Jag minns ännu den grådisiga eftermiddagen – själva tonen – som gjorde att några påskliljor lyste till på en trädgårdsmästares avstjälpningsplats.
På väg från skolan, naturligtvis lika ledsen som alltid, fick jag se några påskliljor som lyste till i den annars också gråtrista dagen. De växte alldeles intill bron på Norra Staketgatan, en avstjälpningsplats för trädgårdsmästeriet. Det kändes inte som någon stöld att ta dem.
Jag hade ju tecknat och målat sedan jag var liten, kanske det var det enda ämnet jag var bäst på i klassen, men det var ändå inget mer än ytligt. Just den veckan var min pappa bortrest, så när jag kom hem ställde jag upp ett stilleben med dessa gula blommor, en keramisk åsna i grön keramik samt en snart 30-årig Chianti-flaska i bastomslag, förresten en flaska som en vän till min far hade tagit med från Italien i slutet av 20-talet, men som hade blivit en förkrossande besvikelse. Ett vin som hade varit så gott i värmen hade blivit rena beska vinägern, men flaskan hade bevarats och hade många gånger blivit avmålad.

Som duk använde jag papper och pappas färger. Det var första gången på riktigt som jag tyckte det var allvarsfyllt, dessutom olovandes med dyra oljefärger. Teckningen kommer jag inte ihåg men när jag började måla först blommorna och sedan åsnan och jag kom till Chianti-flaskan kände jag en egendomlig genomströmning, där stillebenet, färgerna och penseln och jag själv, min hela kropp stämde samman. Penseltagen rann med en säkerhet som om jag tyckte att jag aldrig gjort något annat. Detta kändes också så starkt, därför att jag aldrig i skolan eller på idrottsplanen träffat rätt, men här, nu lyste blommorna, stoffkänslan på åsnan och den dammiga slitna basten, ja allt stämde!

Jag visade mamma. Hon tittade först på tavlan och sedan på mig och så sade hon att inte skall väl du också börja måla, med faktiskt allvarlig ton.
Varje dag ett nytt stilleben. Den dagen som kriget slutade och man i radio hörde utsändningen från Kungsgatan i Stockholm, där folk tömde sina papperskorgar ut genom fönstren, och allt och alla jublade, den dagen hade en röd kaktusblomma slagit ut under morgonen och inspirerad som jag var i mitt målarrus och glädjen för vad som hände, tyckte jag att det röda fick bli något av min glädjereaktion.

På kvällen ringde mamma till pappa för att tala om freden. Båda hade på något sätt deltagit i politiken på ett speciellt sätt, som jag får återkomma till vid något annat tillfälle. Men vid sidan av det sade mamma, att jag hade målat så fina oljetavlor, att du aldrig kan tro, Allan. Vad menar du med det, svarade han, med vems färger då? Dina så klart, svarade mamma. Han skrek till direkt: ”Han får inte kladda med mina dyra färger.” Vi sade inget om detta varken mamma eller jag – jag minns inte ens om jag lydde. Men på söndag morgon, medan pappa fortfarande låg kvar i sängen efter att han fått kaffet serverat, tog jag fram en ram, ställde den mot kaminen, så att ljuset föll perfekt, så började jag i rätt ordning visa mina sju målningar, en efter en, i ramen. Allt hade fungerat bra, alla hade varit helt tysta, både mamma och pappa, hela tiden. Så drog pappa efter andan och sade helt enkelt att ta färgerna, jag kommer aldrig att måla mer i hela mitt liv. Hur det kändes tror jag det är lika bra att ni får känna själva. Längre fram kommer jag säkert att berätta mer om just detta. Det blev verkligen delad glädje.

Det var när jag målade stillebenet med påskliljorna som jag första gången märkte en slags egendomlig kontakt mellan vad jag hade framför mig och min egen känsla, handens och penselns lydighet, som helt berusade mig med en lyckokänsla som jag aldrig känt i skolan eller i mina idrottsliga lekar – kanske endast i vissa ögonblick under fysiktimmarna, ögonblick då jag kände svaret på frågor utan att någonsin ha hört talas om problemet, men detta hade och det har jag förstått långt senare, en sammankoppling med konsten och måleriet.

Vetenskap och konst ligger nära men liknar varandra ändå inte i slutskedet. Vetenskap tycks sträva och nå fram till ett redan existerande i naturen, medan konsten har ett märkligt faktum att ligga på samma gång exakt men ändå ett steg längre fram, dit det inte är möjligt att nå i ord och siffror. Så när forskaren löst sin ekvation, så kan den genast upprepas, medan konstnären varje gång måste börja om på nytt, kanske bli nedslagen under långa perioder, kanske aldrig lyckas lika bra igen, tills det ögonblicket bara uppstår på nytt, då allt under några korta ögonblick får allt att stämma igen, och samtidigt – det som åstadkoms skrämmer som om man begått ett brott. Några målningar har jag varit tvungen att vända direkt mot väggen och efter några veckor då och då endast smygtittat på för att sedan så småningom ta fram i dagsljuset.

Så var det också med mitt första stilleben med påskliljorna. Jag vågade inte med en gång försöka på nytt, i rädsla för att inte få samma svar. Men våren och försommaren 1945 blev ett målarrusets sommar, medan radionyheterna beskrev jublet på Kungsgatan i Stockholm, där folk från fönstren slängde ut allt vad papperskorgar innehöll och reporterns röst blandades med gatans jubel och musik.

Pappa Allan fick en möjlighet att få låna en liten stuga på Lilla Kornö och vi åkte dit. Vi åkte till Skalhamn och från Skalhamn åkte vi båt ut till Lilla Kornö. Där var vi då under en månads tid och målade, både pappa och jag. Där målade han fantastiska målningar. Jag målade också några stycken, bland annat en som heter Ålfiske. Den målade jag mellan Lilla och Stora Kornö, för där i sundet mellan låg en ålfiskare. Den tavlan finns på Uddevalla Museum.
Jag målade en av mina vackraste tavlor där, humrar med kaprifol och en vit flaska bakom. Den var med på Valdemarsudde den tavlan. Jag målade i alla fall några stycken där som jag är förvånad själv att jag kunde måla 15 år gammal.

Jag målade min glädje för freden i en röd kaktusblomma, som just den dagen slagit ut. Det blev inte min bästa målning men datum finns där. Det var alltså i april 1945 mitt målande riktigt satte igång.