1940 - Skolan

Skolan till och med sjätte klass gick väl bra, bortsett från rättstavning. Jag hade både repet och grenen utsedda bakom dasset. Då och då var jag där och liksom måttade vad som skulle till, för jag visste att utan att kunna stava kunde man inte komma in på läroverket och utan läroverket blev det inga realskolebetyg, det vill säga inte heller möjlighet att bli teckningslärare med långa skollov, då man kunde måla. Alltså en lång kedja som hängde ihop med stavning och utan realen var visst det övriga livet helt kört. Min pappa förhörde sig ändå om mina möjligheter, men min lärare sade direkt att när Bengt ibland inte ens kunde stava till mamma, så kunde ju vem som helst begripa att han var chanslös. När pappa kom hem och berättade detta, tyckte jag faktiskt att min lärare var en riktig skit, för han hade väl ändå inte behövt säga mamma. Men, faktiskt, när ögonen blev trötta så dansade bokstäverna och det hände ofta på allra sista delen av rättskrivningsövningarna. I början gick det bra, men på slutet blev det kaos.

Jag kom i varje fall in på läroverket – min hemskaste tid dittills i livet. Det talas om ungdomsslaveri i utvecklingsländer men för någon med stavningsproblem eller sifferproblem eller något annat som inte fungerar är skolan ett större tortyrredskap än något som helst annat fysiskt arbete. Detta förstår inte de människor i dag som sitter på styrande poster, därför att de säkerligen aldrig haft denna vånda och bestämmer över huvudet på dessa andra som genom sina handkap aldrig heller hamnat så högt att de har något att säga till om.

Och det gick som väntat två och ett halvt år sedan var det stopp, för är man ordblind så hänger det ju med även i språkämnen.

Vid uppropet efter julferierna ställde jag mig så till att jag på avstånd från gamla Kyrkogatan kunde se hur dörren slog igen efter den sista eleven. Jag stod några minuter och väntade på att jorden skulle rämna, för utan realen fanns inget liv, ungefär som år 2000-strecket kommer att fungera för många. Jag gick gatan ner mot torget och tyckte att för varje steg fick allt ett helt annat värde – husen, fönstren, trottoarbeläggningen hälsade mig liksom välkommen. Allt blev mer skimrande. Jag kände mig fri. Jag levde.

Redan under sommarloven hade jag arbetat. Som 13-åring skrapade jag plåtar på ett konditori, gjorde mandelmassa, sprang ärenden, festade på ugnsvarma wienerbröd och drack tjock grädde. Det var ju krigstid, allt var ju så kort, men innanför konditoriets väggar var ju tilldelningen en annan. Enligt dagens begrepp var jag barnslavarbetare, men det var frivilligt. Jag var glad varenda dag. Mina föräldrar tyckte att jag borde vara ute i solen och bada, men jag var så lycklig att få känna mig lite vuxen – plus att jag fick avlöning i ett kuvert precis som de stora. Jag var absolut stöpt för att passa i det forna lärlingssystemet, där man såg upp till de olika nivåerna, där mäster kunde jobbet.

Men så kom hösten och skolan började igen. Fönstret vette åt en trädgård med höga träd. Där ute var mina tankar. När jag var som längst borta slog ju naturligtvis alltid frågan ner som en blixt.

Det blev lite bättre stämning det året, eftersom min lärare, Kjell Hansson, hade fått se några av mina målningar och till och med köpt ett par för tjugo kronor styck. Det var mer betalt vid den tiden under kriget än vad man kan fatta, då lönerna låg kring 100-lappen. Detta förändrade blickarna på skolgården. Magistern hade köpt tavlor av Bengt för tjugo kronor styck. Trots att han var min lärare i svenska och försökte så gott han kunde, så vet ni hur det gick. Kjell Hansson med fru följde sedan mitt målande tills de lämnade livet. De samlade hela tiden och det var ett av de genomärligaste stöden i mitt måleri. En av de målningar de köpte hänger i dag på Uddevalla Museum. Den heter Ålfiske Lilla eller Stora Kornön. Den målade jag sommaren 1945, alltså halvåret innan jag lämnade skolan.

När jag kom hem berättade jag för pappa att jag hade slutat. Han gick till attack, inte för att hade trott något annat, men alla år av kämpande från hans sida måste ju försvaras. Vad skall du göra nu då? Jag har fått jobb. Jag börjar på måndag. Vad då och var då? Hos Elnas, ett annat bageri i stan, ett gammalt hederligt ställe, känt som tillhåll för de arbetslösa under 30-talet och IFK-spelare och supporters. Även schackspelarna höll till i dessa lokaler. Men nu var det 40-tal och ny ägare. Elnas hade sålts till fröken Olson och fröken Lindström. Rökluften från trettiotalet hade försvunnit ur lokalerna men säkert inte ur väggarna. Det skulle faktiskt vara intressant att som experiment få uppleva en gång till hur en helt stängd lokal med ett trettiotal djupt försjunkna schackspelare, alla rökande pipa eller cigaretter, i varje fall nästan alla. Röken hängde ända ner till det möjligas gräns, det vill säga när spelaren började se i dimma – jag överdriver inte – då var det dags för lite korsdrag och en fattig fika och ett nytt bloss.

Jag växte förresten upp med piprök och hemgjorda cigaretter till söndagen. Vi bodde i en liten lägenhet på 30 kvadratmeter – jag har stegat upp den ungefärliga storleken på utsidan, då huset fortfarande finns kvar. Under vintern stängde vi till rummet och levde endast i köket. Huset var byggt under början av 30-talet, förmodligen den sämsta tiden för kvalitet på husbyggen vad gäller enkla hus. Det var kallt och dragigt mellan de spontade bräderna och dålig isolering. Alla fönster och springor var hopklistrade med remsor och vadd mellan fönstren. Där låg jag i min säng intill kökssoffan, medan pappa satt och ritade eller spelade och löste schackproblem – eller en gång i veckan klistrade Allers pappershus, som i så fall stod färdiga på bordet på morgonen. Jag undrar om det inte var just dessa pappershus, ofta gamla tyska korsvirkeshus, som öppnade upp mitt intresse för arkitektur.

Men röken sjönk allt djupare och någon vädring innan han gick och lade sig var det inte tal om, vilket gjorde att jag alltid hade en vattenkopp intill min säng, så när jag vaknade någon gång under kvällen eller natten, så var det dags att doppa lillfingret i vattnet och friska upp näsan.

Min farbror Björn var omkring tio år äldre. Eftersom mycket av min fria tid efter skolan gick åt till att vistas hos farmor, blev vi på något sätt halvbröder. Han hade ett charmfullt retsamt sätt och han lärde mig mycket om att ge igen. Hela tiden fick man vara på sin vakt och ge igen. Ibland lyckades det ju. Forna tiders lärlingar hade ofta jobbigt med ”dopet”, det vill säga innan man blev helt accepterad, och det gällde alltid, så även på Elnas. Som jag nämnt började jag på måndagen och tisdagen var semmeldags, så på kvällen efter det att jag hade städat av och skurat hade jag fått två kronor för att gå in till färgaffären för att köpa kvalm, som sedan skulle blandas med vatten och slås på blecket i jässkåpet. Jag gick på finten. Det begrep jag ju när affärsbiträdena skrattade roat.  Snabbt bad jag också om att få gips för ett par kronor. Fick detta utan andra frågor, då jag vid den tiden just höll på med gipsskulpturer och handlade detta material hos dem. Snabbt hopblandat inne i bageriet, slängde jag in gröten så det stänkte i jässkåpet. Morgonen därpå kom jag klockan sju, medan bagarna varit i gång sedan fyra – jag var dock minderårig.

Ingenting sades utan arbetet fortskred hela dagen, tills det var dags för de andra att gå hem, då var de ju tvungna att ändå förstå vad som hade skett och jag svarade att jag hade gjort som de sagt och i affären hade jag också fått kvalmet. Mäster rusade ut, förbannad, och vi såg honom försvinna in i affären. Jag var fortfarande tyst och efter en stund gjorde jag mig ärende till toaletten och under tiden hade det hela diskuterats färdigt mellan de berörda. Själv gick jag in i affären och köpte en ny påse gips, denna gång till mig. De såg frågande ut men hade inga kommentarer. Jag fick aldrig reda på i ord annat än senare, att de hade haft ett helsicke innan gipsen i kvalmskåpet varit borthuggen.