1949 - Nakenmodell

Innan jag lämnar Nemes efter antagningsbeskedet är jag tvungen att tala om att jag måste åka hem för att hämta kläder och annat jag behöver. Han drar lite på möjligheten, men nickar till slut medgivande. Jag kan börja på måndag, alltså den fjärde oktober.

Måndagen är en soldisig dag. När jag går över Götaplatsen, medan Poseidons fontän spelar sitt vatten och delvis blöter ned asfalten, är hösten tydligt på väg. Jag tycker det är evigheter sedan jag gick runt, runt fontänen i väntan på att klockan skulle bli tre. Det har hänt så enormt mycket på mindre än vecka.

En ny skola skall börja. Den tredje i mitt liv. Den första ser jag hastigt framför mig, den lilla trivsamma småskolan i Sanna, fyra klassrum mitt åt söder, så solen lyser alltid så fint ned på det fernissade, bärnstensröda golvet. Men jag ser också framför mig, mig själv stående och trycka vid den första stuprännan blyg och rädd, medan andraårskillarna stryker förbi och spejar in oss nya. Tre stora killar närmar sig mig. Efter en stunds tittande konstaterar den ene: Honom kallar vi grisen. Min högra näve träffar exakt på hakspetsen på den som sagt ”gris”. Lika häpna som de verkar bli blir jag själv, men det är sista gången som jag blir kallad ”gris”. Någon gris är jag i varje fall inte.

Med en spännpappersrulle under armen, en ask kol att teckna med, någon trasa att sudda med, det har jag på något sätt fått reda på är vad som behövs på Valand. Inne i skolsalen finns kanske ett tjog genier, några har vita rockar eller rockar som en gång varit vita, men som nu är fulla av kol och färg.

Så är det dags, tydligen, för modellen att komma fram ur sin skrubb. Alla har spänt upp sina papper på stora plywoodskivor som verkar ha varit med i många år. Hörnen har slitits tunna vid alla stötar mot golvet. Detsamma gäller de tunga enkla stafflierna. Senare har jag på bilder kunnat se att dom var med redan under Carl Larssons tid och dom kanske finns kvar än.

Innan jag vet ordet av har modellen intagit sin pose. Hur det blir just den posen minns jag inte men det blir en blixtsnabb attack från de äldre, mer vana eleverna att finna den bästa vinkeln. Jag för min del får därför en helt omöjlig vinkel, det vill säga precis från sidan, en ren profil, men inte något som jag tycker jag kan teckna. Där står hon nu, mitt livs första modell och den första nakna damen i mitt liv. Någon gång på långt håll vid någon badvik, har jag väl skymtat något, men inte mer.

När alla är på plats uppstår en total tystnad. Endast kolets raspningar mot papperet och suddandet med trasan hörs. På det stora papperet kan jag bara förmå mig att göra något som blir högst 60 centimeter högt, trots att jag ser att de andra jobbar i nästan naturlig storlek. Efter en knapp timme är jag klar och väntar på att Nemes skall komma, men han kommer inte. Samtidigt ser jag genierna suddar ut mer än de tecknar, börjar om från början. Det blir gråare och gråare på deras papper och mindre och mindre av tecken av en modell. Jag börjar sudda jag också och så håller det på i två veckor, innan Nemes kommer första gången. Efter 14 dagars stirrande på modellen och suddande, utan att förstå varför, är jag mer eller mindre både uttråkad och utsuddad. Jag vet varken ut eller in. Min friska, klara lust från de första timmarna är långt borta och mitt eventuella självförtroende finns inte mer.

En dag, efter en vecka eller så, står i alla fall Nemes i lokalen. Om det varit tyst under arbetet så blir det ännu tystare nu. Geniet intill mig blir den förste, som Nemes närmar sig och efter att ha tittat under total tystnad, allt medan cigarettröken från det tjocka munstycket stiger rakt upp mot taket, tar han fram sin något korta trubbiga tumme och stryker ut lite på ryggpartiet samtidigt som han långsamt vänder sig mot killen och bara säger, med några tysta ord: Förstår du. Killen nickar.

Så står han alltså där bakom mig. Jag insuper hans cigarettdoft och någon annan doft, om det är tvål eller något annat vet jag inte, men det är inte svenskt. Han tittar länge som jag tycker alldeles för länge, innan han andas in, tar fart och säger på sitt brutna språk: Det här säger ingenting. Jag är tyst, nästan förstummad.

När han kommit bakom några av de stora skivorna smyger jag mig ut på toaletten och där blir jag sittande i mörkret, länge! Om han åtminstone sagt att det är dåligt kan jag förstå, men detta ingenting. Det är ju det värsta en konstnärsstuderande kan få höra. Som tur var har jag upplevt honom vid inträdesansökan förstår därför delvis hans sätt. Annars hade jag nog klappat igenom.

Nästa modell är en estnisk flykting, på väg till Amerika. Det syntes att damen har klass och säkert aldrig drömt om att tvingas sitta modell för konstnärsstuderande. Det förstår jag när hon några månader senare tydligen fått sin biljett och går runt till oss alla tar i hand och tackar oss för vårt vänliga uppträdande under denna för henne ovanliga situation.

Hon har svart välfriserat hår och är mjölkvit i sitt skinn. Hon är också mycket kraftigare än den första, så jag tänker ta chansen och lägger till minst 20 kilo, för nu skall det väl i varje fall säga något. När Nemes så står bakom min rygg ser han omväxlande på modellen och på min teckning. Jag börjar undra vad han håller på med när han på nytt andas in och frågar vad det är för modell jag tecknar, samtidigt som han skakar på huvudet. Men jag är mer nöjd med den kritiken än den första. Det är i alla fall en modell jag tecknat, tycker han.

Med den tredje modellen har jag tur. Jag har samma plats som förut men får en verkligt fin vinkel, en sittande modell med en fin vridning. Jag känner med en gång att detta blir bättre, i nästan naturlig storlek. Suddandet har jag heller inte överdrivit utan bara när jag tycker det behövs. När Nemes kommer den här gången strax före jul, tittar han inte lika länge utan i stället ser han mig i ögonen, mer rakt och säger efter sin vanliga djupa inandning: Här går det framåt med stormsteg.

När jag kommer hem efter första terminen, känns julfriden underbar. Det är också en tid då alla små jordbruk lever kvar, när Jenny Nyströms julbonader fortfarande är verklighet. Att komma från Endre Nemes värld till Södra Rådas gamla bondkultur.

Att inför Nemes tro att jag vet något som helst om konst med en dylik lantlig bakgrundsmiljö och fortfarande klädd i konfirmationskostymen är ju helt omöjligt. Efter uppryckningen råder han mig under vårterminen att besöka konstmuseet så ofta som möjligt, något som jag redan gjort men nu blir det inte färre besök efter hans förslag. Genom att jag mer eller mindre är uppväxt med reproduktioner av kända konstnärer som Matisse, Monet, Chagall, Picasso och tusentals gånger hört talas om dem genom konstnärsvänner till pappa, tror jag faktiskt att jag vid den tiden gått ganska långt i tiotusenkronorsfrågan. Redan då har jag förstått lite av tidsvändningarna, ismernas in och ut och att det egentligen inte handlar om nymodigheter utan om kvaliteter.

Med tiden börjar det så sakta bli lite mer prat mellan oss, nya elever och jag kanske börjar berätta om livet som jag upplevt det. Därefter blir jag snart döpt till ”Värmland”, vilket Endre Nemes sedan länge kallat mig. Det är kanske mina historier som öppnar lite av den tunga stämningen. Ofta har jag undrat över varför det blir så, men jag tror att det i hög grad beror på att det är en så enorm åldersskillnad, säkert en svängning mellan 18 och 55. Många har tappat drygt tio år under kriget, från 1938 till 1948, men hoppet att få bli målare finns ändå kvar. Många är gifta med familj, andra är till och med skilda. Jag har ännu inte känt en flicka på riktigt. Att över huvud taget ägna ett ord eller ens en blick åt något så ungt och magert som jag – till det finns ingen anledning. Att tala om gröngöling räcker inte.

Det första året är en ensamhetens pina. Att tala om att jag ibland går på lördagsdans eller fotboll, det vågar man inte knysta om. Båda dessa nöjen ses som rena dekadensen. Men jag har svårt även på dansen att få kontakt. Jag minns inte några av flickorna, fast nu långt senare kommer det då och då fram damer och påminner mig om att vi varit på bio tillsammans. Nej, jag minns mer ensamheten så starkt när värmen på de sista vårdagarna börjar komma och folk öppnar sina fönster och jag kan stå och tjuvlyssna på röster – inte på vad som sägs.

Varje år görs en grafisk portfölj, som sedan säljs och pengarna kan användas till en resa, till exempel till Paris – ett så hägrande mål att man idag inte riktigt kan föreställa sig det. Alla eleverna sliter på kvällarna i hemlighet och jag likaså. Att försöka hitta på något som skall kunna tilltala Nemes är inte det lättaste, men en gammal upplevelse från barndomen är tillräckligt läskig, så den börjar jag arbeta med. Det handlar om stackars grodor som hamnat i ett djupt hål där de så småningom förvandlas till skelett. I det dovt, grönaktiga hålet ligger skeletten och lyser. Detta är ett motiv som jag tror Nemes kommer att gilla. Jag gör ytterligare några benrangelrester. Allt ramar jag in i gråa passepartouter, mycket noga.

När dagen är kommen då dessa förslag skall lämnas in, är jag först på skolan och lägger mina saker på bordet utan att någon ser det. Allt läggs sedan ut i långa rader på golvet, och det blir en noggrann granskning av oss alla. Nemes väljer så småningom ut tio – mina har inte kommit med så nu gäller det bara att i rätt ögonblick försöka ta dem tillbaka, utan att någon hinner se vem som är upphovsmannen. Många år senare talar jag om detta för Nemes. Trots att han har en hökblick att genomskåda vem som är vem, har han aldrig kunnat förstå vem benrangelkonstnären var. Jag har fortfarande kvar grodbilden.

Elevutställningen, första året är för min del en nakenmodell en slags Bror Hjort-liknande tös. Modellen heter Lissie Berg och det är faktiskt ett perfekt namn på henne. Hon har något av Lasse Dahlquists musikalitet över sig. Glad och god, totalt oblyg, sitter lika gärna naken med oss, sida vid sida, som med kläder på. Ingen annan modell är så naturlig som hon. De flesta drar genast ett skynke om kroppen, till och med innan de reser sig eller så fort de började röra sig. Att stå modell är något neutralt, men vid en aning av rörelse kan man börja titta på ett annat sätt. Men det gäller inte Lissie, hon är rent naken bland oss killar. Lissies liv har nog varit mycket växlande men hela tiden på en intressant nivå. När jag ibland fortfarande ser henne framför mig så är hon den modell som jag mest förknippar med gamla Valand.

Sedan kommer sommaren 1949, den blir varm. Melodierna för året är Nidälven och Alla släckta fyrar. Lördagsdanserna på bonddansbanorna är många. Det är cyklar som gäller. Alla andra dagar upptas av måleriet. Förra sommaren hade jag gjort nästan 30-talet målningar. Nu blir de färdiga och ett par ofärdiga. Mitt måleri har förändrats enormt. Horisonterna blir nu spikraka, varje yta blir nästan enfärgad, slickad med penseloljan som blandats upp med vit tempera, tekniken kallas putrido. Det blir en märklig lyster. De medeltida, flamländska målningarnas himlar är ofta målade med denna teknik, de blir närmast självlysande. Ibland kan jag också börja med endast vit tempera och sedan lite tunn olja ovanpå. Det blir också ett visst ljus. Det är ju Rembrandts sätt. Varje dag stämmer jag dessa åkerfält allt känsligare samman – lapptäcket, som det känns från början, blir allt mer till en helhet. En vit himmel målar jag om varje dag under en lång tid med putridoteknik, men med en hårsmån av någon annan valör. Man kan inte se det med blotta ögat, men när det äntligen ligger rätt, sjunger hela tavlan. Jag är inte utvilad när jag kommer tillbaka till skolan den hösten, men jag är nöjd med vad jag kan visa upp. Så stark känner jag mig att jag skiter i vad Nemes skall tänkas säga. Men han blir nöjd.

Något som jag aldrig vågar tala om på skolan och som jag länge drar mig för att berätta, är att de tjugo oljor och femton akvareller som jag målat sommaren dessförinnan och som jag kommit in på skolan med, har jag ställt ut på Stadshotellet i Kristinehamn. Jag hyr som det heter uppackningsrummet, spänner upp spännpapper på alla väggar, trycker katalogblad och annonserar i stadens tidning. Utan pappas hjälp hade det aldrig blivit av, men det blev verkligen en helt otrolig framgång. Alla målningarna säljs utom de som jag vill behålla. Med pengarna i min spargris blev det 2 800 kronor. Dessa pengar kom att räcka i tre år.

Sedan går jag hos Nemes fyra år och lär mig ännu mer respekt för konsten än från min far. Han öppnar också vägen ut i världen med sitt internationella perspektiv, talar om Picasso, Matisse och till och med Braque som han sett i verkligheten. Nemes, denne fantastiskt engagerade lärare som under de första två, tre åren kommer två gånger varje dag. Han har som idé, Minnesota-idén, den som används på alkoholistanstalter. Nemes vill ta eleverna från början igen, inte från andra mindre engagerande skolor eller snabba skolor. En elev som står intill mig och gått på skolan i tre år ritar en modell med linjer, tjocka, centimetertjocka och så säger Nemes: Var i linjen skall jag titta? Målaren eller eleven, som heter Lennart Ason, han står där som ett frågetecken och så får han istället av Nemes ett kol, som inte är tjockare än ett par millimeter. Det här skall du ta, säger han: Då kan jag se på varje centimeter av din modell, om du har lyckats förstå det hela.

Andra året är jag varmare i kläderna. Det kommer också lite yngre grabbar och man börjar kunna tala om kompisar. Det är Lennart A-son, en härligt snäll och varm göteborgare som är tio år äldre och förlovad med Gurli. Hon har ansvaret för en avdelning på EPA, och måste verkligen tas på allvar. Det är Hardy Strid från Halmstad, även han tio år äldre, gift med två barn, stor humorist och verklig spexare. Janus Jahn kommer från en dansk cirkusfamilj och är lindansare. De har precis som jag börjat ett år tidigare, men först nu, kommer de fram ur dimman. Det är då vi börjar prata på allvar.

Bland de nya är det framför allt Leif Knutsson. Han kommer något bohemiskt en vecka för sent, inseglande lite på snedden i en för stor, ärvd kamelhårsrock, en ynklig liten basker, tvinnad röd halsduk, oborstade rågummiskor och något av ett Karl XII-uttryck. Lite sminkad med en karolineruniform och en värja skulle han spela ut vem som helst nere på Stadsteatern, där förresten hans far är den store Kolbjörn, skådespelaren. Leif är två år äldre än jag och tio år äldre i upplevelser. Han har sedan barnsben känt alla kulturmänniskor i både Göteborg och Stockholm, dessutom redan varit banbyggare efter kriget i Jugoslavien, gått målarskola i Paris, skrivit artiklar om Ricard Wright som han intervjuat och tagit lektioner av Marcel Marché i Paris. Men vi finner varandra i alla fall. Det blir på något sätt med honom som om jag spelar pingpong. Jag, från en småstad på landet och som aldrig varit längre söderut än Mölndal, har aldrig sett mer än kändisen Jussi Björling. Men på något sätt fyller vi stegvis på och blandar våra kunskaper och erfarenheter, ett spadtag i taget. Leif Knudsen var mitt livs språngbräde till Paris och till familjen Agid som betydde allt för mig för att kunna var kvar i Paris. Genom dem fick jag nya kontakter så som Daniel Gervis samt kännedom om Fernand Léger, min lärare i Paris. Leif var en mycket trevlig person och hjälpsam mot sina vänner men tyvärr så gick han bort för tidigt.

Lennart Ason och jag kämpar tillsammans, ler mot varandra efter Nemes korrigeringar. Vi lever mer eller mindre sparsamt. Har vi lite pengar skall de räcka länge, har vi inte pengar så skall de räcka ändå. Det är väl maten som vi slarvar mest med. Gammal mat kan vi köpa billigare i vissa delikatessaffärer, men maten är på eller strax över gränsen. Det händer ofta att vi blir riktigt dåliga. Ett säkrare kort är Femman, en ölkrog nere vid nuvarande saluhallen, en ölkrog där ingen får supen utan mat, men kan den törstige finna en hungrig kompis, så kommer den in. Vi får maten och han supen.

Skolan är lika fattig. Nemes lön är säkert inte mer än vad man snudd kan leva på. Elda, städa, över huvud taget allt på skolan får vi göra, det vill säga några slet andra sket. Vi får order av Nemes att skura två mindre gymnastiklokaler. Ett golv i furuträ som aldrig skurats, men en order är en order. Skurborstar lånas på museet, konserthuset och teatern, hinkar likaså. Nu skall det skuras. Allt löst ställs upp på bord, ut med vatten med skurpulver, hink efter hink. Till slut är det ett par centimeter som flyter omkring. Det blir en märklig skurning, mer som en curling, med lite här och lite där, inte särskilt organiserat. Vattnet blir en sörja, vi tycker det är ett tecken på att vi lyckats, men när vi skall börja torka upp dessa vattenmassor, förstår vi att det inte är lätt. Mitt i allt kommer naturligtvis Nemes, som alltid med mockaskor, tar ett första steg, men inget mer, skriker: Ni är inte kloka! Och så försvinner han.

Någon löser problemet, tar fram en yxa, hugger ett hål i golvet i varje rum, sedan är det bara att skyffla ner den sörjan. Skurvattnet mer eller mindre sugs ner och eftersom våra gamla lokaler ligger högst uppe på berget, rinner det vidare ner. Någon tid senare är vi inne i ett sedan länge stängt tekniskt museum och där har vattnet format sig på golvet, men så småningom dunstat.

Den gamla kaminen från på Carl Larssons tid, sprider en enorm värme på mitten, medan sidornas väggar sprider motsvarande kyla. Idealplatsen är någonstans mitt emellan. Där står eller placeras med vördnad, alltid modellen. Vi vårdar verkligen våra modeller. Under alla år fälls inte ett ont ord, inte en liten gnutta vulgaritet. Modellerna hinner bli många under mina fyra år. Lissie, ett par cirkusprinsessor på svajmast, som ligger i vinteride, underbara danskor. En av dem störtar sommaren därpå, men henne glömmer vi aldrig – och så Kajsa från Karlstad vilken underskön varelse, verkligen en sådan som man önskar att få måla vid ett skogstjärn, som Zorn med badande kvinnor.

Bengt Lundin, masthuggskille, har sett fler båtar komma och gå än någon av oss andra och säkert både vaknat och somnat till ljudet av båtbyggarnas nithammare eller senare sett svetslågornas intensiva ljus. Hamnen och varvet sjuder av liv. Tre, fyra jättar – mest varje vecka är det sjösättning. Bengt målar modeller bättre än de flesta, fina stilleben. Ett som jag aldrig glömmer – ett fönster med utsikt över en snöig bakgård, med göteborgssnö, det vill säga krabbsnö. Han säger själv att han kört fast i måleriet, men hittar en morakniv och börjar skulptera båtar och det fortsätter han med. Till slut är han den ende som bygger båtar i Göteborg – alla andra har gett upp.

Bror Persson från Lindesberg och Bergslagen. Han är lång, med håret åt ena sidan har något av storskogen över sig eller i sig. Om Leif liknar Karl XII så är Bror något av en älg. När man ser honom ta fart över Götaplatsen, är det med långa steg. Bror är fenomenal i sin form och i sina jordfärger. Med cigaretten i den mungipa, på den sidan där håret är bortkammat, står han och tecknar och målar med en direkthet som får en att sucka. Stark är han också att dra fingerkrok. Med Erland Brand är det föreställningar som säkert Nils Ferlin skulle älskat att se. Det är de värmländska och västermanländska urskogarnas älgslagsmål. Fingrarna rätas eller dras ut. Det är mer en fråga om när någon till slut skall trilla omkull. Fingrarnas senor och kött är förstörda för lång tid.

Bror är tidigt på det klara med att han vill till Italien. I Kåken där vi bor kollektivt, hör vi varje morgon Bror ha en halvtimmes högläsning på italienska. Efter skolåren slut drar han sig ner mot Toscanas kullar och köper en gammal kvarn som han sedan ägnar mycket av sitt formsinne för att göra den till en upplevelse.

Ulf Trotzig som jag träffar redan fösta dagen blir tidigt sambo och senare gift med Birgitta. Jag minns hennes första bok, eller ännu mer min respekt för någon som kan skriva en bok och dessutom få den utgiven. Vi är vänner på skolan men det är framför allt efter skolan, i Paris vår vänskap växer sig stark. Vi har verkligen genomlevt alla möjliga stadier, från lusfattigdom, kyla, fukt, jobbiga flyttningar och resor men hela tiden med måleriet som drivfjäder. Det kan faktiskt bli ett långt kapitel om min vänskap med Ulf och Birgitta. Av alla mina kamrater målar kanske vi mest likt varandra.

Lennart A-son stöddig kille. Hans golfstrumpor är rena humorn. På hans muskulösa ben, som börjar med fina, smala vrister, förändras hans strumpmönster totalt. Vid vristen är det hoptryckta kvadrater och mitt emellan är det fyrkantigt och uppe på muskeln har formen blivit horisontell. Vi försöker skoja med honom om detta, men han tycker inte det är något skojigt alls. Hans teckningar blir allt mer energiska. Med en kolpenna som han vässar ständigt, arbetar han fram hisnande uttrycksfulla ansikten. Han driver en allt hårdare konstruktiv linje. Det blir en slags surrealism i hans närmast plåtliknande figurer. Hans målningar från 50-talets början är verkligen starka. På samma gång som A-son är lite vek, så när våra skämt blir lite vågade, vet han att sätta stopp för dem i tid. Han utvecklar en absolut personlig stil, som han visar på en utställning av Göteborgskonstnärer i Malmö och där Christian Romare ger honom silkesnöret – om detta skulle vara Göteborgskonkretism. Ason är för känslig för den dåliga kritiken vid det tillfället och tar mycket illa vid sig.

Hardy Strid målar fort och många tavlor. Han sliter hela tiden. Någon vecka före vårutställningen 1950 på Konsthallen gör han en serie med karikatyrer av sina egna målningar. Ett långt bord blir till exempel tre gånger så långt, en modell med litet huvud får ett extremt litet huvud och så vidare. Dessa ställs vid sidan av hans stora kollektion – ett helt årsarbete. Han reser hem till familjen i Halmstad och kommer med sin Inga till utställningen, som då är hängd på Konsthallens väggar. Nemes har valt karikatyrmålningarna. Hardy, spexmakaren, ser faktiskt snopen ut, men Nemes förstår Hardys styrka. Han har en personlig ådra som senare också kommer fram i hans måleri och liv.

Med denna utställning går Valand målarskolas tid uppe vid Götaplatsen i graven. Hösten därpå flyttas skolan. Den har kalkvita väggar, lysrör i taken. De gamla stafflierna har bytts ut och stora kuber i plywood har blivit stolar och gud vet allt.

De, som jag, som har gått i det gamla har det svårt. Ibland går man tillbaka någon kväll och ställer sig och luktar in i den gamla brevlådan. Tänk om man samlat lite av den lukten i flaskor och som man sedan kan ge till dem som en gång gått där. Säkert hade parfymen funnits kvar, speciellt om man också fyllt flaskorna med lite flanelltyg. Jag skulle gärna till mina samlingar idag ha en flaska med etiketten Gamla Valandmålares parfym.

Nej, parfym är det inte tal om på Guldheden, i varje fall inte under de två år jag hinner gå där. Picasso lär ha sopat upp lite skräp i en påse från gamla grafikverkstaden som han sedan strött ut i de nya lokalerna som ett hopp om att de gamla bakterierna skall spridas som tätörten vid filmjölkslagning. Guldheden skulle behövt en hel del sådant till att börja med.

Nemes sätt att vara skrämmer många, men så har det varit på många målarskolor i alla tider. Lennart Rodhes skola är inte heller någon ”lekkur” berättar Peter Dahl i sin bok. Att Nils Nilsson till exempel, gav örfilar framgår av boken Lärare på Valand eller vad nu boken heter. Det råkar visst vara en elev som läst Musse Pigg, eller något liknande. Så nog har konstskolor alltid passat några, men inte alla. Lika ofta är det lärare som varit för snäll eller saknat engagemang. Det är väl bara de riktigt stora, som till exempel Henri Matisse och Fernand Léger, som lyckats hålla måttet.

Vad har man egentligen lärt sig av Nemes? Jag tror det var ganska individuellt. Vissa låter han hålla på med jättemålningar och fria kompositioner, dit hör under de första åren Erik Törning och i viss mån hans bror Tage. Jag hör sällan vad som sägs mellan Erik och Endre, men att det är beundran minns jag. Men jag förstår inte varför Erik får måla så fritt. Och i mitt fall talar Nemes närmast om detaljer som nagelbanden och hänvisar till Jean-Auguste-Dominique Ingres dramatiskt spänstiga teckningar. Så på något sätt, som grundidé, är det inte någon uniform undervisning som hos till exempel Léger och André Lhote. Men modellen är mycket viktig, även om alla utanför skolan tror att den inte existerar, men det har sin förklaring i att inga kolteckningar visas på elevutställningarna och det är nog ett stort fel. För om skolan gjort det kunde den nog fått leva lite lugnare och sluppit alla dessa påhopp hela tiden.

Vad som är viktigt för Nemes är rummet. På eftermiddagarna är det stilleben eller fria kompositioner. De gamla mästarna som Hans Memling och andra kyrkomålare från tidigt 1500-tal poängteras ofta. Rummets djup och rikedom i uttryck är väl den största skillnaden mot tidigare, då en citron, en flaska och ett stycke tyg är på skolschemat. Detta är en avgrundsskillnad om man tänker efter. Det ena gäller måleri-måleri, det andra måleri-bildkomposition. Till detta finns ett socialt engagemang, det vill säga materiallära för monumentalkonst. Det finns ett gammaldags traditionstänkande hos Nemes, genom hans bakgrund i de helt otroliga städerna Budapest och Prag, som är skattkistor med århundradens konst och hantverkskunnande. Detta förstår vi väl bara lite av, innan vi själva möter det under våra resor.

Valands tradition under Göteborgskolorismen har varit färgexpressionism på gränsen, ibland över gränsen, till det sjuka. Nemes är mycket intellektuell, till och med intelligent. Respekten för hantverket och för det rena arbetet piskar han in i oss, de som är mottagliga. Intresset för skolan är enormt under de bästa åren, speciellt på den gamla skolan, dit han kommer två gånger varje dag, ofta en sen titt efter krokiövningarna. Då kan han gå omkring och se på våra arbeten mycket länge. Han har ett enormt minne av vad vi har gjort. Vid en uttagning till en utställning visar en elev säkert ett par hundra monotyper, teckningar och annat. När det är klart, beskriver Nemes en målning som han saknar. Eleven säger att den är förstörd. Synd, det var ju den bästa, säger Nemes.

Jag, för min del, går inte på skolan för att bli kär i Nemes utan för att lära och jag tycker nog att det bara var det sista halvåret efter fyra år, som jag känner en viss tomgång. Annars är varje dag allvar. Men jag kan mycket väl förstå att inte alla står pall och är nöjda. En av de elever som Nemes har svårast för är Kjell Lundberg. De är nästan allergiska mot varandra. Båda har lika sträva kontaktytor. Men Kjell är en ende av oss som går fem år.

Noggrannheten hos Nemes är jobbig, även för mig ibland, speciellt som jag har hand om städningen mot lite betalning. Där är han verkligen petnoga.

1953 blir Valands konstskola inbjuden till Mostra Internationale i Milano, en stor utställning. Många av Europas konstskolor är inbjudna. Tio målningar, eller rättare sagt, ett visst antal meter som hängningsyta. Det blir plats för tio målningar. Vi får samla samman det bästa material vi under åren åstadkommit, sålda eller inte sålda. Vi elever tycker att det är helt vansinnigt, men materialet sänds ner och skolan åker dit – alla utom jag, min idiot. Tre-fyra dagar utan att måla, det är ett för långt avbrott, tycker jag. Hur som helst – vår skola vinner andra pris i hård konkurrens, inte minst med en annan svensk konstskola.

Att ta spårvagnen upp till Guldheden, och sedan gå den, ofta blåsiga, Dr Sahléns gata upp till skolan och varje lunch göra om det hela, är något mycket annorlunda – och svårsmält. Det är samma upplevelse som när superskolan Ecole Polytechnique flyttar ut till Palaiseau, till ett platt och öppet landskap en bra bit söder om Paris och till supermoderna lokaler, den konstskolan som Napoleon förlagt till St. Germain, alltså i hjärtat av Paris. Den här flytten lär ha blivit en katastrof för många. Några har spexat med att köpa grisar och höns som släpps in i lokalerna, men det uppskattas naturligtvis inte av den militärt styrda skolan. Relegering direkt.

På Valand görs inga sådana grejer, men för min och Lennarts del löser vi fräckt ett problem. Vi lägger rabarber på skolans enda dubbelateljé. När Nemes tittar in, tittar vi tillbaka. Han känner att det inte är lönt att ändra på detta.

De nya eleverna, som kommer in det året då allt är nytt, har naturligtvis en helt annan syn. Till dessa hör bröderna Zetterquist, Leif Ericksson och Gunnar Larsson. De kommer från Slöjdis och det är ju klart en ändring, men glädjen att få komma in på Valand skulle jag tro är tillräcklig. Målningar blir det i alla fall ganska snabbt, inte minst från Jörgen Zetterquist. Han spottar fram en stor grej nästan varje dag i ett tempo och med en styrka i sin attack att inte ens Nemes hinner med. Det är härliga, groteska modeller, ibland målat på allt som kommer i vägen. Olle är något lugnare, men det är övertygelse även där. Leif Ericksson är en lustigkurre på något vis. Han ser ut att passa bra till svensk diplomat ute i FN-tjänst, men tycker mest om vad jag förstår, cirkus, vackra vimplar och ballonger. Han är nästan den som ligger Nemes närmast, men på ett svenskt och ändå personligt sätt. Gunnar Larsson kommer från Karlstad och Otte Skölds målarskola i Stockholm. Han har kommit in, lockad av Leif Knudsen, som han under sommaren träffat i Collioure. Med en snabb uppfattningsförmåga känner han sig snart väl hemma både med Nemes och med skolan. Han kommer också mycket snabbt in i studentkårskretsar, blir bland annat hjärtegod vän med familjen Gurmunds, som Nemes själv, och jag tror han trivs ganska bra eller till och med mycket bra med det. Det är ju rent och snyggt, han får ett ordentligt kontor där han även kan jobba en del.

Nemes sätt att undervisa har ju i Göteborg skapar en närmast kulturell orkan. Han älskar att fajtas eller kanske ligger det någon och viskar bakom hans öra och som får honom att säga och göra saker som han egentligen inte helt önskar. Jag känner igen detta. Min pappa sa ofta att jag har en jäkel bakom örat, som får mig att bete mig på ett sätt som jag inte tänkt mig.

Att vara Nemes elev blir på något sätt i Göteborg och stora delar av Sverige som att leva i en gummikokong. Det går att tala med folk, ta i hand och hälsa, men så fort man vänder ryggen till finns inget kvar. Vi kämpar och sliter, men det är omöjligt. Vi kommer bara inte igenom utan ställs i stället hela tiden åt sidan. Vi finns bara inte, vi skall på något sätt utplånas, vilket till slut leder till att många tappar lusten. Faktum är att när man nu ser den amerikanska skolan och de arbeten som gjorts på 50-talet, exempelvis de Koonings stela figurer innan han brakar loss med sina fnaskmålningar så är det inte långt från vad flera av Valands elever tecknar och målar. Ingen av oss har vid den här tiden sett Cobra-gruppen, men det finns sådana tendenser i mitt eget måleri. Vi är tidiga och ligger långt framme, men kokongen tar så småningom bort mycket av syret och hämmar inspirationen.

Om vi i stället fått in artiklar i Paletten, som är stark vid den här tiden eller ett mer engagerat stöd från museet. Med detta menar jag inte stora inköp, men kanske någon teckning eller en akvarell som en gest. Skolan har kontakt med museet så länge Axel Romdahl lever. Han kommer ibland till skolan och den sista tavlan han köper på Valandutställningen är en tavla av mig – Hönsgården. Tavlan var inköpt för Göteborgs Konstförening och det blev hans sista inköp för i sommarstugan i Halmstad blev Ögrytebacken för svår där han avled.