blåtonad målning föreställande Kristus med några lärjungar. Målningen verkade sjuk, banal. Kristus hår verkade mer som en peruk. Enligt mannen som vaktade salen skulle detta ha varit van Meegerens bästa målning, som han en gång hade sålt till Göring. Efter kriget fick han i det holländska fängelset genom en ny målning, i det slutna rummet, bevisa sig genom att göra en liknande målning. Men det hade inte bara Göring utan även de tyska sakkunniga holländska musémännen som gjorde att Meegeren under kriget förrått sitt Holland, på en tidigare okänd skatt.

Vid en utställning av Modigliani för några år sedan fanns en hel vägg av förfalskningar, som var dömda som falska av olika anledningar, men en av dessa dukar var en ofärdig målning, som skulle kunna vara en första början till en andra sittning eller att målaren tröttnat på modellen. Jag tror i varje fall att den var äkta bland de falska, men vad som var falskt, var signaturen. Det var sällsynt klåparaktigt gjort. För min del tror jag att modellen eller någon kring modellen i ett långt senare skede, när Modigliani blivit den han är, helt enkelt kladdat dit namnet och spökt bort sanningen.

Under mina år har jag vid flera tillfällen sett att så kallade experter är mer detaljintresserade än målarna, när de betraktar en målning. Örsnibben ansågs till exempel av min vän, professor Per Palme, vara av en viss betydelse. Rubens lär ha haft en viss sväng just där. Det är inget tvivel om utan att en målning måste betraktas i minsta detalj och där just experten många gånger är mycket skolad, men där också förfalskaren kan vara skolad – medan helhetssynen som gör att verket är helt homogent kräver något annat. I det fallet ligger målarens skolning och erfarenhet närmare till hands, i de fall han över huvud taget är intresserad, för det är långt ifrån alla.

En sak är helt klar när nu museerna i världen allt mer blottläggs på sina målningar är att det professionella målarögat haft en alltför liten betydelse.