Jag låg på lasarettet för en operation av blindtarmen. Det var år 1950. Det var fem andra män på salen, som man blev bekant med efter några dagar, bland annat fotografen och målaren Carl Dietzler. På en resa ifrån Trondheim, där han var född, till Akademien i Stockholm för att bli konstnär, hade han på perrongen i Kristinehamn fått se den vackraste kvinna han någonsin hade sett. Han fick i en hast fatt på sina väskor och hann av tåget och gick direkt fram till damen och tittade på henne, rakt in i ögonen, och sade, om det var sant, att hon var det vackraste han hade sett. Det gjorde i alla fall intryck på damen, kvinnan, den unga skönheten och de blev ett mycket älskande par i min hemstad. De skildes aldrig åt. De fick tydligen aldrig några barn, men de fanns mitt i stan. De var judar och uppskattade som jag har förstått utav alla. De hade det inte fett, till och med så dåligt att många hjälpte dem vid jultid med korgar och annat. Hos Rosenbergs cigarraffär samlade en farbror till mig alla avsnoppade cigarrstumpar, som man snoppade med en liten maskin vid den tiden, och lade i en påse till Carl Dietzler.

En annan strong person hette Streloff. Jag vet inte hans förnamn men han hade blivit ”akterseglad” eller hade helt sonika på frivillig väg blivit kvar i Sverige vid revolutionen i Ryssland. Han hade varit kontrollant för en beställning uppe i Storfors, när det hela hände. Han lyckades efter några år smuggla över sin fru via Finland, så även hon kom och det blev också ett sådant där par, som utstrålade kärlek. De fick en son som hette Valle Streloff. Han blev känd för de flesta, kanske mest för att han blev en duktig tennisspelare, han tillsammans med en annan profil i stan Jocke Ekman. Vad jag minns av Streloff – det var på morgnarna när han tvättade sig i ansiktet och på överkroppen i tvättfatet som var inne på avdelningen. Han hade en kraft och bestämdhet i sig som endast en soldat under ryska tsaren kunde ha Han hade blivit militär med en ganska hög grad, sades det.
Det fanns andra som jag minns så väl. Bland annat en som låg i sängen bredvid mig och som skulle få gå upp och som skulle få sjukhusets kläder av den snälla systern. När han fick se de här kläderna sa han: ”Tror du de är till mig?” ”Ja”, sade hon. ”Ja, du har väl aldrig sett hur jag ser ut?” sade han. ”Nej”, sade hon. Jag hade lustigt nog inte heller sett honom gå ur sängen, men det visade sig att det var närmast en tvåmeterskarl, så vi gapskrattade ju hela salen och han fick andra kläder.

Vi låg där i alla fall och vi hade inte annat att göra än att prata med varandra då och då. Enda förströelsen utom det var två flugor som satt i taket ungefär två meter från varandra. Mot det vita taket syntes de tydligt och vi var alla fascinerade utav detta, så då kan ni förstå att det inte var mycket att titta på. Men för varje dag eller timme, så gick de närmare och närmare varandra och spänningen steg naturligtvis. Vad skulle det bli av det där? Efter några dagar hade de kommit så nära varandra så att när lampan släcktes var det bara en tre decimeter kvar. När vi vaknade på morgonen var flugorna borta och vi blev ju besvikna, för vi hade ju i alla fall önskat att få se vad det blev utav mötet, men det blev oss inte förunnat.

Ja, det var stämningen på en sjukhussal på den tiden och på ett sjukhus. Det var inte mycket att titta på. Jag hade då gjort två stycken litografier för Konstfrämjandet. Den ena hette Värmlandsskog och den andra Landalagatan. Den förstnämnda blev så populär på Konstfrämjandet det året, så den blev belönad med att vara den mest uppskattade. På Konsthallen i Göteborg såldes den friskt. Jag beslöt mig då för att skänka några litografier till lasarettet och till Marieberg, för jag visste mer än väl att där behövde folk någonting att titta på.

Något år senare fick jag höra att Kristinehamns Lasarett hade fått en donation på ett visst antal tusenlappar och då tänkte jag, att jag skulle gå upp till chefsläkaren, som var känd i Kristinehamn och fråga om de nu med tanke på att de fått pengar skulle kunna tänka sig att köpa en sak. Han svarade att de redan hade konst av Bengt Olson. Jaha, sade jag lite överraskad, men de har ju jag donerat, sade jag lite barnsligt. Ja, sade han, men det är ju konst i alla fall och det hade han ju rätt i. Jag stod en stund där lite vacklande, men så sade jag: Det var bra att jag fick reda på det här, för jag kommer nämligen från min farbror, Olle Olson, som är intendent i Konstföreningen och han frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att skänka en olja till Konstföreningen för ett lotteri. Ja, hade jag svarat, det kan jag göra för det är min stil faktiskt. Jag har donerat enormt mycket till forskning, prenatal forskning bland annat och idrottsforskning. Men så sade jag till honom, att jag just hade bestämt mig. Han satt på en stol som var delvis lite gungstol, men jag minns man kunde snurra runt på den och han snurrade faktiskt runt två gånger. När han kom fram andra gången, tog han tag i handtagen, minns jag, och så sade han generat: Ja, jag blev faktiskt ställd. Ja jag hade en känsla av det, sade jag. Ja, det är klart att är det så att Olson skänker en målning till Konstföreningen, så kan ju jag köpa en pastell av er också, sade han. Jag som egentligen aldrig varit vrång sade att då kan vi göra så. Poängen i det hela var att han råkade vara ordförande i Kristinehamns Konstförening.