Innan jag lämnade Nemes var jag ju tvungen att tala om att jag måste åka hem för att hämta kläder och annat jag behövde. Han drog på möjligheten men nickade till slut medgivande. Jag kunde börja på måndag, alltså den 4 oktober.

Måndagen var en soldisig dag. När jag gick över Götaplatsen medan Poseidons fontän spelade sitt vatten och delvis blötte ner asfalten var hösten tydligt på väg. Jag tyckte det var evigheter sedan jag hade gått runt, runt fontänen i väntan på att klockan skulle bli tre. Det hade hänt så enormt mycket på mindre än en vecka.

En ny skola skulle börja. Den tredje i mitt liv. Den första såg jag hastigt framför mig – den lilla trivsamma småskolan i Sanna, fyra klassrum, mitt åt söder, så solen hade alltid så fint speglat sig i det fernissade, bärnstensröda golvet. Men jag såg också framför mig mig själv stående och trycka vid den första stuprännan, blyg och rädd, medan andraårskillarna strök förbi och spejade in oss nya. Tre stora killar tyckte jag närmade sig mot mig. Efter en stunds tittande konstaterade den ene att honom kallar vi grisen. Min högra näve träffade hakspetsen exakt på den som uttalat gris. Lika häpna som de verkade bli, blev jag själv, men det blev sista gången jag blev kallad vid det namnet. Någon gris var jag i varje fall numera inte, utan mer en Gandhisk figur, som nu skämdes mera över sin tomma byxbak.

Med en spännpappsrulle under armen, en ask kol att teckna med samt någon trasa att sudda med, det hade jag på något sätt fått reda på, var vad som fordrades. Inne i skolsalen fanns kanske ett tjog genier, många hade vita rockar eller rockar som en gång varit vita men som nu var fulla av kol och färg. Så var det dags, tydligen, för modellen att komma fram ur sin skrubb. Alla hade spänt upp sina papper på stora plywoodskivor, som verkade ha varit med i många år, hörnen hade slitits tunna vid alla stötar mot golvet. Detsamma gällde de tunga och enkla stafflierna. På bilder senare kan jag se att de var med redan på Carl Larssons tid och de kanske finns kvar än.

Innan jag visste ordet av hade modellen intagit sin pose. Hur det blev just den just då minns jag inte heller, men det blev en blixtsnabb attack från de äldre mer vana eleverna för att finna den bästa vinkeln. Jag för min del och säkert några av de andra nya kom på efterkälken, vilket gjorde att jag fick en helt omöjlig vinkel, det vill säga precis från sidan, en ren profil men ingen tillstymmelse till något som jag tyckte jag kunde måla, än mindre teckna. Här stod hon nu, mitt livs första modell och den första nakna damen i mitt liv. Någon gång på långt håll vid någon badvik hade jag väl skymtat något men inte mer.

När alla var på plats inföll en total tystnad. Endast kolets raspningar mot papperet oh suddandet av trasan hördes. På det stora papperet kunde jag bara förmå mig att göra något som blev högst 60 centimeter högt, även om jag såg att de andra jobbade i nästan naturlig storlek. Efter en knapp timme var jag klar och väntade på att Nemes skulle komma. Men han kom inte, på samma gång som jag såg att genierna bara strök ut mer än de tecknade. De blev gråare och gråare deras papper och mindre och mindre av tecken av en modell. Jag började sudda jag också och så höll det på i 14 dagar, innan Nemes kom första gången. Efter 14 dagars stirrande på modellen och suddande utan att förstå varför, var jag mer eller mindre både uttråkad och utsuddad. Jag visste varken ut eller in. Min friska klar lust från de första timmarna var långt borta och mitt eventuella självförtroende fanns heller inte mer.

Men en dag stod i alla fall Nemes i lokalen. Om det alltid varit tyst under arbetet så blev det ännu tystare nu. Geniet intill mig blev den förste som Nemes närmade sig till och efter ett tittande under total tystnad, allt medan cigarettröken från det tjocka munstycket steg rakt upp mot taket, tog han fram sitt något korta, trubbiga långfinger och strök ut lite på ryggpartiet samtidigt som han långsamt vände sig mot killen och bara sade: ”Förstår du?” Killen nickade.

Så stod han alltså där bakom mig. Jag insöp hans cigarettdoft samt någon annan form av doft, om det var av en tvål eller något annat vet jag inte, men det var inte svenskt. Han tittade länge, som jag tyckte alldeles för länge, innan han andades in och tog fart och sade: ”Det säger ingenting.” Nej, svarade jag. När han hade kommit bakom några av de stora skivorna, smög jag mig ut på toaletten och där blev jag sittande i mörkret, länge! Om han åtminstone hade sagt att det var dåligt hade jag förstått, men detta ingenting, det var ju det värsta en konstnärsstuderande kunde få höra. Det säger ingenting! Som tur var hade jag fått uppleva honom vid inträdesansökan och hade då förstått i varje fall en hel del av hans sätt. Jag hade nog klappat igenom annars.

Nästa modell var en estnisk flykting på väg vidare mot Amerika. Det syntes att damen hade klass och säkert aldrig drömt om att vara tvingad till ett dylikt beskådande. Detta förstod jag, när hon några månader senare tydligen fått sin biljett och gick runt till oss alla och tog i hand och tackade oss för vårt vänliga uppträdande under denna för henne inte vanliga situation.

Hon hade svart välfriserat hår och var mjölkvit i sitt skinn. Hon var också betydligt kraftigare än den första, så nu tänkte jag att ta chansen och lade till minst 20 kilo, för nu skulle det väl i varje fall säga något. När så Nemes denna gång stod bakom min rygg, började han i stället omväxlande se på modellen och på min teckning. Jag började undra vad han höll på med, när han på nytt andades in och frågade vad det var för modell jag tecknade samtidigt som han skakade på huvudet. Men jag var mer nöjd med den kritiken än den första. Det var ju i alla fall en modell jag hade tecknat enligt vad han hade sagt.

Med den tredje modellen hade jag tur. Min plats från föregående ställning hade jag inte rubbat och denna gång fick jag en verkligt fin vinkel, en sittande modell med en fin vridning. Jag kände på en gång att detta blir bättre – i nästan naturlig storlek denna gång. Suddandet hade jag heller inte överdrivit utan bara när jag tyckte att det behövdes. När Endre den här gången kom, tittade han inte lika länge utan i stället tittade han mig i ögonen, mer rakt, och sade efter sin vanliga djupa inandning, att här går det framåt med stormsteg.

Det var strax före julferien, så när jag kom hem efter första terminen, så kändes julfriden underbar. Det var också en tid då alla små jordbruk levde kvar, när Jenny Nyströms julbonader fortfarande var verklighet. Att komma från Endre Nemes värld till Södra Rådas gamla bondkultur.
Att för Nemes tro att jag visste något som helst om konst var ju med en dylik miljö och fortfarande med konfirmations-kostymen helt omöjligt. Efter den något bättre uppryckningen rådde han mig under vårterminen att besöka konstmuseet så ofta som möjligt, vilket jag redan gjorde men det blev ju inte mindre efter hans förslag. Genom att jag mer eller mindre var uppväxt med reproduktioner och hört tusentals diskussioner mellan de för all del få men mycket bevandrade konstvänner till pappa, tror jag faktiskt att jag vid den tiden kommit en bra bit på en tiotusenkronorsfråga. Redan då hade jag förstått lite av tidsvändningarna, ismernas in och ut, och att det egentligen inte handlade om nymodigheter utan kvaliteter. Var en målning tusen år men bra, så var den mera värd att skåda än en ännu inte torr nymodighet som var bra. Detta gäller naturligtvis de som jobbar med yrket.

Genom att vid den tiden då det började så sakta bli lite mer prat mellan oss nya elever och jag kanske började berätta om livet som jag upplevt det, så blev jag snart döpt till Värmland, vilket jag alltid kom att heta för Endre. Det var kanske mina historier som öppnade litet av den tunga stämningen. Ofta har jag undrat över varför det kunde bli så, men jag tror att det i hög grad var att det var en sådan enorm skillnad i ålder, säkert en svängning mellan 18 och 55. Jag tror att det var kriget. Många hade ju tappat nästan tio år mellan -39 och -48, men hoppet att ändå få bli målare fanns kvar. Många var gifta med familj, andra var till och med skilda. Jag hade ännu inte känt en flicka på riktigt. Att över huvud taget ägna ett ord eller ens en blick åt något så ungt och magert som jag – till det fanns ju ingen anledning. Att tala om gröngöling räcker inte.

Det första året var en ensamhetens pina. Att till exempel tala om att jag gick på lördagsdans och på fotboll ibland, det vågade man ju inte knysta om. Båda slag av nöjen var ju rena dekadensen. Men jag hade svårt även på dansen att få kontakt. Jag minns inte några av flickorna, fast nu långt senare kommer det då och då fram damer och påminner mig om bio tillsammans med mera. Nej, jag minns mer ensamheten så starkt att när värmen på slutvåren började komma och folk öppnade sina fönster, kunde jag stå och tjuvlyssna på röster – inte vad som sades.
Varje år gjordes en grafisk portfölj, som sedan såldes och summan gav möjlighet till en resa till, till exempel, Paris – ett så hägrande mål att få komma till att man inte kan föreställa sig det. Alla eleverna slet på kvällarna i hemlighet, och jag likaså. Att försöka hitta på något som skulle kunna tilltala Nemes var inte det lättaste, men en gammal upplevelse från barndomen var tillräckligt läskig, så den började jag arbeta med. Det handlade om stackars grodor som hamnat i ett djupt hål, där de så småningom blev till skelett eller någonstans emellan. I det dovt grönaktiga hålet låg de och lyste. Detta var ett motiv som jag trodde Nemes skulle gilla. Jag gjorde ytterligare några påhittade benrangelsrester. Allt ramade jag in i gråa passepartouter, mycket noga.

När dagen var kommen då dessa förslag skulle lämnas in, var jag först på skolan lade mina saker på bordet utan att någon såg det. Allt lades sedan ut i långa rader på golvet och det blev en noggrann granskning av oss alla. Nemes valde så småningom ut tio – mina hade inte kommit med, så nu gällde det bara att i rätt ögonblick försöka ta dem tillbaka, utan att någon kunde se vem som var upphovsmannen. Många år senare talade jag om detta för Nemes. Trots att han hade en hökblick att genomskåda vem som var vem, hade han aldrig kunnat förstå vem benrangelskonstnären var. Jag har grodbilden kvar än.

Elevutställningen första året var för min del en nakenmodell, en slags Bror Hjort liknande tös. Modellen hette Lissie Berg och det var faktiskt ett perfekt namn på henne. Hon hade något av Lasse Dahlquists musikalitet över sig. Glad och god, totalt oblyg, satt lika gärna naken med oss, sida vid sida, som med kläder på. Ingen annan modell var så naturlig som hon. Alla drog genast ett skynke om kroppen, till och med innan de reste sig eller så fort de började röra sig. Att stå modell är något totalt neutralt, men vid en aning av rörelse kunde man börja titta på ett annat sätt. Men det gällde inte Lissie, hon var rent naken bland oss killar. Lissies liv hade nog varit mycket växlande, men hela tiden på en intressant nivå. När jag ser henne fortfarande ibland, så är hon den modell som jag förknippar med gamla Valand.

Jag tror det sista Nemes frågade mig var, i varje fall kändes de så innan vi skildes för sommaren, om jag hade hittat ett ideal uppe på museet. Jag svarade nej utan att hinna med fortsättningen. Det var ju tragiskt. Sedan kom sommaren 1949. Den sommaren blev varm. Melodin för året var Nidälven och Alla släckta fyrar. Lördagsdanserna på bonddansbanorna var många. Det var cyklarna som gällde. Alla andra dagar var det måleriet. Av förra sommarens nästan 50-talet målningar blev tre färdiga och ett par ofärdiga. Måleriet hade förändrats enormt. Horisonterna blev nu spikraka, varje yta blev nästan enfärgad, slickad med penseloljan, hade blandats upp med vit tempera, tekniken kallade putrido. Det blev genom detta en märklig lyster. De medeltida målningarnas himlar var ofta målade med denna teknik, vilket gjorde att de blev närmast självlysande. Ibland kunde jag också börja med endast vit tempera och sedan lite tunn olja ovanpå. Det fick också ett visst ljus. Det var ju Rembrandts sätt. Varje dag stämde jag dessa åkerfält allt känsligare samman – lapptäcket, som det kändes från början, blev allt mer till en helhet. En vit himmel målade jag om varje dag under en lång tid med putridoteknik, men med en hårsmån av någon annan valör. Man kunde inte se det med blotta ögat, men när det äntligen låg rätt sjöng hela tavlan. Jag var inte utvilad när jag kom tillbaka till skolan den hösten, men jag var nöjd med vad jag kunde visa upp. Så stark kände jag mig att jag sket i vad Nemes skulle kunna säga, men han blev nöjd.

Något som jag aldrig vågade tala om på skolan, jag har faktiskt dröjt med det även här, var att dessa 20 oljor och 15 akvareller som jag hade målat sommaren innan och som jag hade kommit in på skolan med, ställde jag ut på en utställning på Stadshotellet i Kristinehamn. Jag hyrde som det hette uppackningsrummet, spände upp spännpapper på alla väggar, tryckte katalogblad och annonserade i stadens tidning. Utan pappas hjälp hade det aldrig kommit till stånd, men det blev verkligen en helt otrolig framgång. Alla målningarna såldes utom de som jag ville behålla. Med de sparade medlen från min tidigare nämnda spargris och dessa, blev det 2800 kronor. Dessa pengar kom att räcka i tre år.
Andra året var jag varmare i kläderna. Det kom också lit yngre grabbar och det gjorde att man började kunna tala om kompisar.. Det var Lennart A-son, en härligt snäll och varm göteborgare, som var tio år äldre, förlovad med Gyrli, som hade ansvaret för en avdelning på Epa, verkligen att tas på allvar. Det var Hardy Strid från Halmstad, även han tio år äldre, gift med två barn, stor humorist, verklig spexare. Jahnus Jahn, dansk cirkushärkomst, även han en balansmästare. Det var flera som jag återkommer till senare, men dessa hade börjat redan året innan, men först nu, tycker jag mig minnas, kom de fram ur dimman. Det var detta år vi började prata på allvar.

Bland de nya var det framför allt Leif Knudsen. Han kom något bohemiskt någon vecka för sent, inseglande lite på snedden i en för stor, ärvd kamelhårsrock, en ynklig liten basker, tvinnad röd halsduk, oborstade rågummiskor och något av ett Karl XII uttryck. Lite sminkad med en karolineruniform och en värja hade han kunnat spela ut vem som helst nere på Stadsteatern, där förresten hans far var den store Kollbjörn. Leif var två år äldre än jag och tio år äldre i upplevelser. Han hade ju sedan barnsben känt alla kulturmänniskor både i Göteborg och Stockholm, dessutom redan varit banbyggare efter kriget i Jugoslavien, målarskola i Paris, skrivit artiklar om Ricard . . . . . . som han intervjuat samt tagit lektioner av Marcel Marché i Paris. Men vi fann varandra i alla fall. Det blev på något sätt med honom som om jag spelade pingpong. Jag från en småstad på landet och som aldrig varit längre söderut än Mölndal, hade aldrig sett mer än en kändis, Jussi Björling, men på något sätt fyllde vi stegvis på och blandade av våra innehåll, ett spadtag i taget. A-son och jag kämpade tillsammans, log mot varandra efter Nemes korrigeringar.
Vi levde mer eller mindre sparsamt. Hade vi lite pengar skulle det räcka till länge, hade vi inte pengar så skulle det räcka ändå, vilket gjorde att maten väl var det som vi slarvade mest med. Gammal mat kunde vi köpa billigare i vissa delikatessaffärer, men de var på eller strax över gränsen. Det hände ofta att vi blev riktigt dåliga. Ett säkrare kort var 5:an, en ölkrog nere vid nuvarande saluhallen – en ölkrog där ingen fick supen utan mat, men kunde den törstige finna en kompis, så kom de in. Vi fick maten och han supen.

Skolan var lika fattig. Nemes lön var säkert inte mer än vad man på snudd kunde leva av. Elda, städa, över huvud taget allt på skolan, fick vi göra, det vill säga några slet andra sket. Vi hade fått order av Nemes att skura två mindre gymnastiklokaler. Ett golv i furuträ som aldrig skurats, men order var order. Skurborstar lånades på museet, konserthuset och teatern, hinkar likaså. Nu skulle här skuras. Allt löst ställdes upp på bord, ut med vatten med skurpulver, hink efter hink. Till slut var det ett par centimeter som flöt omkring. Det blev en märklig skurning, mer som en isbowling, med lite här och lite där, men ingen stor organisationsförmåga. Vattnet blev en sörja, vilket vi tyckte var ett tecken på att vi lyckats, men när vi skulle börja ta upp dessa vattenmassor, förstod vi att det inte var lätt. Mitt i allt kom naturligtvis Nemes som alltid med sin mockaskor, tog ett första steg men inget mer, skrek ni är inte kloka och så försvann han. Någon löste problemet. Tog fram en yxa, högg ett hål i golvet i varje rum, sedan var det bara att skyffla ner det hela. Det mer eller mindre sögs ner och eftersom våra gamla lokaler låg högst uppe på berget, rann det vidare ner. Någon tid senare var vi inne i ett sedan länge stängt tekniskt museum och där ade vattnet format sig på golvet, men så småningom dunstat.

Den gamla kaminen fanns redan på Carl Larssons tid. Den spred en enorm värme på mitten, medan sidornas väggar spred motsvarande kyla. Idealplatsen var någonstans mitt emellan. Där stod eller placerades alltid med vördnad modellen. Vi vårdade verkligen våra modeller. Under alla år fälldes inte ett ont ord, inte en liten gnutta vulgaritet. Modellerna hann bli många under mina fyra år. Lissie som jag tidigare nämnt, ett par cirkusprinsessor på svajmast, som låg i vinteride, underbara danskor, varav den ena störtade sommaren därpå – henne glömde vi aldrig – och så Kajsa från Karlstad, vilken underskön varelse, verkligen en sådan som man skulle önska få måla vid en skogstjärn, som Zorn med sina badande kvinnor.

Bengt Lundin, masthuggskillen, som sett mer båtar komma och gå än någon av oss andra och säkert både vaknat och somnat till ljudet av båtbyggarnas nithamrar eller senare sett svetslågorna. Hamnen och varvet sjöd av liv. Tre, fyra jättar – mest varje vecka var det sjösättning. Bengt målade modeller bättre än de flesta, fina stilleben, ett som jag aldrig glömmer – ett fönster med utsikt över en snöig bakgård, men göteborgssnö, det vill säga krabbsnö. Han säger själv att han körde fast i måleriet och hittade en morakniv och började skulptera båtar. Det har han gjort sedan dess. Han är den enda i Göteborg som i dag bygger båtar- alla andra har gett upp.

Bror Persson från Lindesberg och Bergslagen. Han var lång med håret åt ena sidan, hade något av storskogen över sig eller i sig. Om Leif liknade Karl XII, så var Bror något av en älg. När man såg honom ta fart över Götaplatsen var det med långa steg. Bror var fenomenal i sin form och i sina jordfärger. Med cigaretten i den mungipa där håret var bortkammat, stod han och tecknade och målade med en direkthet som fick en att sucka. Stark var han också att dra fingerkrok. Med Erland Brand var det föreställningar som säkert Nils Ferlin skull älskat att se. Det var de värmländska och västmanländska urskogarnas älgslagsmål. Fingrarna rätade eller drogs ut. Det var mer tal om när någon till slut skulle trilla omkull. Fingrarnas senor och kött var ju förstört för lång tid.

Bror var tidigt på det klara med att han ville till Italien. I Kåken där vi bodde kollektivt, hörde vi varje morgon Bror, som hade en halvtimmes högläsning på italienska. Efter skolans slut drog han sig ner mot Toscanas kullar och köpte en gammal kvarn, som han sedan ägnade mycket av sitt formsinne för att göra den till en upplevelse.

Ulf som jag träffade första dagen blev tidigt sambo och senare gift med Birgitta. Jag minns hennes första bok eller ännu mer min respekt för någon som kunde skriva en bok och dessutom få den utgiven. Vi var vänner på skolan, men det var framförallt efter skolan, i Paris, vår vänskap växte sig stark. Vi har verkligen genomlevt alla möjliga stadier, från lusfattigdom, kyla, fukt, jobbiga flyttningar och resor, men hela tiden med måleriet som drivfjäder. Det skulle faktiskt kunna bli ett långt kapitel om min vänskap med Ulf och Birgitta. Av alla mina kamrater målar kanske vi mest lika varandra.

Lennart A-son, stöddig kille. Hans golfstrumpor var rena humorn. På hans muskulösa ben, som började med fina smala vrister, förändrades hans strumpmönster totalt. Vid vristen var de hoptryckta kvadrater och mitt emellan var formen fyrkantig och uppe på muskeln hade formen blivit horisontell. Vi försökte skoja med honom om detta, men han tyckte inte det var något skojigt alls. Hans teckningar blev allt mer energiska. Med en kolpenna som han vässade ständigt arbetade han fram hisnande uttrycksfulla ansikten. Han drev en allt hårdare konstruktiv linje. Det blev en slags surrealism i hans närmat plåtliknande figurer. Hans målningar från 50-talets början var verkligen starka. På samma gång var A-son lite vek, så när våra skämt blev lite vågade, visste han att stoppa i tid. Han utvecklade en absolut personlig stil, som han visade på en Göteborgsutställning i Malmö och där Christian Romare gav honom silkessnöret – om detta skulle vara Göteborgs-konkretism. A-son var för känslig för den kritiken vid det tillfället.

Hardy Strid målade fort och många tavlor. Han slet hela tiden. Någon vecka innan vårutställningen 1950 på Konsthallen, gjorde han en serie med karikatyrer på sina egna målningar. Till exempel ett långt bord blev tre gånger så långt, en modell med litet huvud fick ett mycket litet huvud och så vidare. Dessa ställdes vid sidan av hans stora kollektion – årets arbete. Han reste hem till familjen i Halmstad och kom med sin Inga till utställningen, som då var hängd på Konsthallens väggar. Nemes hade valt karikatyrmålningarna. Hardy, spexmakaren, såg faktiskt snopen ut, men Nemes förstod ju Hardys styrka. Han hade en personlig ådra som senare också kommit fram i hans måleri och liv.

Med denna utställning gick även Valands målarskolas tid uppe vid Götaplatsen i graven. Hösten därpå hamnade skolan uppe i kalkvita väggar, lysrör i taken. De gamla stafflierna hade bytts ut och stora kuber i plywood hade blivit stolar och gud vet allt. De som, som jag, hade gått i det gamla hade det svårt. Någon gång gick man tillbaka någon kväll och ställde sig och luktade in i den gamla brevlådan. Tänk om man hade samlat lite av den lukten i flaskor och som man kunde ge till dem som en gång gick där. Säkert hade parfymen funnits kvar, speciellt om man också fyllt flaskorna med lite flanelltyg. Jag skulle gärna till mina samlingar i dag ha en flaska med etiketten ”gamla landsmålarsolars parfym”.
Nej, parfym var det inte tal om på Guldheden, i varje fall inte under de två år jag hann gå där. Picasso lär ha sopat upp lite skräp i en påse från gamla grafikverkstad som han sedan strödde ut i de nya lokalerna som ett hopp om att den gamla virusen skulle spridas som täten vid filmjölkslagning. Guldheden hade behövt en hel del sådant till att börja med.

Nemes sätt att vara skrämde många, men så har det varit på många målarskolor i alla tider. Lennart Rodhes skola var ju inte heller någon ”lekkur” efter vad som framkommer av Peter Dahls bok. Att Nils Nilsson tillexempel kunde ge örfilar framgår av boken Lärare på Valand eller vad nu boken hette. Det råkade visst vara en elev som läste Musse Pigg eller något liknande, så nog har konstskolor alltid passat några men aldrig alla. Lika ofta är det läraren som varit för snäll eller saknat engagemang. Det är väl bara de riktigt stora som till exempel Matisse och Léger som har klarat sig, men det beror på annat.

Vad lärde egentligen Nemes? Jag tror det var ganska individuellt. Vissa lät han hålla på med jättemålningar och fria kompositioner, dit hörde under de första åren Erik Törnning och i viss mån hans bror Tage. Jag hörde sällan vad som sades mellan Erik och Endre, men att det var beundran, minns jag. Men jag förstod inte att Erik fick måla så fritt och i mitt fall talade han närmast om nagelbanden och hänvisade till Ingres dramatiskt spänstiga teckningar. Så på något sätt, som grundidé, var det inte någon uniform undervisning som hos till exempel Fernand Léger eller André Lotte. Men modellen var mycket viktig, även om alla utanför skolan trodde att den inte existerade, men det hade sin förklaring i att inga kolteckningar visades på elevutställningarna och det var nog ett stort fel, för hade så skett hade nog skolan kunnat få leva lite lugnare och slippa alla dessa påhopp hela tiden.

Vad som sedan var viktigt för Nemes var rummet. På eftermiddagarna var det stilleben eller fria kompositioner. De gamla mästarna som Memling och andra kyrkmålare från tidigt 1500-tal poängterades ofta. Rummets djup och rikedom i uttryck var väl den största skillnaden mot tidigare då en citron, en flaska och ett stycke tyg var skolschemat. Detta var en avgrundsskillnad om man tänker efter. Det ena gällde måleri- måleri, det andra måleri-bildkomposition. Till detta fanns ett socialt engagemang, det vill säga materiallära för monumentalkonst. Det fanns ett gammaldags traditionstänkande hos honom, hans bakgrund i de helt otroliga städerna Budapest och Prag, som är skattkistor av århundradens konst och hantverkskunnande. Detta förstod vi väl bara lite utav, innan vi kom att få möta det under våra resor.

Valands tradition under Göteborgskolorismen hade ju varit färgexpressionism på gränsen och ibland över gränsen till det sjuka. Nemes var mycket intellektuell, till och med intelligent. Respekten för hantverket och för det rena arbetet piskade han in i oss, oss som var mottagliga. Intresset för skolan var enorm under de bästa åren, speciellt på den gamla skolan, då kom han varje dag två gånger. Ofta en sen titt efter krokiövningarna. Då kunde han gå omkring och se på våra arbeten mycket länge. Han hade ett enormt minne av vad vi hade gjort. Vid en uttagning till en utställning visade en elev säkert ett par hundra monotyper, teckningar och annat. När det var klart, beskrev Nemes en målning som han saknade. Eleven sade att den var förstörd.

Jag för min del gick inte på skolan för att bli kär i Nemes utan för att lära och jag tycker not att det bara var det sista halvåret efter fyra år, då jag kände en viss tomgång. Annars var varje dag allvar. Men jag kan mycket väl förstå att inte alla stod pall och var nöjda. En av de som Nemes hade svårast för var Kjell Lundberg. De var nästan allergiska för varandra. Båda var lika sträva vid kontaktytan. Men Kjell var den enda av oss som gick fem år.

Noggrannheten hos Endre var jobbig även för mig ibland, speciellt eftersom jag hade hand om städning mot lite betalning. Där var han verkligen petnoga. Men om vi håller oss till måleriet, så var Valands konstskola inbjuden till Mostra Internationale i Milano 1953, en stor utställning där många av Europas konstskolor var inbjudna. Tio målningar eller rättare sagt ett visst antal meter som hängningsyta. Det blev tio målningar. Vi fick samla samman det bästa material vi under åren åstadkommit, sålda eller inte sålda. Vi elever tyckte att det var helt vansinnigt, men materialet sändes ner och skolan åkte dit – alla utom jag, min idiot, tre fyra dagar utan att måla, det var för långt. I varje fall – vår skola vann första pris, trots att tre målningar hade hängts som hjälp till en annan skola från Sverige.

Att ta spårvagnen upp till Guldheden och sedan gå den ofta blåsiga Dr Sahléns gat upp till skolan och varje lunch göra om det hela var ju nåtot mycket annorlunda – och svårsmält. Det var säkert samma effekt som när superskolan Ecole Polytechnique i Paris flyttade ut till Palaiseau, söder om Paris, i hisnande lokaler, där jag var med om att göra en keramisk vägg, 90 meter lång. Den skolans tidigare lokaler hade Napoleon förlagt till St Germain, alltså i hjärtat av Paris. Det lär ha blivit en katastrof för många. Några hade spexat med att köpa grisar och höns som släpptes in i lokalerna, men det uppskattade naturligtvis inte av den militärt styrda skolan. Relegering direkt.

Vi gjorde inga sådana grejor, men för min del och Lennart A-sons del löste vi fräckt problemet. Vi lade rabarber på skolans enda dubbelateljé. När Nemes tittade in, tittade vi tillbaka. Han kände att det inte var lönt att ändra på detta.

De nya elever som kom in det året då allt var nytt hade ju naturligtvis en helt annan syn. Till dessa hörde bröderna Zetterquist, Leif Ericksson och Gunnar Larsson. De kom från Slöjdis och det var ju klart en ändring, men glädjen att få komma in på Valand skulle jag tro var tillräcklig. Målningar blev det i alla fall ganska snabbt, inte minst från Jörgen. Han spottade fram en stor grej nästan varje dag i ett tempo och med en styrka i sin attack att inte ens Nemes hann med. Det var härliga groteska modeller, ibland målade på allt som kom i vägen. Olle var något lugnare, men det var övertygelse även där. Leif Ericksson var en lustigkurre på något vis. Han såg ut att passa bra till svensk diplomat ute i FN-tjänst, men tyckte mest om, vad jag förstår, cirkus och vackra vimplar och ballonger. Han var nästan den som låg Nemes närmast, men på ett svenskt och ändå personligt sätt. Gunnar kom från Karlstad och från Otto Skölds målarskola i Stockholm. Han hade kommit hit lockad af Leif Knudsen, som han under sommaren träffat i Collioure. Med en snabb uppfattningsförmåga kände han sig snart väl hemma både med Nemes och med skolan. Han kom också mycket snabbt in i studentkårskretsar, blev bland annat hjärtegod vän med Gurmunds, som Nemes själv, tror jag, trivdes ganska bra eller till och med mycket bra med. Det var ju rent och snyggt, han fick ett ordentligt kontor, där han även kunde jobba en del.

Nemes sätt att undervisa hade ju i Göteborg skapat en närmast kulturell orkan. Han älskade att fajtas eller kanske det låg någon och viskade bakom hans öra och som fick honom att säga och göra saker som han egentligen inte helt önskade. Jag känner till ödet. Min pappa sade ofta att han hade en jäkel bakom örat, som fick honom att bete sig på ett sätt som han inte tänkt sig.

Faktum är att när man nu ser den amerikanska skolan, och de arbeten som gjordes på femtiotalet till exempel de Koonings stela figurer innan han brakade loss med sina fnaskmålningar, så var det inte långt borta från vad flera tecknade och målade på skolan. Ingen av oss hade heller sett Cobra vid den tiden, men det fanns tendenser bland annat i mitt eget måleri. Vi låg mycket långt och tidigt framme, men denna oinspirerande gummihinna tog så småningom bort mycket av syret. Hade vi istället då fått artiklar i Paletten, som vid den tiden var stark, eller mer engagerat stöd från museet. Med detta menar jag inte att det var dags för stora inköp men någon teckning eller akvarell hade vid den tiden varit enormt.

Man kan säga att skolan hade en kontakt med museet så länge Axel Romdahl levde. Han kom in på skolan ibland och tyckte och faktiskt den sista tavla han köpte på en lördag på Valand-utställningen var en målning av mig – Hönsgården. Söndag på väg upp mot sitt hem från att ha varit på landet lär han ha dött.

Till exempel ett museum som Göteborgs skulle faktiskt under åren kunnat försvara det västsvenska måleriet på ett helt annat sätt mot det totalt överskuggande Stockholm. En ordentlig uppföljning av Nemes-skolan skulle ju helt naturligt vara självskriven. Ytterst sällan finns någon målning av och kring denna epok. Man kan även klart påstå att inte heller senare perioder har följts upp. Detta svider in i minsta nerv hos alla mina kamrater som gick mellan 1947 och 1955, en tid då mycket hände.

På detta sätt är den svenska konsthistorien helt haltande. Till och med göteborgskolorismen fanns en balans. Att det var en fin epok vet vi, men många av oss har ju haft framgångar som inte heller är dåliga, till och med internationellt, men var kan man se detta på ett genomarbetat sätt i Göteborg? Ändå tror jag inte att det sägs, att vi saknade författare och skriftställare som till exempel koloristgruppen hade och jag tror det ligger mycket i detta. Det sägs också alltid att alla fel ligger hos en själv, men de utställningar vi hade till exempel i gruppen Tio från Nya Valand, som gick runt på fem, sex stycken museer i Sverige och där också flera verk hamnade, talar ju ändå för att det gjordes försök. Galleri 54 som fortfarande består har säkert genom alla år haft många intressanta utställningar – och hade det redan de första åren. Att skylla på ekonomin under en tid då vårt land var världens rikaste nation håller inte. Det är ett spöke som hindrat att den svenska konsthistorien så helt har blivit östsvensk.