När jag kom till Valand visste jag att Picasso existerade men hade aldrig bildat mig en uppfattning om honom. Men där var Picasso, Miró och Léger de stora mästarna och vad jag ville, det var framför allt att förstå hur Picasso kunde snedvrida ansikten och stolar och över huvud taget hela interiörer på det viset som han gjorde. Jag ville få en förklaring, en logisk förklaring, hur han tänkte. Det var många kamrater på Valand som försökte och friskt satsade på att hugga sönder ansikten, men det blev aldrig organiskt riktigt. Jag ville känna den organiska anledningen till, varför han gjorde på detta vis.

Jag gick ett par år på Valand och tredje året var jag tillsammans med några skolkamrater nere i Collioure på gränsen till Spanien och vi lyckades också ha turen att få bo i det hus där Matisse hade bott och Dorin och målat sina fantastiska målningar, färgstarka målningar från Collioure. Mina kamrater och jag badade och drack lite lagom med vin och mina kamrater tecknade. Jag tecknade inte så mycket, för jag fann inte mig själv i denna gamla stad. Inte heller de gamla svartklädda damerna som satt från morgon till kväll och lagade männens nät. Många av mina kamrater tecknade, gjorde enastående både målningar och litografier av dessa.

Jag målade en liggande modell, som jag visserligen hade skissat upp lite grann på stranden. Det var en dam som hade en parasoll. Det var en lång dam, minns jag, som låg där. Ganska mager så man såg lite revben, tyckte jag – jag vågade inte vara nära, men jag tror det – och brösten var väl spetsiga och parasollen, den var ju också vinklad. Där gjorde jag en liggande modell, en ganska lång målning. Horisontlinjen, den hade
jag själv redan från en målning jag hade gjort ett par år innan, en mycket stiliserad målning och här kom den liksom till bruk igen.

En dag kom det ett par på en motorcykel och det var en motorcykel som gav ett hårt ljud ifrån sig. Han hördes på lång väg.  Killen, han måste på något sätt ha känt till adressen för han stannade till utanför oss. Han berättade, att han var på väg till Mallorca. Mallorca, sa han, det var en ö ute i Medelhavet. Man åker först till Barcelona och där tar man båt och det tar en natt. Sedan kommer man till den stora staden på Mallorca, men de skulle inte alls stanna där, utan de skulle åka vidare till en liten plats i norra delen av Mallorca. Han sa att det var så fantastiskt och det lät väldigt långt borta, fruktansvärt långt borta.

Efter ett prat, jag vet inte hur länge, så satte de sig på motorcykeln. Det var ingen märkvärdig motorcykel, men de hade i alla fall tagit sig genom hela Europa och det måste man säga, det var en prestation. Och så smattrade det till och så bar det i väg upp genom Pyrenéerna och man hörde det där smattret, hårt och taggigt, på långt håll och på något vis, då fick jag inspiration. Jag ville måla en skinnknutte, en skinnknutte skulle jag måla, när jag kom hem. I starka färger violetta, röda, gröna, ja, alla djävla färger som det fräste om. Min kusin Rolf hade motorcykel. Han fick ställa upp sig och jag tecknade av honom och på hösten, när jag kom tillbaka till Valand, hade jag skissen klar.

Jag skaffade fram en masonitskiva och började teckna. Först ganska realistiskt, så man kan säga att det var en Picasso av ett snällare slag först. Att hacka sönder cykeln var inte så svårt, för att få fram det aggressiva ljudet och händerna gick förhållandevis lätt, men ansiktet tog väldigt lång tid, innan jag fick fram ett upphugget ansikte, som kom att liknas vid Picasso utan att jag hade tänkt på Picassos ansikten. Men det där runda ansiktet, det stämde inte med ljudet. Jag ville få fram ljudet. I motorcykeln fanns det taggar, tyckte jag, i maskindelarna, också i kläderna delvis, också i vecken på skinnjackan på något sätt, där var det inte svårt att få fram taggar, men händerna och ansiktet var det svårt med. Men jag började rita upp det i alla fall och jag tog väl hjälp utav Picasso på något sätt, det gjorde jag säkert medvetet eller omedvetet, och efter flera månader så hade jag min skinnknutte klar.

Ljudet, det hade jag aldrig tänkt på förut i mitt måleri. Att det kunde bestämma en form, en färg. Det var mitt eget upphuggna ansikte och inte genom Picasso utan genom ljudet och då förstod jag Picasso. Han inspireras inte av blommor direkt och landskap utan av ljud och han levde vid den tiden med Dora Maar, en otroligt intensiv, spetsig kvinna, med långa naglar och ett skarpt intelligent beteende, kommunist, fotograf och en stor hjälpare till Picasso, när han gjorde Guernica. Med henne levde han och arbetade och skapade mitt under ockupationen Guernica. Men när detta var klart och kriget var över så sökte han en ny kvinna och fann en kvinna vid namn Teresa och med henne fick han en dotter som han älskade.

De två målningarna, de blev på något sätt, åtminstone skinnknutten, min sista målning på Valands Konstskola, tillsammans med stridande marskatter. En kväll när jag var på väg hem till vårt utdömda hus på Övre Besvärsgatan, där vi målare hade fått möjligheter att arbeta, hette det, men inte bo, men det senare brydde vi oss ju inte om. Det dröjde inte länge, förrän vi bodde där med enorm glädje och det var väl något av den lyckligaste bostadsplats jag någon gång har haft. I vilket fall som helst – det var alltså på en gata som hette Övre Besvärsgatan. Det var en fortsättning på Viktoriagatan upp i en brant backe, upp i berglandskapet kan man säga.

Det här var det sista huset, så det var liksom delvis natur runtom. Uthus, buskar och snår och katter fanns det och, rätt som det är, när jag skall öppna dörren och gå in, så fräser det till under trappan – det var en öppen trappa – med ett förfärligt väsen och skrik. Där hade legat två katter och vakat på varandra och det ljudet det skar genom luften. Ni vet katter på våren vad de kan fräsa, och då blev det också en målning om stridande marskatter. De blev väldigt ”picassiska”, för han hade själv målat katter, så där tog jag några katter lite grann till hjälp. Fyra år tog det för mig att förstå Picasso och Picasso blev under flera år en hjälpare i mitt måleri.