Wiking kom från en liten banvaktsstuga 10 km från Kristinehamn, i Rudsberg, och hans pappa fick verkligen slita, vinter som sommar i regn och rusk, och kontrollera spåret med en dressin. Ja, åka flera gånger per dygn för att se till att det inte låg något i vägen. Wiking han föddes där och var 15 år äldre än jag, minst. Han började måla i Väse. Han var järnvägsanställd då tror jag, stationskarl, och skötte Väse järnvägsstation. Så fick han för sig att han skulle bli målare. Det hade lustigt nog börjat på så sätt att han hade velat bli musiker och slet som ett djur för att lära sig spela fiol. Han hade då som lärare en professor i Arvika, Zetterquist, som var ledare för hovkapellet i Stockholm. En dag berättade Wiking för mig: ”Jag slet som en slav med att lära mig ett stycke av Mozart, gick upp till min professor och spelade och jag tyckte det gick djävligt bra. Mitt upp i alltihop det här så avbröt mig professorn och sade ’Hör du, Wiking, vill du gå ut och köpa ett par pilsner åt mig?’ Jag blev ju väldigt förvånad, men gick ut och köpte ett par pilsner. Han tog den ena pilsnern direkt och den andra ställde han ifrån sig och så frågade han ’Får jag låna fiolen av dig?’ och så spelade han, förstår du. Först och främst så spelade han ju perfekt. Han glömde inte en not och då begrep jag att musiker, det skall jag inte bli, så jag slutade direkt!

Men så var det i stället så att Dagmar, min fru, köpte oljefärg under kriget – hon skulle måla som alla andra – och så målade hon av en blomma och det blev så djävla fula färger så jag har aldrig sett på maken. ’Ja, mål själv då,’ sade hon. Och då tog jag penseln och började måla och tänk, då stämde det, förstår du. Jag kunde inte fatta. Jag hade aldrig målat förut och jag kände med kroppen att jag hade rätt och det blev en väldigt fin kolorit, förstår du. och då beslöt jag mig för att åka till Paris. Jag hade aldrig gått på en målarskola i Sverige.”

Han sade upp sig på Statens Järnvägar 1947, tog med sin fru, sålde det de hade och åkte till Paris, rent otänkbart för alla andra svenska målare, ingen har gjort så förut och där började han måla. Den som tog emot honom på stationen det var prästen Bjurström, han var släkt med Tord Bjurstöm, en målare. Prästen mötte dem och tog dem med till kyrkan och de fick kaffe medan prästen klädde sig och då sade Wiking på sin värmländska: ”Hör du, prat inte för länge nu då, för du får hjälpe mig fort som fasen upp till Montparnasse, så jag får börje på och måle.”

På måndagen satte han igång och målade hos André Lhote och där var han ett tag och sedan kom han till Mac Avoy och Othon Friesz också. Sedan ansågs han väl vara färdig med sina studier och han blev på ganska kort tid en av de unga som man pratade om lite grann.

Men de hade inte sålt allt, när de åkte till Paris. Lite gamla lakan och örngott och handdukar och sådant där, plus ett kuvert med en obligation i fanns kvar. Då de var de uppe hos föräldrarna i Väse, så tog de fram den där kartongen med saker och där låg en gammal rakborste, hur jag nu kunde spara den, sa Wiking, men vi hittade också en obligation, förstår du. Vi ringde in till banken och frågade: ”Finns det möjligtvis lite pengar på den här? Ja, vi skall titta. Jo, det fanns, sade de, 100 000 kronor. Ja, så du förstår, Dagmar och jag vi tog obligationen och satte oss på tåget. Hon höll i ena änden på den och jag i den andra och så gick vi in på banken och vi fick 80 000 kronor. 20 000 tog skatten vid den tiden.

Han borde ju ha stannat i Paris då och köpt lite grejer, men Dagmar sade att det går jag inte med på. André, grabben, var sjuklig och Wiking älskade ju sin André, så då åkte de hem och köpte ett hus utanför Göteborg. Där började han måla och fick ett bra namn i Göteborg och i Sverige. Men felet med honom det var, han ljög inte, han var som värmlänningar är. De berättar ofta historier och det är sanna historier. Selma ljuger inte, hon har lyssnat och hört och upplevt, men hon kanske broderar och Wiking kunde brodera så in i helsicke. Sådan var han – han kunde hitta på saker och ting.

Han blev mycket uppskattad i Belgien med dessa mörka Rembrandtstfärger. Han blev så uppskattad, att han fick en ateljé i en stor lägenhet i Rotterdam med tre rum och kök och han sålde bra i Rotterdam, men han hade för nära till vinet och ölen, så den dåvarande frun Ninni ville att de skulle växelbo. Han bodde som jag i en kyrka, i ett övergivet kapell uppe i Dalsland. Där var det inte så lätt att ta sig till Systemet, så där klarade han sig ganska bra. När han talade om för sina kollegor att han hade en stor ateljé med tre rum och kök och fin utsikt över hamnen i Rotterdam och att han sålde så mycket tavlor som han hann med att måla, ja, då var det ju ingen som trodde honom. Men när jag var nere i Knokke i Belgien, det är deras Riviera där med stora fantastiska miljonärssommarstugor, så kom jag in på ett galleri, ett mycket stort galleri, och där kom en man fram mycket vänligt och hälsade och frågade varifrån jag kom. Jag är från Sverige men jag jobbar i Paris. Oj då, sade han, jag har haft en målare som var väldigt uppskattad i Belgien och som sålde bra, men han är död. Han hette Wiking Svensson. Så på det viset var det!

Det sista han gjorde var att åka till Thailand. Han träffade en thailändska som följde med honom till Sverige, men han var så korrekt ändå, så han ordnade så hon fick en returbiljett plus pengar, om hon skulle tröttna på honom. Men han dog mitt i allt detta, så på begravningen var de alla med – hans första fru, hans andra fru och också hon från Thailand.

En typisk historia för Wiking, för det hände alltid saker runt honom. När jag kom till begravningen tillsammans med min fru, fransyska, min son och en person till, så kom det fram en man till mig, snyggt klädd, och sade så här: ”Kan du köpa min slips? Nej, jag har ju slips. Ja, det var synd”, sade han. ”Du förstår, jag får inte vara med på begravningen. Inte vara med på begravningen? Ja, de slänger ut mig. Från kapellet? säger jag Det är ju inte klokt Jaa, det gör de.” Jag knöt slipsen snyggt på honom och så tog jag honom under armen och så gick vi in i kyrkan. Men då kom vaktmästaren, stor och stöddig, och jag hann inte blinka förrän han hade tagit honom i kragen och slängt ut honom. Jag sprang efter men förstod inte vart de tog vägen, så jag gick in på begravningen och satt där och tänkte och var förbannad. Och jag tänkte, jag skall ge den jäkel! De paraderade allesammans framför Wikings kista och de lade blommor och sedan var begravningen slut. Och det är klart, jag ville prata med vaktmästaren men han höjde armen och sade: ”Du skall inte säga någonting . Det här vet du ingenting om. Vad då då? Den här killen, förstår du, han är sjuk. Han har sprungit på begravningar sedan han var 14 år och han läser in allt om den som skall begravas. Och det här han hade sagt till mig att han hade köpt en krans? Du pratar! Det värsta är att han är så duktig att hålla tal, så han går fram och börjar på att prata som en präst och alla gråter. Det här det stämmer så med Wiking.

Skall man vara konstnär i Sverige, då bör man bo i Stockholm. Wiking bodde Göteborg och hans tavlor har, från att vara så kända, sjunkit ner i nästan glömska.

 Den bästa historien, enligt Wiking, den handlade inte om honom själv utan om Putte Wickman och Roland Svensson. Putte Wickman, som han ju kände, berättade att han hade varit ute och åkt med Roland Svensson, pianisten. Roland Svensson var ju blind men hans högsta önskan eller en av dem, det var att få köra bil. Så körde de in på en fotbollsplan och där sade Putte Wickman att här kan du köra. De körde runt där och efter en stund kom polisen och stannade. Men hur kör ni? sade polisen. Ja, jag kör runt. Ja, men ni får inte köra på fotbollsplanen. Får vi se körkortet. Jag har inget körkort, sade han . Har ni inget körkort?  Varför då? Jo, jag är helt blind. Jag ser inget. Den historien älskade Wiking. Den kunde han berätta hur många gånger som helst och skratta lika mycket varje gång

Jag har haft en otrolig tid i Paris tillsammans med Wiking. Då han bodde i K  hög följde han med mig och då tjänade han pengar. Jag tog tåget och kom ner först. Vi skulle bo på Hôtel La Guerre, inte långt från där han hade haft sin ateljé. Han kom med flyget och jag hade ordnat rum. Vi skulle dela rum. Det var bara det att han inte kunde sova om inte dörren var öppen. Men så kan man ju inte göra begriper du väl, sade jag. Jag känner mig instängd annars. Så fort han hade somnat så stängde jag eller i alla fall drog till dörren.

Han fick låna min ateljé, när han kom från Paris 1955 med sin familj. Sedan fick jag och min dåvarande fästmö låna Wikings lägenhet i Paris, där han då hade bott och målat. Jag tror att jag i dag nog är en av de mycket få, kanske den enda, som kände Wiking riktigt på djupet. Jag kände ju också hans pappa och hans mamma. Pappan blev 107 år.