I april 1948 slutade jag mitt jobb inom ”tårtmakeriet”. Jag hade trivts bra med det, men redan från första dagen på mitt första konditori eller till och med redan när jag hoppade av skolan, så tänkte jag att då får det väl bli måleri på heltid. Teckningslärarjobbet får vara. Det får gå på något sätt ändå.

Under åren 1946-47 hade jag varit nere i Göteborg flera gånger och träffat målarvänner till pappa, Folke Andreasson, Knut Irwe, Arne Stubbelius. Jag hade alltid målningar med mig för att få något råd och speciellt av Knut fick jag mycket god hjälp, men framför allt en enorm inspiration.
Arne Stubbelius tyckte mycket om mina målningar och sade att när jag blev 18 år skulle jag helt enkelt komma ner, så skulle han hjälpa mig att komma in på Valand, eftersom han var mycket god vän med läraren. Ja, saken var ju klar – till hösten skulle jag börja på Valand! Men jag tyckte att om jag målade under sommaren så skulle jag nog kunna bli bättre under då pappas ledning. Det blev en målarsommar med en enda pensel och några få färger. Ett Aguéli-artat måleri, långt ifrån de friska, expressionistiska första målningarna, då inspirationen kokade. Jag hade kört fast efter några år. Det blev tungt, kladdigt. Livet var liksom borta – samtidigt som jag fick ett behov av att förstå vad jag gjorde. Ungefär som en golfare som först gör allt rätt och sedan börjar undra och vilja finslipa eller förstå. Då brukar kalaset braka ihop – vissa kommer igen, men många faller bort. För min del hade nu i något år mina målningar verkat som grundslagsövningar, men under denna sommar i Södra Råda lossnade det även i detta måleri och det blev till slut ett tjugotal oljor och lika många akvareller.

Med tolv målningar i ett mycket fint inslaget paket, som pappa hade gjort – som gammalt järnhandelsbiträde visste han hur paket skulle slås in. Första besöket var hos Irwe – han tyckte om mina grejor, men det jag mest minns var att han var så förvånad över att jag hade varit så enormt försiktig, när jag tog upp paketet. Han menade att om det hade varit han med hans nervositet så hade han bar ryckt av papperet.
Sedan gick jag till Folke. Han nickade och såg vänlig ut och så till Stubbelius för att lämna paketet, så att han kunde visa det för sin kompis, läraren på skolan. Men när jag kom till Stubbelius ute på Hisingen, fick jag beskedet att han inte kunde göra något, då det kommit en helt ny lärare. Nils Nilsson hade slutat och nu hette den nye läraren Endre Nemes och var ungrare. När jag gick mot spårvagnen hade jag bara klart för mig att tillbaka till Kristinehamn skulle jag inte. Vad som helst annat – som bagare på sjön kanske!

Målningarna skulle nu i stället lämnas in på skolan uppe vid Götaplatsen, intill museet och bakom konsthallen. Jag gick dit och kom in i en lokal genom en trappa på översidan, en mindre gymnastiksal, som också verkade fortsätta in i ytterligare en.

Mängder av tavlor stod lutade mot väggarna i enorma färger – det var säkert tusen. Mitt lilla fina paket verkade helt löjligt. Jag har aldrig känt mig så ställd. Fram kom en till växten liten kille, med glasögon och strindbergshår, målarfläckade byxor och en liten pipa med böjt skaft. Jag kände på en gång att den killen var målare, riktig målare. Han såg säkert på mig däremot på ett helt annat sätt. Samtidigt med mitt målande hade jag alltid älskat att dansa, så min något pjattiga klädsel verkade nog direkt helt fel för honom.

Jag tog i varje fall upp paketet men denna gång betydligt mindre noggrant, men jag tror inte jag rev sönder det bruna papperet, för jag väntade mig ju bara att efter beskedet fösa ihop mina grejor igen. Men när målningarna kom fram både kände jag och såg att han blev förändrad. Han sänkte huvudet och tittade över sina glasögon och muttrade sedan något om att hade jag gjort dem själv – i varje fall kändes det så. Han sade också att han tyckte om dem samt att jag kunde låta dem stå där de stod, det vill säga alldeles intill dörren.

Direkt efter detta gick jag ner till Amerikalinjen och därefter till Englands-båtarna och sökte jobb. Efter det, och för att se lite konst, letade jag mig fram till Galleri Aveny på Teatergatan, där jag såg en gouache av Inge Sjöler – en ganska nymålad pelargonia, ganska stor. Jag hade alltid älskat Sjöler och gör det fortfarande, när det är bra saker. Denna blomma var i en helt underbar färg, en färg med känsla, och dessutom doftade de gröna bladen pelargonier. Intill hängde ett fint Picasso-blad i svart och engelskt rött. Jag vet än vilket det var.

Vid den tiden hette förresten galleriet Svensk-Franska och ägdes delvis av Gösta Olsson och en mycket förnämlig kännare och handlare av gammal konst, nämligen Christian Faerber, bland annat känd för fina donationer till museet, men även för att det var han som drog den store Marino Marini till Sverige och utställningen – han med hästar med raka halsar.

På andra sidan gatan fick jag se en ateljé med skulpterande ungdomar – fick upplysningen att det var Slöjdföreningen. Hur fort jag kom dit vet jag inte, men snart pratade jag med den förfinade rektorn, som jag sedan fick reda på hette Hult. Nåväl, jag bara öste ur mig min situation, vilket han greps av, och sade att skolan redan hade börjat och den enda plats som var ledig var just inom skulptur. Det tar jag gärna, då jag också just börjat med skulptur. Han var dock inte helt säker, utan jag skulle få besked, ifall jag uppgav min adress.

Jag låg så inne med fyra olika ansökningar för att slippa åka tillbaka hem. Men hoppet var ändå Valand – även om det hoppet var helt ute. Jag ville ändå prata med läraren för att kanske få ett råd eller komma in under hösten, om någon eventuellt hoppade av. Varje dag gick jag upp till skolan, utan att Nemes hade kommit – han var i Ungern eller Tjeckoslovakien, i Prag. Under tiden hade jag sett en målning av honom uppe på museet samt läst ett litet reportage i en liten konsttidskrift, Konstperspektiv. Den finns ej längre.

Jag var mycket bevandrad i konst genom vad jag hört och sett och genom att den konstlitteratur som fanns på biblioteket hade luslästs. Förkrigstidens fenomenala The Studio hade ju beskrivit det mesta, både figurativt amerikanskt och abstrakt franskt, Picasso, Matisse . . . Det fanns även en del litteratur i vårt hem – då mest impressionisterna. Jag hade även köpt en bok om Chagall, när jag året innan var i Stockholm. Jag tror jag visste mer då än nu, då det nya inte intresserar mig på samma sätt som förr.

Men Endres måleri var främmande och långt ifrån mina små landskap som stod alldeles intill dörren där uppe på skolan. Jag ringde hem och var dumt förbannad och sade att jag hade tagit med fel målningar. Och det var ju pappas fel förstås, för jag hade själv tänkt ta med någon av mina äldre. Men pappa bet ifrån som alltid och sade: ”Ta det lugnt!”.

Till sist efter alla dagar, säkert tio, så signalerade vaktmästaren på museet att nu hade Nemes kommit. Halldin hette denne underbare göteborgare. Vi hade nästan blivit kompisar efter alla dessa dagars spring och väntan. Ögonblicket var inne! Jag gick ner till Nemes och väntade mig en stor man klädd i ungerska nästan zigenarkläder – i varje fall manchesterbyxor och mycket långt ifrån allt annat. Jag knackade i varje fall på och en främmande accent sade stig in. Mannen stod där framför mig, liten till växten, i ett Gandhi-skynke liknande mitt, det vill säga vit regnrock. Hans var eldigare än mitt, sidenblankt. Han hade en brun hatt med stora brätten, snudd på svingpjatt, beige gabardinbyxor, gula strumpor samt mockaskor. Inte tillstymmelse till en enda färgfläck på hans kläder. Inget stämde med vad jag väntat mig vad det gällde det yttre. Varifrån kom hans stora målningar med figurer och pinade stolar?

Han var vänlig och frågade var mina målningar fanns. Jag visade att de stod under det bruna papperet vid dörren. Då svarade han på sin brutna svenska ”Jaså, dom små”. Jag sade ja. ”Kom igen i morgon klockan tre.” Jag gick ut – persen var avklarad, men det var långt till klockan tre i morgon. Jag bodde hos min pappas andra faster, Agda. Hon var helt olik Frida i Stockholm, men båda hade en stark personlighet, båda var storstadsmänniskor, sådana som väl hade klarat sig bra, ifall de åkt till Amerika. Hon hette Agda Weiss och bodde på Lilla Källhusgatan 8 i Göteborg.

På kvällen gick jag på bio, en stor smockfull biograf i Lorensberg – enda platsen som var ledig var intill mig. Då fick jag se en kille från skolan tränga sig in mot platsen. Av alla människor i hela Göteborg var han den ende som visste något om skolan och mina tavlor som stod vid dörren och att Nemes hade kommit. Vi såg på varann och jag kände att han inte direkt tyckte illa om mig, det vill säga mitt måleri, för den typen av målare som jag genast kände att han var i sitt sinne dömer bara genom måleriet, inget annat gäller. Efteråt följde jag honom hemåt. Han bodde bakom nya Ullevi, ner mot ån. Vid den tiden var området mellan gamla Ullevi och hans hem för länge sedan obrukade åkerfält, vid sidan av den slingrande kostigen kan man nästan säga stod torkade sommartistlar och högt gulnat gräs, ute i växtligheten låg slängd bråte av alla slag, allt medan ljuset från staden syntes bakom de höga träden i Trädgårdsföreningen. Hade det inte varit för att Ulf, som han hette, var ett sådant stöd just då, hade jag aldrig vågat följa honom hem, då jag i allra högsta grad var varnad för ligorna från Masthugget eller Gårda. Pappa hade alltid bekymmer för att jag skulle få stryk. Det sista jag frågade Ulf var just, om man slåss mycket här. ”Slåss”, sade Ulf ”hur så?” ”Nej”, sade jag generat.

Redan klockan två gick jag runt, runt Milles fontän på Götaplatsen och beundrade själva karet. Det är faktiskt djävligt duktigt gjort, både vad det gäller de simmande figurerna och själva variationen på utsidan av karet – jag får alltid en viss lust att skulptera när jag ser detta – medan själva figuren, den har jag aldrig tyckt om som skulptur, som blickfång kanske. Det var ju heller inte meningen från början att den skulle stå i karet, men när Stockholm hade fått sin mäktiga, höga Orfeus vid Konserthuset, så tyckte ju göteborgarna att de inte ville vara sämre.
Hemskt segt gick i varje fall minutvisarna den timmen. Jag visste inte om jag skulle komma på sekunden punktligt eller ej. Men så drog jag uppåt och på sista trappsteget, innan jag skulle vika om hörnet, kommer Halldin ut från skolan. Han såg glad ut och på göteborgs-najdarvis höjde han handen och sade grattis, grattis! ”Varför säger du så?” frågade jag. ”Du kom ju in”, sade han. ”Nehej”, sade jag. ”Jo visst”, sade han. ”Det tror jag inte”. ”Heter du inte Bengt Olson och kommer från Råda?” ”Jo”, sade jag. Genom mitt huvud for tanken, finns det någon mer i Råda som heter Bengt Olson och som målar. Jag var fortfarande inte säker – inte förrän han sade att min adress var Agda Weiss. ”Jo visst”, sade han, ”du kom in som nummer fyra.”

Klockan var redan fem över tre. Jag kommer för sent! Och tänk om han ändrar sig! Det gäller att inte säga något dumt, så att vara totalt tyst är nog det bästa. Inte mer än svara ja och nej, utan att visa fjantighet. Jag knackade på, inget svar, försökte igen, inget svar, öppnade försiktigt dörren, mina tavlor stod där utan papper! Tänk om jag hade sluppit detta möte, tänkte jag. Med en man som målar som han gör vet man ju aldrig vad som kan ske. Han gick i varje fall inne i den andra salen och studerade, vred och vrängde, och jag kunde inte förstå, att han kunde hålla på nu, när det ändå var klart med urvalet. Kanske han ändrar på hela listan eller var allt bara skoj från Halldin? Det senare trodde jag ju inte, men hur mycket tror man inte som man ändå vet inte är sant.
Jag hostade en teaterhostning, men det förändrade inte saken. Han gick där inne, nu i en vackert blå skjorta med en nästan benvit pullover, rökande på en cigarett med munstycke, hållande cigaretten underifrån. Allt gick in i mig. Det att hålla cigaretten underifrån tyckte jag inte speciellt om, men man kanske gör så på kaféer i Prag.

Så kom han så in i det första rummet och jag hostade på nytt, men inget resultat. Här började på nytt genomgången av tavlorna. Jag började bli lite irriterad och började förstå att jag var utsatt för ett spel och dylika fasoner har jag aldrig förstått mig på. Till slut var han alldeles inpå mig och gjorde då ett slags ryck som om han hade blivit överraskad – uttrycket verkade förvånat. Han började fråga vem jag var och vad jag hette samt frågade vad jag hade lämnat in. Jag pekade. Jaså, de där små. Jag sade ja – inte mer. Han började då att tala om att det var 107 sökande, att alla var mycket äldre än jag, faktiskt i snitt tio år, att de till och med hade studerat i utlandet. Jag stod helt stilla. Att det är mycket svårt att bli målare och ännu svårare att försörja sig. Helt tyst från min sida. Ännu en gång repeterade han vad han redan hade sagt men på ett annorlunda sätt. Jag endast nickade. Så småningom började små svettpärlor tränga fram på hans panna och eftersom han var nästan huvudet mindre än jag, så upplevde jag allt starkare att snart kommer ett utrop. Jag blev rädd och tänkte att jag kanske gått för långt, så jag nickade vördsamt två gånger. Han tog ett andetag, fyllde sin enorma bröstkorg och sade ”JA, NI KAN VÄL BÖRJA DÅ”.

Jag bockade mig artigt och tackade. Jag packade mina målningar något slarvigare och jag var mycket trött, men det var mitt lyckligaste ögonblick i konsten.